Fången Del 3 (Sista delen) |
Hon stängde dörren, vågade inte tända lampan
ifall Krister skulle se ifrån fönstret.
Hon tittade sig omkring.
Det var tomt förutom en hög med hö.
Hon viskade lågt:
- Hallå? någon här?
En hand la sig över hennes mun och hon försökte
skrika men skriket kvävdes i handen.
Hon slutade skrika men handen togs inte bort.
- Vad vill du? frågade mannen som höll fast henne.
Hon försökte berätta att hon vill hjälpa han men allt
blev sluddrigt eftersom han inte tagit bort handen.
-Om du lovar att viska så släpper jag dig. Viskade mannen.
Hon nickade och han tog bort handen.
-Så vad vill du? frågade han igen.
hjälpa dig.. viskade hon.
-Hur då? svarade han nästan hånfullt.
- Allt jag kan. svarade hon.
Hon vände sig om och såg hans ansikte.
Han var vacker. Hon blev totalt borta i hans ansikte.
Hans blåa ögon var lika blå som himlen och hans läppar...
Hon skvatt till av att han började prata igen.
- Vem är du, du underliga vackra flicka? frågade han och
vart tydligen chockad över sina egna ord.
- Jag menar vem är du? Sa han osäkert igen.
- Det är då inget särskilt med mig... Jag är bara lilla
Sofia Hellström som bor i en lägenhet i Stockholm som
är här och skulle hälsa på sina föräldrar.. mannen
avbröt henne.
- Ålder?
- jag är 17år.. Vem är du själv? svarade hon.
Krister Lund jag är 18år.
Krister men vem är då..? hon hann inte uttala frågan klart
förrän en röst från dörren avbröt henne.
- Jasså här är du slyna, Ser att du har hittat min halvbror Krister,
Jag heter Kevin och är Kristers mors son, hon var inte så
trogen mot sin man som alla trodde.
Innan Sofia hann reagera hade Krister ställt sig framför henne och sa
med bestämda ord:
- Kevin, Låt henne gå!
- Jag kan inte låta slynan gå när hon har fått reda på dej. och med
dom orden lämnade han dom och låste stalldörren.
Så fort han gått utbrast Krister:
- Du måste härifrån, Genast! Sa han och gick och började plocka bort ett par plankor.
- Varför? Jag vill inte lämna dig! Svarade hon.
- Han hämtar revolvern, så gå ner med dig! Svarade han bara.
Innan han stängde för med plankorna viskade han:
- Jag älskar dig Sofia och har alltid gjort och kommer alltid
att göra men detta är enda lösningen, förlåt.
Det vart svart.
'' Nu har jag haft problem med om jag ville göra ett lyckligt eller sorgligt
slut så jag skrev ett av båda och så får ni bestämma själva vilket som var bäst.
Kram''
Sorgligt:
Hon börjar krypa, det låter ihåligt och det luktar
så skumt.
Hon ser ingeting eftersom det är totalt svart.
Det låter som att stenar rasar? Nej hon måste
inbilla sig.
Helt plötsligt utan förvarning så börjar hon rasa.
Hon skriker och försöker att inte falla men misslyckas.
Hon hörde ett pang från revolvern alldeles innan hon landande
och innan allt vart svart så tänkte hon:
''Jag Älskar Dej Krister Förlåt för att jag inte rädda dig och
iatället mördade dig''
jorden föll över henne och allt vart totalt svart.
Lyckligt:
Hon kryper det fortaste hon kan, Hon ser något ljus därframme
Hon kryper snabbare och äntligen var hon ute.
Hon börjar springa så fort mot staller som benen bar henne
efter att ha krypit så långt.
När hon kom fram så såg hon att dörren redan var öppen.
Hon tittade in och såg Kevin stå där beredd att skjuta Krister.
varken Krister eller Kevin såg henne inte för hdom var helt
upptagen med sitt.
Hon tänkte inte så mycket innan hon högg tag i ett järnrör som
stod där bredvid dörren och sprang mot Kevin och smällde han rätt
mellan benen.
Han gav upp ett tjut av först smärta sen av ilska men det hörde inte
Sofia eller Krister för dom var redan långt påväg mot flygstationen.
Dom flyttade till ett okänd land där dom bytte namn och
försökte att leva ett så normalt liv som gick.
|
|
|
|
