Tillsammans (forts på Påkörd av kärleken) del 11 |
okej, här är en ny del av Tillsammans!! Read und Enjoy! //Felicia
(Tom)
Jag springer ut på gatan när jag hör ett skrik som inte kan komma från nån annan än Eve. Vad har hänt. Slår hennes farsa ihjäl henne? Han verkade inte så glad, men, nej... Man kan ju inte slå ihjäl sitt eget barn! Jag ser mig omkring efter dem och hittar tillslut Eve i gränden mittemot. Hon ligger framlutad över... pappans kropp!? Jag rusar fram till dem och sätter mig på huk.
- Eve! Eve? Vad hände?
Hon svarar inte.
- Eve! skriker jag och tar tag i hennes arm. Vad hände!?
När hon ser på mig är ögonen, som brukar vara så fulla av liv, tomma.
- Han är död, viskar hon, nästan mimar fram orden. Jag knuffar lite omilt bort henne och lägger handen på farsans bröst. Svaga hjärtslag dunkar tyst därinne.
- Han är inte död, säger jag. Men vi måste ringa efter ambulans, NU!
Eve rycks ur sin trans och springer över till affären. Efter nåt som känns som en evighet kommer hon tillbaka igen.
- De kommer på en gång, säger hon och sätter sig ner med knäna uppdragna och ansiktet lutat i händerna. Jag stryker henne över håret.
- Det kommer fixa sig, Eve, säger jag mjukt.
Ambulansen kommer hit snabbt och ambulanspersonalen lägger varsamt upp hennes pappa på en bår.
- Vem är närmast anhörig, frågar en kvinnna stressat. Jag pekar på Eve som har rest sig upp nu. Hon vinglar lite framåt tillbaka på darrande ben.
- Hon, säger jag. Kan jag också följa med?
Kvinnan ser ut att tveka, men eftersom det är bråttom nickar hon på huvudet.
- Jaja! Skynda er in!
Eve gör ingen ansats till att röra sig, så jag lyfter upp henne i famnen och springer mot ambulansen. Vi kör så fort det går genom de trånga gatorna, och när vi kommer ut på motorvägen kör vi riktigt snabbt. Blåljusen är på och det tutande ljuset också. Personalen har fullt upp med pappan och skriker instruktioner åt varann. Det är bara jag som hör Eves tysta, hjärtskärande snyftningar.
(Eve)
Jag sitter i en faktiskt ganska bekväm grön soffa i rummet för anhöriga. Soffor på sjukhus brukar inte vara bekväma. Tom sitter bredvid mig och håller i min svettiga hand. Jag väntar hela tiden på att nån sköterska ska komma ut och "beklaga sorgen, din pappa har dött, Eve". Men ingen kommer. Vi väntar i en oändlighet.
Tom sover på den faktiskt ganska bekväma, gröna soffan när dörren öppnas. Hela jag spänner mig och jag tror att jag slutar andas. En sköterska med blont hår uppsatt i en knut, ler vänligt.
- Eve Fliegen? frågar hon med melodisk röst. Jag nickar. Och väntar på dödsförklaringen.
- Skulle du vilja komma med mig, frågar hon. Eller det är ingen fråga, det är en uppmaning. Så jag reser mig upp och låter Tom sova vidare. Jag följer efter henne i en korridor tills hon öppnar en dörr och låter mig gå in först. Det är ett litet rum, med två stolar och ett skrivbord. Utrustning hänger på väggarna och i hyllorna. En till dörr finns på den ena väggen.
- Varsågod och sitt, Mademoiselle Fliegen.
Jag sätter mig ner på en av stolarna och hon sätter sig mittemot.
- Är han död? frågar jag, trots att jag inte vill veta svaret. Sköterskan skakar på huvudet. Det betyder väl nej, eller?
- Nej, han är inte död. Han har fått en rejäl smäll, men som tur är beror det inte på det som föll ner från taket, utan på smällen när han föll. Han kommer inte att dö, men få svåra hjärnskador.
- Vadå, kommer han bli CP-störd? frågar jag innnan jag hinner tänka mig för. Sköterskan ler.
- Nja, han kommer inte klara av saker själv. Troligtvis måste han ha hjälp med allting. Du är hans dotter, va? Bor du hos honom?
Jag skakar på huvudet.
- Nej, det gör jag inte. Han bor i München, och jag bor i Magdeburg med min pojkvän. Hans fästmö och fästmöns sex ungar bor med honom.
- Just ja, där har vi ett till problem. Han kan inte flyga hem nu på en gång, det kommer inte att gå. Han ska stanna på sjukhuset i ungefär en vecka till, säger sköterskan.
En vecka.
- Jag ska bara stanna här i fem dagar till, säger jag.
- Jag förstår, säger hon, men hans fästmö kanske ska stanna längre?
- Ja, det tror jag, svarar jag. Jag undrar vart Regina är nånstans. Borde inte hon också vara här?
- Vi kan fråga henne, säger sköterskan. Jag tror att hon har kommit.
Vi reser oss upp och går ut i korridoren igen, och tillbaka till väntrummet.
Synen är faktiskt komisk. Tom sitter stel som en pinne i soffan med sex ungar klängade över honom. Han ser livrädd ut. Jag hör klapprande klackar slå mot golvet, och Regina stegar fram mot mig. Hon ser arg ut. Arg på mig? Vad har jag gjort?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | RowsahKanin - 13 apr 08 - 13:35- Betyg:  | | ojjojj | | AblAckAngEl - 8 feb 08 - 19:21- Betyg: | | ojj! | | NewMoon - 31 jan 08 - 16:22- Betyg: | | Hjälp så bra ;P | | BlodRosen - 30 jan 08 - 12:19- Betyg: | | Shit,värsta bästa!^^ | | Dj_snuffe - 29 jan 08 - 21:39- Betyg: | drama! :'o *massa rörelser* action *fäktas med ett luftsvärd*
wiii xD du har fått med allt ;D | | prickigthallon - 29 jan 08 - 19:18- Betyg: | | GAH! UNDERBART :D <33 | | Solstorm - 29 jan 08 - 10:51- Betyg: | Åh, shit.. jag gillar inte heller Reginor, kan tänka mig exakt hur hon är, satmara -.-
MEN ALLTSÅ SHIT, SKYNDA SKRIVA MEEEEEEEEEER!
Du skriver jättebra, så... levande och lättläst på nåt sätt? <33 | | svartiris - 29 jan 08 - 10:19- Betyg: | | hmm, ganska, eh, intressant? hur du lyckas göra det så bra, inte otroligt deprimerande, trots att det är ganska sorgligt! Tror att det har något med din skrivstil att göra... | | TokioHotel4ever - 29 jan 08 - 09:39 | | asså mikaelanystrom: jag skrattar typ halvt ihjäl mig när jag läser dina kommentarer!! :D tack! | | mikaelanystrom - 29 jan 08 - 09:28- Betyg: | AAAH:O ARG PÅ HENNE!
JAG HATAR ALLA REGINOR! USH PÅ DEM!
(hatet kommer nog från min svenska lärare regina!)
ÅÅH! GÖR HON NÅTT OCH JAG DÖDAR HENNE :O haha
skit bra:D | | _ingen_ - 29 jan 08 - 09:07- Betyg: | | aaasbra! ;D |
|
|
|
