Katthistorier påp rad |
I min ungdom hade jag en papegoja som hette Polly. Det var en senelgapapegoja som var grön med gult bröst och grått huvud.
Hon hade vildfångats av en sjöman och hade gått på sjön i 40 år. Jag fick henne av en släkting som övertagit henne från sjömannen. Han kunde inte hantera henne eftersom hon inte trivdes att alltid sitta i buren och hade blirvit ilsken.
Hos oss blev hon tam för hon fick vara fri från buren när som helst.
Så skulle vi åka på semester en vecka och min faster fick ta hand om gojan och buren. En låst burdörr i en hel vecka var inte gojans melodi men nödvändigt för tillfället.
Faster hade nämligen en svart katt som hette Sussi och hon lockade på katten oftast bara genom att säga kiss, kiss.
Det där lärde sig gojan snabbt och faster blev vittne till en mycket tragisk händelse.
Gojan sa kiss, kiss, kiss, kiss och Sussi blev nyfiken på den nya fågeln och hoppade upp på matrumsbordet där buren stod och stack in nosen mellan spjälorna av pur nyfikenhet.
Det skulle hon inte ha gjort för gojan högg fast henne i nosen.
Sussi skrek som ett reaplan men det hjälpte inte och inte heller hjälpte det att Sussi spjärnade emot med alla fyra mot buren för gojans näbb var så pass grov att den inte trängde emellan spjälorna.
Så Polly hade inga problem med att hålla fast katten i ett stadigt bett.
Det var bara det att denna goja hade egenheten att hade hon fått grepp med näbben om något så släppte hon inte taget förrän hon tuggat sig igenom. Det hade jag flera gånger fått erfrara med mina öron till en början innan hon blev tam nog att låta bli.
Faster försökte med alla medel lossa den elaka gojan från kattnosen men det var omöjligt och stackars Sussi skrek sig hes.
När hon äntligen lossade och rusade ut i köket under bordet hade nosen blivit delad i två bitar och blodet sprutade,
Faster skyndade sig med förbandslådan och tejpade ihop den stackars kattens nos. Det var väldigt kraftig tygtejp så den fick sitta. Sussi kunde inte få bort den och den satt tills såret läkts ihop.
Hon fick ett ärr men faster hade fått ihop nosen precis som den skulle vara så det blev inte snett.
Sussi aktade sig noga för gojan hela veckan och faster gav oss historien när vi kom hem från semestern.
När jag flyttade till min nuvarande lägenhet för fem år sedan hade jag bara en katt, Sparven, en tvåårig kastrerad hona.
Min äldste son och hans dåvarande sambo hade tre honkattor inne. En av dem, Mysan, en svartgråmelerad honkatt som hon hittat övergiven och misshandlad i Saltsjöbaden, trivdes inte inne och de andra två katterna var stygga vid henne så hon gömde sig jämt i badkaret och slutade äta. De visste inte vad de skulle göra med henne.
Då förslog miun före detta att jag kunde ta hand om Mysan så skulle Sparven få en kompis.
Sagt och gjort. mitt i sommaren kom sonen med Mysan i transportburen och hon fick vara inomhus ett par dagar.
Men då hon varit van vid friheten försökte hon med alla medel att ta sig ut. Det var meningen att hon skulle få det också men jag var rädd att hon skulle springa bort när hon var ny i området så jag avvaktade ett par dagar så hon skulle förstå var hon bodde.
Hon klättrade upp på alla möbler och hyllor och letade vägar ut. Så fick hon syn på lyckan över spisen som ledde till skortsensstocken. Den har en liten svänglucka man kan sköta med en liten kedja,
Mysan hoppade upp på spisen och tog ett jätteskutt, missade och försökte igen. Hon lyckades men väl inne i sotluckan där hon försökte komma vidare insåg hon att det inte var någon vidare bra idé.
Plåtluckan fungerade som en svängdörr och hon som en sotare och drog ner massor av sot på spisen. Jag undrade vad det var som sa Slam! Slam! i köket och kollad efter.
Då kom en tidigare gvåsvart katt, nu helsvart farande ut ur skorsktenspipan.
Hennes svarta tassar finns kvar på tapeten ännu efter nära fem år. jag tycker de ser trevliga ut och minner om att jag hade en gratis sotare en sommardag.
Så försökte jag ta med Mysan ut i band. men se det gick inte. Hon slet sig direkt och for som en skottspole runt staketet, hittade ett hål i häcken och var borta och jag hittade henne inte någonstans och om jag hade hittat henne hade jag säkert inte fått tag i henne.
Några timmar senare satt grannens hankatt nedanför trappan och jag sa:
- Kan inte du hämta min Mysan. Du har det lättare att hitta henne än jag.
Det var ju mitt i sommaren och jag hade dörren öppen ut.
Det dröjde bara en kvart så kom Mysan farande in i köket i full galopp och efter kom grannens hankatt.
Han fick syn på mig och vände tvärt i dörren och försvann så jag inte hann tacka honom. Han hade ju gjort det jag bad om. Fantasktiskt egentligen.
Nästa dag såg jag honom igen och tackade honom ordentligt då i stället. Undrar om han förstod.
Från den dagen vet Mysan var hon bor och går in och ut som hon vill och hon blev strax också både kastrerad och vaccinerad.
Och de närmaste åren som följde sov hon och Sparven alltid ihop i finaste snurrfåtöljen.
Tyvärr blev Sparven överkörd i september 2005 men jag har en ny katthona som redan första året fick en kull där jag behöll en som var nästan på pricken lik sin mamma men också lite lik Sparven. Nu är det Mysan och den lilla som sover ihop.
Apropå sotare:
Sommaren därpå hade vi kajor i skorstenen innan värden satte ett nät över skorstenen. En kajunge som var flygfärdig föll ner från taket och när han försökte göra första flygturen bangade han (om det var en han) in i sidan på en husvagn som stod parkerad på gården. Lite omtöcknad hoppade han omkring under husvagnen. Katten Sparven belkev intresserad och kajan hade säkert blivit ett lätt rov om jag inte fått fatt i den. Jag kallade den Sotarn.
Jag satte den i min stora fikus i köket. Där satt den hela dagen när den inte var nere på bordet och åt kattmat som jag hällt upp åt den för jag antog att den var hungreig. Den åt upp hela skålen Pussi med tonfisk och lax under dagen så undra på att den inte orkade flyga. Katterna fick hålla sig ute hela dagen och så missade jag världens bild. Kajan i fikusen som tittar ut genom fönstret medan katten sitter på förnsterbrädan och tittar in.
Nästa dag satte jag ut Sotarn i trädgården efter att ha konterfejat den med kameran och efter en stund flög den iväg som om den inte gjort annat.
Min fars fiskekompis kom en dag med en sutare som levde. Han la fisken på köksbordet. Jag var inte mer än sex sex år gammal och tyckte jättesynd om fisken som låg där och kippade efter andan.
Men turligt nog bodde vi på en gård på landet och hade två dammar varav den ena var en dryg halvmeter djup och klar så man såg bottnen. Den andra dammen var så gott som igenväxt.
Det var meningen att vi skulle få fisken till middag. Men ingen av oss i hela familjen ville egentligen ha den för sutare brukar smaka dy.
Jag tog sutaren och sprang till den klara dammen och släppte i den där.
Vår svartvita katt Pelle som tidigare haft ett gräddäventyr i tårtbilen fick se fisken i mitten av dammen någon dag senare när den hämtade luft i ytan.
Vi hade en liten brygga där och Pelle backade från bryggan ett långt stycke bort på gräsmattan. Sedan tog han sats och skulle ha slagit rekord i tresteg om det hade varit tävling för det sista hoppet räcket ända ut i mitten av dammen.
Men han hade ju inte förstått att vatten var så vått.
Plask!
Sutaren försvann nånstans bland algerna och gömde sig och en väldigt förvånad Pelle började simma kattsim och kom upp på gräskanten smal som ett streck. Så var det med den fiskelyckan som slutade med en fiskeolycka.
Min första katt ja hade när jag var liten hette Pelle, var svartvit och busig,
På den tiden körde en konditor omkring till gårdarna och sålde tårtpr och bakelser på söndagarna.
Tårtbilen kom i vanlig ordning till oss och min mor brukade köpa en tårta var söndag, eler några bakelser.
Föraren ringde på med en tårta i handen. Han hade dock glömt attstänga bakdörren till bilen.
in mor sa att tyvärr skulle vi inte ha någon tårta i dag så han fick fortsätta till de andra gårdarna utmed vägen.
Efter några kilometer tvärstannade han för i backspegeln såg han nämligen Pellekatten som kalasade på grädde bak i bilen.
Pelle hade hoppat in medan han var inne med tårtan hos oss och Pelle hade trampat i alla tårtor och bakelsen och var mer vit än svart. En lyckligare katt än Pelle var då kan man nog inte finna.
Färaren blev vansinnig och kastade Pelle så långt in i skogen han orkade och for tillbaka till oss och krävde ersättning.
Nej, sa mor. Du får skylla dig själv att du inte stängde bakdörren till bilen.
Två dagar senare kom Pelle tillbaka och låtsades om ingenting.
Jag låg på lasaretten som liten och mina föräldrar kom och hälsade på. Hemma hade de dock glömt att släppa ut vår nya randiga katthona som ännu inte fått något namn.
När de kom hem igen blev de sannerligen förvånade för i den stora blomkrukan med en vacker ros i låg en disktrasa väl sträckt i kanterna. Under den hittade de kattens senaste behov.
Hon hade blivit nödig under de timmar mina föräldrar varit i stan och hälsat på mig på lasaretten. Hon kunde inte komma ut och var van att göra sina behov ute. Därför hade vi inte någon kattlåda inne.
Det enda hon hittade som liknade ute var jorden i rosenkrukan så där gjorde hon sitt stora behov. Men rosens rötter var ivägen när hon skulle sprala jord över bajset och då hade hon fått en snilleblixt. Hon hade gått ut i köket och dragit ner disktrasan som hängde över kranen och brett den över bajset väldigt noga och sträckt i alla fyra hörnen.
Den katten fick heta Shiti Rosenburk. Det skulle nämligen låta fint och aristokratiskt. Shit i stället för Skit plus i blir Shiti med efternamnet Rosenbrurk.
Min lilla söta grårandiga Shiti Rosenburk hade vaknat en underbar och solig sommarmorgon och jag hade också vaknat.
Min mor hade nyss polerat parketten och det luktade nystädat. Jag låg kvar i sängen en stund och såg från sovrummet en solstrimma tittade in genom fönstret och spelade något kul spel med dammkornen i luften mitt på parkettgolvet.
Shiti kom glatt skuttande in i rummet och ville leka med solstrimman och allt som rörde sig i den och av pur livsglädje slog hon en volt i luften så glad var hon.
Men - Pang! Det var nybonat och halt på golvet och hon slog huvudet i parketten.
Sedan låg hon hela dagen och surade och ingenting var roligt - inte ens maten.
När jag kommer hem har pappa köpt grön golvfärg. Tre burkar Beckers står på köksbänken och en bred pensel ligger intill. Den gamla korkmattan ska fräschas upp. Det var ju inte vår lägenhet och någon ny matta vill Thore inte lägga in, trots att den är sprucken på vissa ställen. Att fråga fastighetsägaren är uteslutet, några reparationer görs aldrig i detta förfallna kvarter. Vi vet för övrigt inte ens vem fastighetsägaren är. Mattan är gråmålad och färgen har slitits bort på stora stycken eller har flagat av i stora sjok. I köket har Thore sin sovplats.
Jag hade blivit så stor att jag inte längre fick plats i min lilla korta säng utan måste överta pappas.
Under köksfönstret hade han krokat upp en kornisch i trä och hakat fast ett grönt tygskynke i stället för gardin. Bakom skynket döljs Thores ihopfällbara turistsäng. Han slår två remmar runt bädden och vänder in den under skynket på morgnarna.
Att han vid det här tillfället inte sover i stora rummet beror på att där funkar inte uppvärmningen ordentligt på nätterna, dessutom brukar det spöka där. Det bankar och knakar och någon som inte finns rycker i dörrhandtaget.
Målningen väntar han med till kvällen. Då mor och son har somnat öppnade Thore färgburkarna och börjar måla från två håll. Dels från dörren till sovrummet och dels från skafferiet och köksdörren ut. Till slut har han målat in sej på en öde ö i ett grönt hav och sitter på sängen och målar det sista under den. Det förfarandet påminner mej om någon tecknad serie med Dagobert eller Kalle Anka. Det här konstaterar jag själv genom att öppna en glipa i sovrumsdörren och får höra ett skarpt: – Kom inte ut hit!
När allt är klart efter ett par timmar hänger Thore sina enda grå kostymbyxor - de han fått efter Signes tipsvinst- på en pinnstol bredvid sängen och lägger sej att sova. Meningen är att färgen ska torka lagom tills han ska gå till jobbet morgonen därpå. Han ställer klockan på fem fast han inte ska börja jobba förrän klockan sju. Som gammal jordbrukare sitter han alltid och glor i tidningen och kliar flinten i två timmar varje morgon innan han i brist på mjölkkor går till fabriken. Han vill inte sova för öppet fönster ut till svalen så att sova i färglukten är något han måste stå ut med. Det hjälper inte mycket att han vädrar en liten stund.
Men han har glömt att kolla en sak: kattan Silva är inne. Hon har legat hela kvällen under min säng inne i sovrummet.
Efter midnatt blir kattan kissnödig och vill gå ut. Dörren till köket är öppen på glänt. Hon går ut i köket.
Spåren som Signe upptäcker på det nymålade golvet på morgonen vittnar om tragedin. sejne har vaknat och inser att Thore försovit sej. Hon slänger upp dörren mot köket. Då får hon se sin utslagne man i turistsängen. Han har inte hört klockan ringa för han är alldeles för omtöcknad av terpentinångorna från den torkande färgen. Kattan har fastnat med varje steg på den gröna ytan och har räddat sej upp i kostymbyxorna, dragit ner dem på golvet där de nu sitter fastklistrade. Sedan har hon tagit ett långt skutt över till sängen. Men därifrån har hon inte kunnat komma vidare. Det är ju färg överallt och sängen står i mitten av köket vars övriga möbler står ute i trapphuset. Hon har suttit hela natten som en skeppskatt på den öde ön i det gröna havet tillsammans med en omtöcknad husse efter skeppets förslisning.
Till slut har hon inte orkat hålla sej längre utan utfört sina bägge behov bakom ryggen på den slocknade mannen.
– UPP, THORE, KLOCKAN ÄR FEM I SJU! gastar Signe i förtvivlan.
Det rycker lite i hennes bedövade mans ansikte innan han fattar allvaret. Men då far han upp med blöt kattskit utmed ryggen på hela den tidigare vita undertröjan han sovit i. Han sliter loss byxorna från golvet. De är fulla av gröna tassar och streck. Ny undertröja hittar han i byrån men så moderna bekvämligheter som dusch eller bad finns inte. Han får nöja sig med att plaska av sej med en våt handduk och tvingas kasta sej på cykeln i grönmålade byxor. När han far ut genom dörren sitter kattan i fönstret och slickar sig. Hennes tidigare så vita morrhår och kindpartier är ilsket gröna. Byxorna tvingas Thore ha på sej till jobbet i flera veckor innan han kan köpa nya. Färgen går inte att få bort med terpentin heller, det blir bara ljusare fläckar kring de runda och fint formade tassarna. Men han kan skryta med att ha både en hustru med gröna fingrar och en katta med gröna tassar. Den envisa färgen sitter kvar länge mellan tårna på Silva innan fläckarna slits bort helt av hennes sträva tunga.
För den sju minuter för sena ankomsten till fabriken får Thore avdrag med en krona och 25 öre på lönen.
Jag bor med tre flickor av rasen katt. Vi firar halva julen tillsammans. Resten firar jag med mina barn och min före detta.
Lizzy sover högst uppe på bokhyllan och hennes dotter Lillan vid sängens fotända. Mysan är vildhittad i Saltsjöbaden och lite förnäm av sig kan man få ett första intryck av. Men hon är skygg för att hon blivit misshandlad av oförstående ungdomar som kastat sten på henne. Hon sover i soffan för det mesta.
Så fort jag går och lägger mig kommer Lizzy ner i sängen och vill gosa och somnar där. Så fort hon hoppar upp i bokhyllan igen är det Lillans tur och ofta på morgnarna har jag alla tre ”flickorna” i sängen.
Det är kärlek.
|
|
|
|
