Julia, Änglar och Demoner ~ Del 10 |
Del 10
"Så vill du träna nu?" Lord Tiram log mot Julia. "Eftersom du vet min hemlighet behöver du inte oroa dig för att skada mig, jag tänker nämligen lära dig hur du förgör dina fiender genom magi." Han log brett och Julia svalde nervöst. "Jag kan inte." Han avbröt henne. "Fel tanke! Din tanke ska vara att du kommer att vinna, att du inte ger dig till något pris." Julia rynkade pannan. "Men hur gör jag?" Tiram skakade på huvudet. "Jag vet inte ditt element, om du ens har något, fokusera bara på att attackera mig, jag kommer att skydda mig, oroa dig inte. Känn efter, du har magin inom dig och överallt runtomkring dig, tänk inte för mycket, känn efter, som när du upptäckt min hemlighet." Julia lät tankarna glida iväg, plötsligt visste hon precis hur hon skulle göra, hon attackerade Lord Tiram som manade henne att fortsätta. Till slut kände hon sig utmattad, Tiram log mot henne och gick fram och stödde henne till en bänk vid ena väggen. "Du är helt otrolig, det är som om du är född att göra det, jag tror att om någon attackerar dig kommer den att få en obehaglig överraskning. Tänk på att för att skydda dig gör du samma sak, men som ett skydd." Julia nickade och Tiram skrattade. "Jag förstår att du är trött, jag är känd som en av de starkaste demonledarna och du lyckades nästan krossa mitt motstånd, första gången du ens försöker!" Julia såg på honom och han log mot henne. "Första gången jag såg dig tänkte jag att du kommer att bli något stort, Essis håller med mig, det är min drakmoder, hon säger att du har en stark aura. Men kräv inte för mycket av dig själv, viktigast är att du gör det du vill göra, inte det andra förväntar sig."
"Julia är inte på sitt rum." Damion ryckte på axlarna. "Än sen, vi är väl inte barnvakter åt henne." Gabriel såg irriterat på Damion. "Väst vad du är på gott humör idag då. Var är hon?" Damion pekade i ritkigt mot träningsrummet. "Där." Gabriel rynkade pannan. "Vad gör hon i träningsrummet?" Damion ryckte åter på axlarna. "Hur ska jag kunna veta det? Hon har varit där inne med Lord Tiram ända sedan jag vaknade." Gabriel suckade irriterat. "Jaha. Så det är så det är idag då. Sitt här och tyck synd om dig själv, jag är säker på att du mår bättre av det. Du kan söka upp oss när du tröttnat." Damion ilsknade till. "Varför är du sådan helt plötsligt!?" Gabriel såg allvarligt på honom. "Damion, vad det än är du tror att du gjort den här gången så blir det inte ogjrot av att du låser in dig på ditt rum och deppar." Damion såg argt på Gabriel. "Du behandlar mig som en barnunge." Gabriel vek inte med blicken. "Det är för att du är det. Du är bara ett barn ännu Damion. Du är 2800 år yngre än mig. Du är för ung för din position, men det kan inte hjälpas. Vad som skulle hjälpa skulle vara om du insåg att du inte är så vuxen som du låtsas vara och slutade ställa för höga krav på dig själv. Tids nog kommer du att bli äldre." Damion blängde på Gabriel. "Inte uppför du dig direkt som om du var så gammal." Gabriel skrattade. "Det är inte hur man uppför sig som visar ens ålder. Mognad har heller inget med ålder att göra, det är hur mycket man lärt sig, och ditt sätt hindrar din utveckling."
När de lämnade träningsrummet kom Gabriel emot dem, han log och bugade sig lätt för Lord Tiram som gjorde samma gest tillbaka, men efter det släppte formaliteterna. "Är du redo för vårt vaktpass nu? Vi har innerpasset, precis vid kristallen." Lord Tiram log. "Jag hoppas att kristallen inte förfallit mycket sedan sist." Lord Tiram skrattade. "Du oroar dig för mycket Gabriel. Dessutom har Julia nyss visat på helt fantastiska talanger, hon är en riktigt naturbegåvning." Gabriel log mot Julia och sedan mot Tiram. "Du är också en ytterst bra lärare, bättre än jag någonsin varit, du verkar förstå magin på ett annat sätt." Tiram skrattade och blinkade mot Julia. "Kanske det." Julia log tillbaka, hon förstod vad han menade. Gabriel rynkade pannan. "Kan du laga mat Julia?" Julia såg förvånat på honom. "Visst, men knappast lika bra som du, hurså?" Gabriel log surt. "Bra, Damion kan nämligen inte tillaga något ätbart, utom smörgås. Jag lär sig använda köket innan Lord Tiram och jag ger oss av." Tiram skrattade men skakade sedan allvarligt på huvudet. "Stackars pojke, inte nog med att hans föräldrar båda dog när han var vid så ung ålder, även hans lärare och halvbror dog." Julia rynkade pannan. "Ni säger halvbror ibland, hur är det?" Gabriel flinade. "Tja, Damions pappa var inte direkt känd för att hålla sig till en kvinna." Tiram skakade på huvudet. "Han tog sig en ny kvinna och när han tröttnade förgiftade han henne, med Damions mamma hade han lite otur, de råkade ta livet av varandra. Men varken Damion eller hans syskon har haft tendenser till, hur ska jag säga, onödigt dödande?" Gabriel skakade på huvudet. "Livet där nere är mera spänning än jag skulle kunna hantera."
|
|
|
|
