Ombytta roller (kapitel 17) |
(Okej, blir sommaren istället! Du vågar inte mobba mig syrran, för låtvalet alltså, men hittade fanimej ingen annan (typ kärlek…) som jag visste vad den betydde :S Förutom typ Durch den Monsun och det ville jag inte xD)
(Denise)
Hon var tvungen att erkänna att det fanns två saker som fått henne att gå på den här konserten, trots att den ena var något mer betydelsefull, Gustav. Den andra var det hon gjorde nu, trängde sig igenom horderna av skrikande fans och promenerade lugnt fram till vakterna som utan att tveka släppte in henne. Hon kunde riktigt känna hur de förvånade och avundsjuka blickarna brände i ryggen på henne när hon gick in, och älskade det. Inne i det lilla rummet bakom scenen satte hon sig i en av sofforna som stod där och väntade.
”Wenn nicht mehr geht…” sjöng hon lågt för sig själv, det hade varit det sista extranumret och den raden hade satt sig på hjärnan.
”Werd´ ich ein engel sein, für dich allein.“ Rösten kom bakifrån och hon vände sig om, med ett leende på läpparna.
”Du vet, jag har ingen aning om vad det där betyder,” flinade hon mot Gustav. Han satte sig bredvid henne, och såg henne djupt in i ögonen, hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på hur fånigt det lät, men det var så det kändes.
”När inget längre går, blir jag en ängel, bara för dig…” sade han lågt och något i hans röst fick henne att rysa till, att inse att han inte bara översatte en låttext utan verkligen sade det till henne.
”Aishite inmasu ka,” viskade hon och log.
”Ich liebe dich aus…” viskade han tillbaka. Hon kände glädjen i bröstet strömma, det kändes ju så mycket mer äkta att säga det, och får höra det, på ens egna språk. Hon hade alltid på något sätt älskat och föraktat engelskan för att den var så lätt att ljuga på. Hur enkelt är det inte att säga ’I love you’ utan att riktigt mena det? En annan sak som bidrog till känslan var att han förstått vad hon sagt, hon förväntade sig faktiskt inte att han kunde japanska. Han lutade sig fram och kysste henne lätt och hon drog sig till minnes det de pratat om innan hon åkte hem. Hon besvarade kyssen lika försiktigt, och de satt så i, hon vet inte riktigt hur länge, tills de avbröts av ett försiktigt harklande. De drog sig ifrån varandra och såg upp på de tre som stod ovanför dem.
(Bill)
”Duktiga ni var idag,” sa hon glatt och log mot dem. Han mindes inte riktigt vad han sade, men antog att han bara mumlat något. Hur kunde den människan alltid vara så otroligt glad? Men det var ju trots allt en av de saker han verkligen älskade med henne, vilket gjorde det hela ännu svårare, vilket gjorde hennes glada humör ännu mer irriterande. Utan att ägna en blick åt De Två gick han och satte sig i en fåtölj en bit bort och satte i hörlurarna till sin iPod.
(Denise)
Hon hade knappt lagt märke till Bills humör, kanske för att hon aldrig sett honom på ett annat sätt. I alla fall fortsatte hon le och pladdra oavbrutet, nu med Tom, medan Gustav och Georg ömsom lyssnade ömsom sköt in kommentarer eller sade något till varandra.
”Vad gör vi här förresten?” frågade Denise plötsligt. Det blev tyst i rummet.
”Eh, vet inte…” svarade Georg efter ett tag. ”Det brukar vara Meet’n Greet, men eftersom du fick komma in vet jag inte.”
”Billie!” ropade Tom med en överentusiastisk röst, som troligen var till för att dels fånga Bills uppmärksamhet, dels få honom på bättre humör. Men Denise kunde höra hur oron speglades i rösten, och undrade om Bill verkligen alltid var på så dåligt humör.
”Mhm?” grymtade han och tog ur en av hörlurarna. Toms leende dog lite när han såg sin brors min.
”Vet du varför vi väntar här istället för att åka till hotellet?” frågade han, Bill ryckte på axlarna.
”Fråga Saki eller nån…” mumlade han och satte in hörluren igen.
”Bra idé,” sa Tom med spelad eftertänksamhet, nu vänd mot de andra igen. ”Vänta här!” fortsatte han och gick iväg efter ’nån’ som kunde svara på frågan.
”Nej, vi tänkte sticka till Nordpolen utan dig Tom,” kunde Denise inte låta bli att säga. Tom stelnade till i dörröppningen och vände sig om med en spelat sårad min.
”Men gud vad elakt, jag som så gärna vill dit.”
”Sorry, du får inte följa med,” svarade Denise med ett flin. Toms, något dåliga, fejkmin brast och istället var där ett stort leende.
”Ha så kul då,” flinade han. ”Du behöver ju inte frysa i alla fall, lilla Gusti kan värma dig.” Han vände sig om och försvann ut ur rummet innan kudden Denise kastat träffat honom. Hon vände sig flinandes mot Gustav.
”När han kommer tillbaka…” lovade hon med hotfull röst, som dock inte höll särskilt länge utan brast någonstans på –baka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BlodRosen - 30 jan 08 - 14:46- Betyg:  | Stackars lilla sötis Bill!:'(
Aja,den ägde iallafaal!^^ | | Mangasagan - 29 jan 08 - 21:25- Betyg: | Men naaw, vad gulliga de är:P Men det är ju synd om Bill...:(
Jättebra iaf<3 | | knowyouhateme - 29 jan 08 - 21:20 | | och ja, jag är konstig | | knowyouhateme - 29 jan 08 - 21:19 | DU DUM!! du mobbar bill :[ men iaf så bryr jag mig inte om dina hot och tänkte mobba dig iaf MOHAHAHAHA du hade wenn nichts mehr geht o du hatar den o du e konsti för du har den hela tiden även fast du hatar den och blablablablabla...
men annars var den gulli o najjs :P | | woops - 29 jan 08 - 18:44 | Ah, vad gulligt/sött/fint xD <3
stort PLUS för att du skriver bra, och att det alltid händer någonting :) |
|
|
|
