De älskade varandra - (RIP Adde) |
Smällen måste ha hörts flera kvarter bort.
Smällen från två bilar som, för åskådarna, i slow motion, kolliderar.
Han ser krocken, och han vet att hans flickvän sitter i en av bilarna.
Han ser hur bilarna trycks ihop och blir i princip lika stora som en stor sumobrottare.
Det är svårt för han att inse att det suttit en respektive två välmående personer i bilarna för så lite som en sekund sen.
Hon kastades fram mot vindrutan, men stoppades av bältet och slogs medvetslös av instrumentbrädan.
Kanske var hennes sista syn i livet, det där ljuset. Ljuset från en mötande bils framlyktor.
Han går närmare och ser hur ett av vraken fattat eld och hur en mängd folk samarbetar för att få människorna ur bilarna. En bil brinner redan, och den andra fattar nog eld när som helst.
Hon lyfts ut ur ett brinnande bilvrak, med en svår hjärnskakning, med hopklämda nack- och ryggkotor samt en lunga som punkteras av ett brutet revben. Hennes rygg är så skadad att den nästan går av när de lyfter i henne. Räddningspersonalen vill inte flytta henne mer än de behöver, men hon var vid liv och kunde inte lämnas där.
Han ser hur de desperat försöker hjälpa henne. Hon reagerar inte, på deras försök att hjälpa henne.
Han ser hur henne när hon rullas iväg till helikoptern. Det syns på långa vägar hur allvarligt skadad hon är.
Hennes hår har klibbat fast sig mot hennes blodiga ansikte.
Hon bara låg där.
Som om att hon varken levde eller var död...
Han ser sedan hennes mor. Även hon såg ut att vara allvarligt skadad. Han känner en tår falla nedför sin kind, han hoppas att allt kommer att bli bra igen.
Löven hade börjat falla och luften var kall när han besökte henne på sjukhuset, en vecka senare.
Försiktigt knackade han på dörren till hennes rum, innan han gick in.
Han satte sig på stolen brevid hennes säng och tog hennes hand.
Försiktigt öppnade hon sina ögon, för första gången på en hel vecka.
Hon kände tryggheten, när hon såg honom.
Hon kramade hans hand, rädd att han skulle försvinna.
En tår föll nedför hans kind.
Hon kände hur tårarna ville fram, men hon kunde inte låta dem rinna.
Det vore för pinsamt.
Hon låg redan i en sjukhussäng.
Hennes ena lunga hade punkterats av revbenet som gått av.
Hon hade opererats i timmar och sett döden i vitögat.
"Vatten" kraxade hon till slut fram medans tårarna började söka sig ner längs hennes bleka kinder.
Hennes i vanliga fall, lagomt solbrända ansikte, hade nästan tappat nästan all sin färg.
Han räckte henne vattenglaset, hon tog tacksamt emot det och drack en klunk.
En sköterska kom in i rummet och meddelade att besökstiden var slut.
Han reste sig från stolen och kysste hennes panna, utan att släppa hennes hand.
Han strök undan en hårslinga från hennes ansikte och formade orden i sin mun.
Sedan sa han dem.
"Jag älskar dig."
Han går in i hennes rum. En bukett vita liljor i handen.
En läkare står vid hennes säng.
Han går sakta fram mot sängen.
Stannar någon meter ifrån den.
Hennes hy har antagit en gråaktig ton.
Håret hängande, utan glans.
Leendet på hennes läppar är som bortblåst.
Hon doftar inte längre lavendel.
Hon luktar... sjukhus.
Hon utstrålar inte längre lycka.
Hon har gett upp. Nu är han ensam i världen.
Gud tog henne ifrån honom. Gud är en mördare.
Han tappar blommorna.
De faller, träffar golvet.
Tårarna rinner nedför hans kinder.
Blommorna studsar mot sjukhusets kliniskt rena golv.
Han tar det sista steget, fram till hennes säng.
Han la sin hand ovanpå hennes.
Hans levande, hennes döda.
"Jag beklagar." var allt läkaren sa innan han lämnade rummet.
En av hans många tårar träffade hennes ansikte.
Han reser sig, viskar de tre små orden och går.
Han stannar i dörröppningen och känner en liten hand på sin axel.
Han log, medveten om att det var Hennes hand.
Hon sa förlåt.
Förlåt för att hon inte var där när han dog.
De älskade varandra.
--------------------------------------- -------------
Ingen orkar väl läsa det här nedan, men jag blir glad om någon gör det iallafall...
I lördags, den 26 Januari, inträffade det en bilolycka här där jag bor. En 19åring som heter Andreas' bil sladdade in i ett träd med en otrolig kraft. Bilen blev helt kraschad, man kunde inte ens se att det var en bil efteråt. Andreas dog. Passageraren Therese går i nian i min skola, hon klarade sig men fick två benbrott, två bäckenbrot och diverse bränn- och skärskador. En utav poliserna sa att det var den värsta kraschen han sett på 16 år. Andreas, Adde, var innebandytränare. De andra tjejerna i hans tjejlag hade åkt efter honom i andra bilar och sett allt som hände. Jag kan inte ens föreställa mig hur de kände just då. Jag kände inte Adde personligen, bara flyktigt. Men han var alltid så glad och full av livsglädje, mer om honom vet jag egentligen inte, men jag vet att det kommer bli otroligt tomt här nu när han är borta. Man ser ju egentligen det här väldigt ofta, i tidnignar osv, bilar som krockar, folk som dör runt om i Sverige, men man tänker ändå att det aldrig kommer hända där du bor, det är en omöjlighet. Men nej, det är inte omöjligt. Det kan hända, vart som helst, vem som helst. Jag kan inte riktigt fatta det egentligen, det känns så overkligt. Men verkligheten är, han finns inte mer.
Hela dagen idag har folk gått runt och gråtit i skolan, även jag har varit otroligt nedstämd, med all rätt(?!), och fått hindra tårarna från att svämma över ett antal gånger. Vi har haft tyst minut, lyssnat på Tessans pappa och lite sådant. Många utav mina vänner kände Adde väl, och jag tycker det är så hemskt att se folk gråta, utan att jag kan göra något åt det. En av mina kompisar och jag har irriterat oss endel på folk som sagt saker som "Men varför skulle just han dö?!", liksom, vad fan är det för fråga?! Inte fan hade det varit bättre om någon annan dött, då hade ju den personens nära och kära fått lida istället, och även de skulle antagligen gå runt och säga "varför just han..?" osv. Min kompis sade också "Det var bäst att Adde dog, istället för Tessan.. Adde hade inte kunnat leva med det, om Tessan dött, han hade helt enkelt inte klarat det, lagt skulden på sig själv.." Jag håller nog med. Jag kände/känner varken Adde eller Tessan speciellt bra, som sagt, men ändå blir jag oerhört medtagen och berörd utav det här, och jag förstår hur hon resonerar. Adde var en sån person, han skulle antagligen tagit på sig hela skulden själv, det vore väl nästan värre.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, det blev bara konstigt, så jag slutar den här osammanhängande och mystiska eftertexten här då. Och ang. novellen, den skrev jag för ett tag sen, men tycker den passar helgens händelser rätt bra..
Rest in peace, Andreas Johansson
|
| Kommentarer | | MadeByMistake - 30 jan 08 - 13:22 | | jag vet inte ens vem det är. snacka om att känna sig hemsk för de.. | | bedorah - 28 jan 08 - 20:23 | | vet hur de känns. de sista du skrev.fast i mitt fall så var det min pappa som blev ihjäl körd av en ratt fyllerist. och min bästa kompis blev påkörd då han var på väg hem till miig med sin motorcykel och skulle visa att han hade fått sitt nya körkort då han blev ihjälkörd på samma raksträcka som min pappa av en rattfyllerist. de e fett hemskt sånnt där:'( som sagt man kan aldrig förrstå hur de känns förens man själv har varit med om de, man kan försöka förstå men man kommer aldrig glöra de.. :/ | | gaaaash - 28 jan 08 - 19:30 | | mycket fint skrivet (: | | frdrik - 28 jan 08 - 19:28 | | *snyft* jag gråter inte, det regnar bara inne i mitt rum... | | hanochhon - 28 jan 08 - 19:22 | Å den är väldigt fin, som Prickigthallon sa: Fint att
skriva om ngn som inte längre är med oss. :) Fint, alltihop^^ | | Mangasagan - 28 jan 08 - 18:58 | | Gud vad vackert skrivet<3 Började närtan gråta när jag läste "eftertexten". så jäkla hemkt. | | prickigthallon - 28 jan 08 - 17:59 | | Åh, jättevackert och bra skrivet. Jättefint att du skrev så om någon som inte finns längre. det är en väldigt fin gärning <3 |
|
|
|
