18: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
ARTON – Haunted by a shadow
[Bill]
Även när jag lagt på luren stod jag och stirrade på telefonkatalogens uppslagna sida. Nästan darrigt lät jag fingret följa bokstävernas konturer och mina läppar formade sig då jag upprepade numret om igen. Att lacket på långfingernageln flagade märkte jag knappt, inte heller att Tom smög sig upp bredvid min sida. Därför fick jag nästan en chock när jag insåg att han stod där.
”Skräms inte så”, sa jag och Tom tittade roat på mig, medan han lekte med sin läppiercing.
”Så?”
”Jag skulle aldrig ha ringt”, sa jag när jag påmints som samtalet nyss.
”Men?”
”Han där, hennes kille, var där.”
”Det fattade till och med jag”, suckade Tom. ”Jag stod ju här, din prickiga blåsfisk, och du hade på högtalaren om du inte minns. Frågan är om du sticker dit imorrn.”
”Jag? Dit?”
”Nej, JAG, till MAMMA”, sa Tom sarkastiskt. ”Jo, DU, till CAFÈT!”
Skulle jag gå dit och riskera att hon inte kanske inte ens var där? Få se hennes besvikna ansikte, höra henne säga att hon älskade sin pojkvän och att hon hatade mig för mitt utseende? Se henne le, skrattgroparna som gömde sig i kinderna, den blyga blicken och samtidigt bestämda sätt.
”Aldrig”, sa jag bestämt, drog mig ur Toms armar och lade mig på hans säng.
Jag hörde att han suckade bakom, men låtsades inte om det, utan tog en kudde och gömde huvudet i det.
”Aldrig, aldrig, aldrig”, mumlade jag in i kudden.
”Smart Bill, kväv dig själv bara.”
Jag svarade någonting ohörbart, tryckte in ansiktet hårdare, vägrade släppa, fast jag fick faktiskt ingen luft.
”Jävla smartass”, muttrade Tom och satte sig p sängkanten och såg medlidsamt på medan jag höll på att kväva mig själv. ”Öhm, Bill, det räcker nu.”
”Okej”, pustade jag och kastade kudden tvärs genom rummet. Tog några djupa andetag, kände den friska (eller inte) hotellrumsluften som fyllde mina lungor. Riktade sedan blicken mot Tom igen, som leende sträckte ut armarna mot mig.
Jag praktiskt taget föll ned i hans famn och andades in doften av min bror. Begravde näsan mot hans axel, lät händerna platsa runt hans smala sidor, men bylsiga tröja.
”Bill, vet du att du beter dig som när du var sex år?”
”Vaddådå? Det KÄNNS som om jag lika gärna kunde vara det.”
Trött började jag sjunga med i låten som mobilen spelade, utan att förstå att det ringde. Jag drog bara täcket längre upp och gjorde mig till en boll och så fort signalen tystnade somnade jag om.
När telefonen ringde för andra gången orkade jag öppna ögonen, men det var bara för att se den vibrerande telefonen på nattduksbordet. Det var för varmt och mysigt i sängen för att jag skulle orka sträcka ut handen och ta den, så jag slöt ögonen och försökte ignorera låten som envist fortsatte ringa.
Till slut gav jag upp mina sovförsök och sträckte ut handen utanför täcket och greppa tag om mobilen. Fumlande lyckades jag trycka på rätt knapp och så satte jag telefonen mot örat.
”Hallå?” grymtade jag, trött som jag var.
”Bill Kaulitz?” sa en mörk röst.
”Ja?” sa jag oförstående och höll in en gäspning.
Jag fick inget annat svar än en gäll ton, och på morgonen hade jag redan glömt samtalet.
[Chantelle]
Jag vaknade kallsvettig och förstod först inte var jag var. Mina andetag var snabba, och jag granskade rummet långsamt. Snart gick det in för mig att jag var hos Else och Bent, i den lägenhet som numera kallades Hem. Varför hade jag fått för mig att jag varit i Sverige plötsligt?
Jag kikade på digitalklockan, som visade 05.21, lutade sedan huvudet mot kudden och försökte andas lugnt. Men regnet som piskade mot fönsterrutan fick mig att ligga vaken länge, och för första gången på länge lät jag tankarna vandra tillbaka.
Hoppet som lös ur mina ögon, leendet som lekte på läpparna. Blicken han gav mig, blicken som sa att jag var betydelsefull, att jag var allt, att jag var livet.
Då, när jag kysste honom första gången och han försiktigt och varsamt kysste tillbaka, samtidigt som hans händer lade sig runt min midja.
Minnet fick mig att le lite, för jag hade varit så otroligt kär. Den känslan när hans läppar för första gången mötte mina, satt fortfarande kvar i kroppen och var lätt att frammana på nytt.
Att han var äldre spelade ingen roll, jag älskade honom ju, och han älskade mig med. Att han hade ett hemskt humör kunde han inte rå för och han bad ju alltid om ursäkt. Med sorgsna blickar, lätta kyssar och kärleksfulla ord. Han förtrollade mig helt.
Jag förde handen mot munnen, bet hårt på en nagel och försökte undvika att snyfta till.
Jag märkte det inte först. Såg det bara på hans blick, som verkade lite dimmigare än vanligt. Och det luktade konstigt, i hans redan stökiga lägenhet.
När jag några veckor senare förstod att det var värre droger än jag väntat mig, blev jag inte så arg eller rädd som jag borde ha blivit. Bara ledsen, för hans skull.
Jag försökte få honom att sluta, tog på mig ett ansvar som nog var för stort.
Tårarna började nu långsamt att rinna, allt som ju mer minnen dök upp.
Han hade inte varit sig själv den dagen, utan stapplande dragit mig in i rummet, och fast jag gjorde motstånd så fortsatte han ta på mig. Blicken var ofokuserad och det gick inte att nå fram till honom. Istället stängde han ute mig helt.
Nu behövde jag inte mer minnen, så jag vände på mig, borrade in ansiktet i kudden och försökte att inte gråta. Lönlöst. Tårarna som jag så länge hållit in rann långsamt, och kuddens mjuka bomullstyg blev fuktigt.
Han hade inte ens förstått det efteråt. Hade trott att allt var som vanligt, och jag, den idioten, trodde inte att det skulle hända igen, så i mitt inre förlät jag honom.
Men när det hände igen fick jag nog, sa till honom att det var slut.
Men så dök han upp där med bilen igen.
Bönföll, bad om förlåtelse. Kom med sina vackra ord, viskade att han älskade mig, att jag var ljuspunkten i hans liv, att allt var meningslöst annars.
Inte förrän jag ofrivilligt blev gravid, tordes jag berätta för mamma. Tidigare hade det varit för genant, och hon hade haft för många egna problem, men nu kunde jag inte annat än berätta.
Och nu var jag här, i Tyskland.
Jag har tänkt lite och jag har kommit fram till att det är många väldigt händelselösa delar. (Åh, kom jag på det NU, smart va? Börjar fundera lite på min IQ ibland). Så förlåt för det (varför ber jag alltid om förlåtelse?) och förlåt för att det dröjer lite mellan delarna xD Så, förlåt :) Kommentera nu också, så blir det KANSKE snabbare fortsättning. Nu tittar matteboken hotfullt på mig, för jag ignorerar den och tänker inte göra läxan, (det här var en vink om att jag vill ha konstruktiva kommentarer). Jag är såå smart tkr jag.
Inte.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 23:36- Betyg:  | | händer precis lagom mkt <3<3<3 | | wtb483 - 3 feb 08 - 09:34 | | jätte bra, :D | | Mp3 - 3 feb 08 - 01:57 | | Myckt mcykt bra ;) <3<3<3 Orkar faktiskt inte skriva någon längre kommentar än så här.. <3<3 | | woops - 30 jan 08 - 13:50 | Rebellen: xD
TokioHotel4ever: Haha, (A) skönt att du tkr det :) <3
mikaelanystrom: Aah, du har väl rätt som alltid :) Och TACK :O <33
Lovely__: Gah, tack ;$ <3 Haha, IQgubben är lite mysko ibland xD
Mangasagan: Ska lägga upp mer strax :) <3
Solstorm: Tack :) Fortsättning om några minutes ;) <3
knowyouhateme: Tack :D <3
HilfMirFliegen: aah, tack :D <3
lillolisen: Haha, vem är TRÖG här? Jag har skrivit en hel del och du en rad *blinkblink* Och du, snart är det påskbord :O Då ska vi käka Tomsing ;) <3 | lillolisen - 30 jan 08 - 12:49- Betyg:  | fORTSATT IGNORERA !!!!
oCH DU DET SER UT OCH GÅ LITE TRÖGT HÄR BREVID! | | HilfMirFliegen - 29 jan 08 - 21:44- Betyg: | | Meeera precis nu typ! Braaa!!! <3 =] | | knowyouhateme - 29 jan 08 - 21:36 | | verkligen jättebra :D | | Solstorm - 29 jan 08 - 20:58- Betyg: | åh, jaa... vet inte vad jag ska säga, men uhm... håller med de andra dårå ^^.
Hoppas på en fortsättning fort<33 | | Mangasagan - 29 jan 08 - 20:57- Betyg: | | Håller med mikaelanystrom :) Vill ha meeeera!!! Typ exakt NUUUU!!! xD | | Lovely__ - 29 jan 08 - 20:54- Betyg: | Jag tycker inte det gör ngt att det ibland kan vara lite händelselöst, liksom mikaelanystrom, tycker jag att det behöver vara lite händelselöst ibland. Händer det ngt hela tiden så blir det för jobbigt..
Ny del snabbt, för jag älskar denna ff'en^^
och du är inte den enda som har funderingar på om det överhuvudtaget finns ngt IQ i huvudet, eller om det endast finns en gubbe som ropar "haaaallåå?", sen lyssnar koncentrerat och sen ba "va? jag hör er inte" xD
förlåt, jag är cp idag:P
men ja, ny del tack!^^ | | mikaelanystrom - 29 jan 08 - 19:58- Betyg: | Jätte bra, ibland måste det finnas händelselösa delar. Hade de alltid hänt något så hade det varit ganska jobbigt.
Jag älskar denna ficen och hoppas på fortsättning snart<3 | | TokioHotel4ever - 29 jan 08 - 19:22- Betyg: | braaa! du skriver så roligt och det blir så kul att läsa!!
"Nej JAG till MAMMA´" hahha där skrattade jag... :D | | Rebellen - 29 jan 08 - 19:16- Betyg: | | :D |
|
|
|
