Kärlek och vampyrer... [del 1] |
Asså, jag har alltid varit farsinerad av vampyrer,
men har alldrig velat vara en.
Jag har ingen aning om varför jag är så interesserad
av vampyrer och nu ska jag inte säga mer innan jag
avslöjar hela historien...
"Oj, förlåt jag såg dig inte", mummlar jag stressat
och plockar snabbt upp böckerna som jag tappade i den
väldiga dunsen. Jag tittar upp och tittar rakt in
världens sötaste ansikte.
"Det gör inget", säger han vänligt och ler.
Jag glömmer genast hur bråttom jag har och låter killen
plocka upp resten av mina böcker.
"Hur gick det?" frågar han när han inte får något svar.
"Jag heter Emillie", säger jag dumt.
Vi börjar gå långsamt längst trottoaren.
"Okej..." säger han långsamt."Jag heter Kristoffer."
Han ler ett underbart leende och jag tycker mig
se två vassa huggtänder på varje sida i hans mun,
men jag inbillade mig nog bara.
"Kommer du här ifrån?" frågade han lite förvånad över
att det bara verkade vara han som förde samtalet vidare.
"Ja" svarar jag. "Och du?"
"Ja, tyvärr", svarar han och tittar upp i den gråa himlen.
"Vaddå tyvärr?" frågar jag och försöker dölja nyfikenheten
i min röst, men lyckas inte så bra.
"Jag hatar den här stan'. Jag föddes här, jag gick i skolan
här och såvidare", säger han och tittar på mig.
"Vaddå? Hur gammal är du?" frågar jag och tittar
på Kristoffer.
Han stannar.
"Jag är femton. Och hur gammal är du?"
"Också femton. Men jag går i skolan, SKOLAN!" jag kom
helt plötsligt ihåg att jag var sen till skolan och att
det var därför jag hade så bråttom.
"Ah, just det. Du går i skolan" säger han frånvarande
och börjar gå igen.
"Här har du mitt nummer. Ring mig", hojtar jag krafsar
ner mitt nummer på en lapp ger den till Kristoffer och
springer sedan iväg.
Klockan är halv nio när jag kommer till skolan.
Jag springer till mitt skåp, lägger in böckerna och tar ut
dom böcker som jag behöver och springer vidare till
lektionen.
När jag kommer in i klassrummet mummlar jag en ursäkt
till läraren och slår mig ner vid närmaste lediga bänk.
Och efter ca tio minuter ringer en mobiltelefon,
min mobiltelefon!
Jag rusar sabbt ut och skriker att jag måste gå på toa.
När jag står ute i korrioren, arg på den som är så dum
och ringer klockan 09.40 på morgonen. Den tiden då
alla borde fatta att alla normala femtonåringar
är i skolan.
"Hallö", svarar jag i mobilen.
"Hej" säger en lite trög röst."Det är Kristoffer."
"Varför ringer du nu?" frågar jag argt.
"Du sa att jag skulle ringa", svarar han dumt.
"Ja, men inte nu. Jag sa ju att jag gick i skolan."
"Jaaa, men du sa att jag skulle ringa."
"Jag vet att jag sa det. Men då menade ju jag ikväll eller
senare i eftermiddag", viskar jag för att ingen ska höra att
jag pratar i mobilen."Du jag typ ringer dig senare, jag har faktist
lektion nu."
"Visst, men skynda dig", säger han och lägger på.
Jag lunkar in i klassrummet igen, men när jag kommer in är alla
på väg ut. Och jag dras med i strömmen.
Jag totalt skiter i böckerna, och går raka vägen till mitt skåp.
Men sedan ångrar jag mig och går och hämtar böcker igen.
Jag mådde jätte hemskt för att jag nobbade Kristoffer förut.
Jag menar jag kännde honnom knappt då, men jag kände något
för honom. Inte kärlek, utan någon sorts överdriven respekt.
Det går inte att förklara en så konstig kännsla.
Så fort jag kom hem från skolan tog jag mobilen ur fickan och
ringde till Kristoffer.
"Hallö", hördes en röst i mobilen.
"Hej, det är Emillie. Vad var det du ville förut?" frågade jag nyfiket.
"Öh, va?" frågade Kristoffer frånvarande.
"Ja, vad var det du ville förut när du ringde mitt i min lektion?" sa jag ivrigt.
"Öh, ja du. Jag vill träffa dig mer. Vad sägs som en..." sa Kristoffer men
avbröt sig själv.
"En vaddå?" frågade jag ännu mer nyfiket än förut.
"En såkallad dejt", sa han lite försiktigt.
"Ja, det skulle vara jätte kul", sa jag. "Vad sägs om imorron?"
"Det blir bra. Då ses vi imorron, klockan sju?"
"ja, det blir bra. Ses imorron då. Herrå", sa jag och slängde på luren
utan att vänta på ett svar.
Jag gick upp på mitt rum och lade mig på sängen. Jag kunde inte tänka
på annat än den kommande dejten men Kristoffer. Jag längtade så,
även om vi knappt kände varandra kännde det som om vi hade haft
ett förhållande i flera år. Ett lyckligt men kompliserat förhållande.
Jag hörde hur det knackade på dörren och mamma kom in i
mitt rum.
"Hur är det? Du ser så ovanligt glad ut. Har det hänt något?" frågar hon
och sätter sig på sängkanten brevid mig.
"Nej, men jag har en dejt med världens sötaste kille imorron", säger jag lyckligt.
"Jaha, är det någon från klassen?" frågar hon nyfiket.
"Ööh, visst. Det är det väll. Och nu kan du gå innan du vet allt om mitt
privata liv", sa jag och föser ut min mamma ur rummet.
Jag vaknade tidigt nästa morron. Jag hade drömt om Kristoffer den natten.
Det var något i stil med att det var ett foto på Kristoffer, och det hade brunnt,
ett välbekant skrik och en läskig röst som sa något som jag inte kommer ihåg.
Den dagen gick super snabt. Och på vägen hem från skolan ringde mobilen.
"Hallö", svarade jag som vanligt när jag pratar i mobilen.
"Hej, det är jag, Kristoffer"
"Åh, hej. Vad är det du vill?" frågar jag, rädd för att jag ska ställa in dejten.
"Öhm, anngående ikväll... Vart ska jag hämta dig?" frågade han lite nervöst.
"Ja,du... Hämta mig vid övergångsstället där jag sprang på dig", säger jag och lägger på luren.
Jag undrade om Kristoffer tänkte likadant om mig som jag tänkte om honom.
Men det gjore han säkert inte. I alla fall inte förens senare på kvällen.
Jag kollade på klockan, jag var tvungen att göra mig i ordning om jag ville vara fin till "dejten".
Klockan är sju och jag står här och väntar på Kristoffer. Jag orkade inte byta kläder, så
det vart en svart t-shirt och ett par svarta jeans. Så som jag brukar se ut.
Då såg jag en svart gestalt kommande gående mot mig. Det var Kristoffer.
"Hej, Emillie!" ropar han till mig.
"Hej", ropar jag till baka.
"Har du väntat länge?" frågar han.
"Nej, jag kom nyss", svarar jag och vi börjar gå längst vägen. "Vart ska vi?"
"Vart vi ska? Vi ska hem till mig" svarar Kristoffer lungt.
"Hem till dig, men dina föräldrar då?" frågade jag orolig over att vi inte ska få vara ensamma.
"Jag bor själv, så det är inget problem"
Vi kom till Kristoffers lägenhet, och det var väll inet konstigt med den. Lika stökig som vilken
tonårsrum som hälst.
"Ja, då var vi här" sa Kristoffer och sländer sig på soffan som står längst ena långväggen.
Jag sätter mig i soffan brevid Kristoffer och tittar mig om kring i rummet.
Vi börjar prata om intressen och våra familjer. Eller rättare sakt min familj, efter som det
värkar som om Kristoffer inte har någon familj.
"Så, är du hungrig?" frågar Kristoffer och går ut i köket."Vill du ha 'Pan Pizza'?"
"Ja, tack", säger jag och går efter Krisoffer in i köket.
Han plocker ut två stycken pizzor ur den lilla frysen och stoppar dom i ugnen.
"Så, vad tycker du om den här kvällen? Jag har haft jätte kul", säger han och lutar sig mot köksbänken.
"Jag har haft jätte trevligt. Det är synd att det måste ta slut så fort", säger jag och suckar tugnt.
"Men det behöver inte ta slut än", säger han.
Han står och tittar på mig en lång stund innan han går fram till mig, han tittar mig djupt i ögonen
och sedan böjer han sig över mig och kysser mig.
Det var underbart. Men helt plötsligt känner jag en konstig smak i min mun, en smak av blod!
Jag sliter mig ur Kristoffers gräpp och kollar förskräkt på honom.
Han ler och ur hans mun syns två stora, blodiga huggtänder.
"Du, du är en vampyr!" flämtar jag förskräckt!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | HorseGirl - 28 jun 08 - 19:21- Betyg:  | skit bra^^
gillar vampyr berättelser.. | | YourRomance - 30 jan 08 - 20:57- Betyg: | hahahahaha !!! fy fan jag garvar ihjäl meii !!!
du dödar meii mille ! 'Pan Pizza' !! fan va kul det lät
asså !!!!
Åhh... dör,,, aja HsH tkr att hela alltet var ASBRA !
och du läste ju det där första för meii hemma hos deii,,
men jag längtar efter fortsättningen. :P
Din lilla vamp. galning ! X) ses i skolan |
|
|
|
