Julia, Änglar och Demoner ~ Del 12 |
Del 12
Det var aldrig tråkigt att vara runt Damion, även om Julia ibland blev väldigt irriterad på honom, specielt när de tränade eller när han hällde kaksmet i håret på henne. Men när det hade gått några dagar sedan Gabriel och Lord Tiram for till sitt vaktpass så dök han inte upp en morgon, Julia beslöt sig för att leta igenom hela huset, till sist vad det bara hans rum kvar, hon öppnade dörren och såg honom sitta på sängkanten med huvudet i händerna. "Damion? Vad är det? Mår du bra?" Damion bara suckade irriterat. "Stick. Jag orkar inte just nu." Julia tänkte inte ge sig så lätt. "Men vad är det?" Damion skrattade uppgivet och slog ut med händerna. "Negativitet. Min halvfärdiga träning." Han skakade på huvudet. "Glöm det. Det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll. Bara stick." Han fortsatte att stirra i golvet och Julia började bli orolig, hon skakade på huvudet. "Jag tänker inte gå någonstans när du är såhär." Damion såg på henne. "Zeron sa alltid att när jag blev äldre, då skulle han lära mig hur man kan använda det här." Han knöt handen och lade sin knutna näve mot bröstet. "Det här mörkret, för att bli en stark krigare." Damion suckade. "Han sa att av alla oss barn, så var det bara han och jag som hade ärvt den styrkan, som våran farfar hade haft." Damion såg åter ner i golvet. "Men det är bara en svart förlamande tomhet, jag förstår inte hur det ska vara en styrka."
Plötslig spänndes hans kropp och han tittade upp, som om han såg genom väggarna mot ingången. "De där två känner jag inte, varför har Eviel tagit hit dem, nu av alla tider?" Julia såg förvånat på honom. "Ser du genom väggar?" Damion flinade åt henne. "Jag ser auror, även genom väggar." Julia var förvånad åt hans plötsliga humörskifte men kände sig lättad att han verkade vara sig själv igen. Damion steg upp och gläntade försiktigt på dörren och såg mot ingången. "Två okända änglar i människoskepnad, och Eviel." Julia kom upp bakom honom. "Pappa och mamma?" Damion såg hur de vände sig mot dem och stalnade till när han hörde vad Julia sa, de skyddade inte sina tankar, han tog tag i Julia och lade sin hand framför hennes mun och väste i henens öra. "Det är inte dina riktiga föräldrar. Minns vilka dina riktiga föräldrar är. Det där är din övervakare. Minns vad de gjorde?" Julia nickade och Damion släppte henne. "Hoppas de inte såg oss." Han såg sig omkring och gick fram emot spegeln, han drog med handen runt den hellånga spegelns karmar och symboler uppenbarade sig, han nickade.
Dörren öppnades plötsligt "Julia! Som vi har saknat dig!" Julia backade iväg från sin falska mamma. "Jag vet att ni inte är mina föräldrar." Hennes falska pappas ansikte mörknade. "Vi har inget val längre Linel." Linel skakade på huvudet och suckade. "Du har rätt Remiel, vi är tvungna att döda henne." Eviel flämtade till. "Nej!" Mera än så han hon inte säga förrän Remiel, nu i sin änglaskepnad, stuckit ett svärd genom hennes kropp, hon föll döende ner på golvet. Julia kände sig illamående, Linel vände sig mot henne och log bittert. "Om du bara hade stannat kvar hos oss hade vi sluppit det här." Hon attackerade men Julia skyddade både sig själv och Damion utan att tänka, Linel såg förvånad ut. Julia skakade i hela kroppen, Damion tog tag i henne och ruskade henne. "Lyssna på mig. Vi har inte mycket tid. Det viktigaste är att du överlever. Spegeln bakom oss är en port till min värld, när den aktiveras vill jag att du går igenom den." Damion parerade följande attack som kom från Remiel den här gången. "Halsbandet jag gav dig tillhörde din mor, de kommer att känna igen det och veta vem du är. De kommer att skydda dig." Julia såg på honom. "Kommer inte du med?" Damion skakade på huvudet. "Någon måste stanna kvar och förstöra portalen så de inte kan följa dig."
|
|
|
|
