Den svarta fågeln |
Hon stiger ut i morgonsolen och kisar upp mot himmelen. Det blir en vacker dag idag, tänker Kaimana, alltför vacker. Hon ser några fåglar flyga i cirklar en bit upp, de är ett dussin. Kaimana följer dem med blicken. – Runt, runt – deras vingar flaxar ivrigt upp och ner, de är skickliga flygare. Fåglarna flyger nonchalant med näbben upp i vädret och deras små fjädriga kroppar är utsträckta. Man skulle kunna dra ett rakt streck från näbb till stjärt.
I deras lek kan hon se små dunfjädrar som faller av, och sakta svävar ner mot marken i den svaga vinden. Fjädrarna ser så lena ut. Kaimana vill sträcka ut sina händer och omfamna dem alla, men det gör hon förstås inte. Hon står kvar på trappen och lägger knappt märke till att solen gott i moln.
- Andas in- andas ut- andas in- andas ut -
- Andas in- andas ut- andas in- andas ut -
Damtoaletten fylls av flåsande andetag. I ådrorna forsar det syrerikt blod. Hjärtat slår snabbt; du-dunk, du-dunk… Hon tittar upp från handfatet, en syrlig doft sprider sig inne i båset. Hon har spytt igen. Kaimana har en otäck krypande känsla längs ryggraden som sprider sig över hela kroppen. Hon känner igen den känslan, den är outhärdlig. Snabbt rycker hon i handtaget för att försäkra sig om att det är låst. Kaimana känner att det bultar någonstans över högra ögat. Hon försöker att öppna ögonen, det gör ont och hon har svårigheter att se någonting alls. En suddig mörk skugga bemöter henne i spegeln, hon sluter ögonen. Det rinner något varm utöver vänstra armen. Hon känner efter med handen, det känns klibbigt.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon anstränger sig till det yttersta för att hålla tillbaka dem. Hon skäms. Det värker i hela kroppen, och hon har en otäck känsla i magen. Hon fryser, och det vattnas i munnen. Kaimana sätter sig på toalettlocket, det känns en aning ostadigt. Hon ser sig omkring med halvöppna ögon. Hon ser ett hakkors som är inristat på toalettdörren.
Ord som svartskalle, jäkla neger och liknande ord vet hon att hon inte ska bry sig om. Hur kommer det sig att hon ändå tar åt sig så lätt? En suddig mörk skugga, är det allt vad jag är? Hur mycket ska jag tåla, undrar Kaimana och samlar saliv i munnen. Den blodiga loskan träffar hakkorset.
Kaimana sätter sig ner på trappen och rycker åt sig en utblommad maskros. Den borde inte få finnas här, men de finns överallt. Kaimana förstår inte det, hon tycker att de är vackra som små solar i gräset. Men den hon har i handen är ingen sol utan en grå dunboll.
Hon håller den vid läpparna och tar ett djupt andetag. Snart har dunbollen splittrat sig och blivit ett med vinden, hon följer fröna med blicken. De flyger högre och högre upp i en vacker virvel. Plötsligt får hon syn på fåglarna. Kaimana blir bekymrad, hon ser att det är något som inte stämmer. Det ser inte längre ut som en lek…
Det ser ut som en av fåglarna blir jagad av alla de andra. Han flyger i panik fram och tillbaka och flocken följer efter. Kaimana kan se att den stackars fågeln knappast har någon chans mot alla de andra. Hon ser dem försvinna bakom ekarna som växer utanför hennes gård. Hon måste skynda sig till skolan, hon är redan försenad.
Benen är trötta. Halsen är torr. Hon har sprungit snabbt, som ett jagat villebråd som springer för livet. Det var lättare än vad hon trodde att ta sig ur skolan. Kaimana ville inte träffa på någon, speciellt inte dem. Hon rös till vid bara tanken.
Kaimana hade tittat sig i spegeln och sett blod, hon hade snabbt torkat bort det mesta och sedan börjat springa hemåt.
Såren skulle för alltid bli ärr, även i hennes hjärta. För varje gång de hade börjat läka, hade de blivit uppskrapade igen, gång på gång. För varje gång blev det svårare för dem att läka igen. Det var precis som om hennes egen kropp slutat att bry sig om henne, liksom alla andra hade gjort. Nu verkade det som att tiden inte längre kunde läka några sår…
Stora mörka moln har hopat sig över himmelen, regndropparna börjar falla ner på Kaimanas krusiga, svarta hår.
När hon kommer till ekdungen tänker hon på det som hände i morse. Hon tittar upp mot himmelen. Fåglarna är borta. När hon nästan passerat dungen ser hon plötsligt någonting framför sig på gräset. Hon stannar till, det är en död fågel. Det måste vara samma som hon såg i morse. Hon böjer sig ner, tittar på den och lyfter sedan varsamt upp den i handen. Den är len. Hon vill inte att någon skall trampa eller cykla på den, så hon lägger den under en rosenbuske. Kaimana blir upprörd. Borde inte människor veta bättre än fåglar?
Hemma sätter hon sig vid köksbordet. Tankar far runt i hennes huvud. Hon är ensam hemma som tur är. Kaimana har ingen ork kvar, något måste ske. Nu. Efter en varm dusch och en kopp te sätter hon sig lugnt vid datorn och börjar skriva. Nu ska så mycket som möjlig skrivas ner, alla detaljer, alla namn, alla datum, alla platser, allt!
Hon printrar ut tre och en halv sida. Det blir inga långa berättelser, bara kalla fakta. Med hjälp av dagboken kan hon minnas nästan allting som hänt under de senaste åren.
Kaimana bläddrar igenom en hög med papper som ligger på hennes skrivbord. Hon vet att det ska finnas här någonstans. Hon måste kolla igenom högen flera gånger tills hon tillslut hittar vad hon söker, ett brev från skolan med rektorns underskrift. Kaimana ryser till av upphetsning. Denna plan får inte misslyckas. Hon funderar över hur hon ska formulera kallelsen. Den ska vara kort och saklig. Adresserna har hon redan kollat upp i telefonkatalogen, tur att ingen hade hemligt nummer.
Hon ser ner på sitt armbandsur. Den är snart fem på eftermiddagen. Kaimana står bakom skåpen i korridoren och tittar ut mot expeditionen. Hon skymtar rektorn bakom glasdörren. Hon springer fram till dörren och knackar på.
– Hej, ville du och dina föräldrar träffa mig?
– Nej, de kommer inte. Jag måste berätta någonting, säger Kaimana och tittar sig omkring för att försäkra sig om att ingen hör.
– Jag har kallat hit andra elevers föräldrar, och jag har faktiskt förfalskat din namnunderskrift. Förlåt mig men jag kände mig tvungen. Föräldrarna kommer kvart över fem. Jag vill att du läser detta innan de kommer, och jag vill att du även skall låta dem veta vad det står, säger Kaimana och räcker över ett kuvert till rektorn.
– Jag kommer tillbaka klockan sex, fortsätter Kaimana och springer ut.
Hon står bakom hörnet och ser flera vuxna gå in i skolan. Kaimanas hjärta bultar. Hon känner sig plötsligt osäker. Vad har hon gjort egentligen? De kommer få reda på att hon har skvallrat. Kanske blir allt bara värre av detta?
Klockan är nu kvart i sex. Kaimana står utanför expeditionen. Hon vill inte vänta längre. Hon tar ett djupt andetag, knackar på och stiger in. Alla slutar prata och tittar på henne.
De är elva stycken. Hon försöker se på deras ansiktsuttryck, nästan alla ser ledsna och upprörda ut.
– Varsågod och sitt, säger rektorn och bryter tystnaden.
Kaimana tar ordet innan någon annan hinner göra det.
– Vartenda ord som jag har skrivit är sant. Jag vill inte ha någon diskussion, det hoppas jag att ni redan har hunnit med. Ni vet vad jag vill. Hon reser sig upp och går tillbaka till dörren, hej då!
Det har slutat regna, det kanske är ett tecken.
– Flyg svarta fågel, flyg!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | habilis - 23 mar 07 - 01:38 | | fortsättning fortsättning fortsättning! | NeelyNelly - 12 mar 07 - 03:28- Betyg:  | | jättebra! | | Xena_87 - 15 jan 07 - 01:59 | | BRA :D lite sorglig också :'/ | linneeaa_89 - 1 jul 06 - 09:13- Betyg:  | | Nej ingen fortsättning, tvärr :P | | Cilises - 14 feb 06 - 03:46 | | Den är mycket bra, lite svårt att förstå kanske...men det kommer kanske mer längre fram? om det blir en fortfättning vilket jag hoppas att det blir:) |
|
|
|
