Julia, Änglar och Demoner ~ Del 11 |
Del 11
Damion satt i biblioteket och läste när Julia kom in, han såg upp mot henne. "Jaha, så är det bara du och jag här då." Julia tvekade. "Om en massa folk vill döda mig, är det säkert här?" Damion flinade. "En massa folk vill döda mig med, det är därför jag är här i det här dolda huset, ingen som inte vet var det är kan komma in här." Han ryckte på axlarna och stängde boken. "Däremot tenderar jag att rymma, vilket var tur för dig, Gabriel hade nyss hittat mig när vi såg dig, och de som följde dig." Julia såg tvivlande på honom. "Du tänker väl inte rymma nu?" Damion skrattade. "Nej, jag har inte haft några planer på det, faktum är att jag inte har några planer alls. Förrutom att jag lovade att lära dig hur du döljer dina tankar." Han pekade mot soffan och Julia gick och satte sig, Damion satte sig i andra ändan med benen i kors under sig och vänd mot Julia, hon gjorde likadant. "Du tränade med Lord Tiram, så jag har ingen aning om vad du kan nu, men han är bra. Det första jag vill att du gör är försöker läsa mina tankar, eftersom din far var min bror borde du klara av det." Julia blundande och hoppade till när hon hörde Damions röst i sitt huvud, hon rodnade och öppnade genast ögonen. "Måste du tänka på det där!?" Hon fräste åt honom och Damion hoppade till." Hoppsan, du klarade det redan." Han skrattade och sträckte oskyldigt på sig. "Jag är en pervers idiot, vilket du kanske minns." Han flinade. "Och eftersom jag inte fick se dig naken så har jag väll all rätt att fundera på hur du skulle se ut utan dina kläder."
Julia skulle till att resa sig och gå när Damion stoppade henne. "Hej, blir inte sur nu, vi har inte tränat klart, eller vill du att jag ska kunna läsa dina tankar?" Hon satt kvar och stirrade på honom, Damion skakade uppgivet på huvudet. "Okej, okej, man kan inte hjälpa det, jag var oförberedd. Men nu, försök igen." Julia blundade och gjrode som hon hade gjort innan, men hoppade till när hon stötte på en mur istället för Damions tankar, hon studerade muren och log. "Vad är så kul nu då?" Julia öppnade ögonen. "Försök läsa mina tankar." Damion ryckte på axlarna. "Okej." Julia såg på honom, först såg han förvånad ut, men sedan flinade han och började skratta. "Du är otrolig!" Han fortsatte att skratta. "De som tvivlar på att du kan hela kristallen kan se sig! Du kommer att klara det." Damion såg på henne och log. "Du är unik sötis, helt unik, du är bättre än Lord Tiram." Julia rodnade. "Äh, jag gjorde ju bara som du gjorde." Damion skakade på huvudet. "Du, jag har läst tankar sedan innan jag kunde gå, vilket i sig är ovanligt, men du kunde blocka mig på första gången." Han log. "Du verkar kunna imitera andra, lite som Lord Tiram, enda problemet är att han är bunden av sitt element, det är inte du."
Damion bara stirrade på Julia när han kom in i köket. "Kan du laga mat?" Julia vände sig mot honom och himlade med ögonen. "Det krävs inte direkt superkrafter för att klara av det." Julia tog formen ur ungnen och ställden den på bordet där det redan var dukat. "Det här kallas lasange, Gabriel visade mig hur köket fungerar, praktiskt att man kan få tag på allt man behöver, utan att behöva handla." Damion satte sig och såg skeptiskt på maten. "Något som människor äter, inte sant?" Julia nickade och grimaserade. "Det är svårt att mäta sig med Gabriel." Damion skrattade. "Du, han använder på tok för mycket grönsaker, är det grönsaker i den där?" Julia funderade. "Tomatsås." Damion flinade. "Bara det? Får man ta?" Julia nickade och blev plötsligt nervös, hon visste inte alls vad Damion skulle tycka. Damion skrattade. "Sätt dig och ät du med, oroa dig inte, det är gott." Han flinade. "Bättre än att leva på bröd och kallt kött som jag brukar. Du borde lära mig matlagning." Julia skrattade. "Visst, vi har väl inget bättre för oss?"
|
|
|
|
