Kometen Arend-Roland 1956 |
Arend-Rolands komet är en sensation på flera sätt. Men för mig blir den också en besvikelse. Jag hade väntat mig att få se ett veritabelt fyrvekeri på himlavalvet. I flera dagar hade jag förberett mig sedan farfar berättat att han läst i tidningen att den skulle komma att synas över hela landet vid klart väder. Farfar har till och med lånat ut sin gamla jaktkikare. Det är ingen modern prismakikare utan en gammal dubbelkikare av mässing med två gångers förstoring. Inte förslår den kikaren mycket om man ska titta på stjärnorna men det ska visa sig att kikaren knappast behövs.
Stans bästa observatorium har vi där vi står i trapphuset hela gänget denna vårkväll i senare delen av april månad. Det är kyligt ute men inte särkilt kallt och alla de små fönsterrutorna av klarglas i trapphuset är fria från isblommor. Denna tvåvånings veranda där hela långväggen på andra våningen ger fri sikt ända upp till taket kan i sammanhanget kallas karlsholmebornas egna planetatium. Vi står där och söker med kikaren över himlavalvet var sin gång, jag, far, mor, mormor Ester och Rolf Jansson. Till och med kattan är med och stryker sig mot våra ben, men sedan hoppar hon upp och sätter sig tillrätta på fönsterblecket. Först syns bara Karlavagnen och några förströdda kvällsgrå moln mot natthimlen. Då kommer Rolfs mamma, kvinnan med det ryska mansnamnet Vanja hem från kvällsskiftet på telegrafstationen. Hon ställer in cykeln i stället och skuttar glatt uppför trappan med en påse wienerbröd i handen.
– Vad tittar ni på?... en komet? jag kommer... ska bara hänga av mig kappan.
Sedan kommer gårdskarlen Frick knatande nere på gården. Han ställde sig och tittar upp på folket i trapphuset i stället. Signe och Roffe tecknar åt honom att han ska titta upp i himlen. Det gör han, men först snyter han sig i högernäven två gånger, klenar av på kullerstensbeläggningen och kliar sig i rumpan med samma hand innan han kommer uppför trappan han också och tar den från Norrköping nyanlända Ester i hand. Till sist kommer fyra grabbar från gården. Det är Åke och två av hans yngre bröder och den långe Bengt från Pålsbo, rak i ryggen som en planka ilanddriven från ett skeppsbrott på Katthavet.
Plötsligt dyker kometen fram bakom molnen och hela dess svans blev synlig.
– Där är den! ropar far och snor åt sig kikaren från mig.
– Åååhh! utropar Roffe och Vanja i kör.
Thore rattar fram och tillbaka på skärpeinställningen för att få kikaren att passa hans långsynta ögon och han måste ändra avståndet mellan ögonen också. Men jag bryr sig inte om kikaren längre, kometen är tillräckligt stor för att lätt ses med blotta ögat. Dess svans är lika lång som hela Karlavagnen när vi mätte dess längd mellan tummen och pekfingret.
En komet har blivit synlig för blotta ögat och det har inte hänt sedan 1910. Visst är det en sensation. Men jag hade trott att kometen skulle fara förbi som en raket över himlen. Den här lysande tingesten tycks stå alldeles stilla. Den hänger bara där och ser krokig ut med svansen pekande bort från solen som för länge sedan har doppat hjässan i Vänerns horisont i väster. Bara ordet komet låter som det är något som far fram mycket fort. Och att den också gör det får jag förklarat så småningom men att även jorden har en hastighet och att kometen är så långt bort som mellan jorden och solen, det är saker som är mycket svåra att föreställa sig för en nioårig grabb. Ännu svårare att förstå är att kometen var ett enormt block av is och grus och att den för varje varv runt solen smälte och blev aningen mindre men att det tar årmiljoner för en komet att smälta bort all is eftersom det dröjer så länge mellan varje möte med solen. Till slut bildar en komet ett brett asteriodbälte av rymdgrus i stället.
Kometen håller sig synlig på himlavalvet flera kvällar i rad och jag har första parkett till och med från det egna köksfönstret om jag inte vill stå ute i trapphuset. Det underliga inträffar att det kommer en andra svans på kometen. En svans som pekar åt motsatta hållet och den svansen växer och blir nästan lika lång som den första.
Att solens strålning gör att gaserna vänds från solen visste jag inte och den extra svansen som pekade direkt mot solen var oförklarlig. Den kallas i tidningen några dagar senare för extraordinär av upptäckaren astronom Rune Fogelquist. Artikeln är märklig och lite svår att ta till sig när mor läste den för mig. Jag har lärt mig läsa lite stakande men orkar inte en sådan massiv text. Artikeln består av nästan tvåhundra rader uppdelade på tre mycket långa uttalanden av den Mariestadsfödde astronomen. Ingen förklaring av vad en komet är finns med i texten till min besvikelse. Där står bara hur astronomen upptäckt motsvansen i teleskopet. Hur en observation går till och att det tas fotografier därför att det fastnar mer på filmen än ögat kan se. Artikeln illustreras med två bilder på kometen, en med kort motsvans och en med en längre. I bildtexten ursäktar sig reportern för tidnings-
klichéernas dåliga kvalitet som inte kan göra de
astronomiska fotografierna rättvisa. Det är mycket vanligt vid den här tiden att man under en svart blaffa till totalförstörd bild kunde få läsa sådana ursäkter, eller ursäkter att bilden inte kan återges i färg då trycktekniken för dagstidningar ännu inte nått därhän.
För reportern var Fogelquist en tillräcklig auktorietet att han inte vågade använda sina egna ord i artikeln en enda gång. Inte ens reportern egna frågor är med, enbart svaren. Av förklarliga skäl har skribenten heller inte undertecknat artiklen med sitt namn. Men vem hade egentligen upptäckt motsvansen? tänkte jag, men sa inget. Alla hade ju sett den. Att upptäcka något som alla redan sett är knappast något nytt fastän motsvansen som sådan var en ny företeelse.
|
|
|
|
