Julia, Änglar och Demoner ~ Del 9 |
Del 9
När Julia vaknade kände hon sig helt utvilad, för första gången sedan hon vaknat i den här sängen. Hon strök med handen över de mörkblåa sidenlakanen och sträckte sedan på sig och klev upp och gick fram till garderoben. Hon stunderade noggrant kläderna och valde ut en annan klänning än den hon haft dagen innan, den här var kortare och i en vacker grön nyans. Hon undrade varför det bara fanns klänningar, inga separata dela, men klänningarna var vackra, så hon tänkte inte klaga, hon kände sig som en sagoprinsessa. Hon stannade upp och fingrade på juvelen Damion lagt runt hennes nacke, hon kunde inte få upp kedjan och kunde alltså inte få av den, men det gjorde henne inget. Hon tänkte tillbaka i tiden, det var som om hon helt hade glömt livet som en normal tonårstjej, hon var ju inte ens det, eller kunde det här fortfarande vara en dröm? Hon ruskade på huvudet och önskade att hon hade en borste, men då redde sig hennes hår ut precis som hon ville ha det. Julia häpnade, hade hon gjort magi, helt utan att tänka på det? Hon såg sig omkring men rummet kändes tomt, då var det nog hon. Julia log, det här skulle hon berätta för Gabriel, han hade dagen innan försökt få henne att göra magi utan att tänka på det, så som de gjorde, utan att hon hade lyckats.
Korridorerna var tomma och Julia undrade var Gabriel och Damion var, hon började gå utan att tänka desto mera på vart hon gick, när hon plötsligt stod framför en dörr. Hon rynkade pannan, just det ja, träningsrummet, Gabriel hade visat henne runt dagen innan. Hon kändepå dörrhantaget, det var olåst och dörren gled ljudlöst upp. Julia kände sig nyfiken och gick in i rummet och såg sig omkring. "Vem har iv här då?" Julia vände sig skräckslaget mot hörnet där rösten kommit ifrån. "Ah, du måste vara Julia!" Mannen steg fram och bugade för henne, Julia rodnade. "Mitt namn är Tiram." Han såg henne i ögonen och log. "Julia. Vet du hur du fick ditt namn?" Julia skakade på huvudet. "Dina föräldrar stötte på en berättelse skriven av en människa, Romeo och Julia, de tyckte det passade lite in på deras situation, även om deras kärlek var lycklig. Det är ett vackert namn." Julia rodnade ännu mera, hon kunde inte få fram ett ord. Hon förstod varför både Gabriel och Damion lagt till lord framför hans namn, även om även Damion var en lord hade hon fått veta, Lord Tiram hade en aura som hon inte kunde undgå att påverkas av.
Han avbröt henne i hennes tankar. "Jag hörde om din belägenhet och jag beklagar att vi inte skyddade dig tillräkligt, naturligtvis trodde vi att du skulle vara säkrare hos änglarna, men gjrot är gjort." Han log mot henne. "Gabriel och Damion sover ännu, men om du inte känner dig hungrig kanske jag kunde träna dig? Jag kan andra saker än Gabriel, vad du kan är det ingen som vet, men vi hoppas naturligtvis att du kan hela kristallen. I vilket fall som helst så känner jag att det är min skyldighet att lära dig, det är trots allt vårt fel att det gått för dig så som det gick. I naturliga fall är det ju föräldrarna som lär ut magi, sedan lärare, men nu gick det ju inte så." Julia såg på honom, hans verkade ärligt ledsen över det som hade hänt henne, plötsligt insåg hon något, en känsla. "Du är bara halvdemon du med, inte sant?" Tiram såg häpet på henne. "Det är ingen som känner till det, hur kunde du veta?" Julia skruvade nervöst på sig. "Jag bara kände det, liksom." Tiram log mot henne. "Dina krafter är olika både änlgar och demoners, ja, jag är halvblod, men jag är inte född till det." Han rynkade pannan. "När jag var bara en pojke blev jag kidnappad, kidnapparna tappade sedan bort mig, men jag var döende, jag höll på att förblöda. Jag trodde min sista stund var kommen när en drake landade framför mig, men deras rykte är oförtjänt, hon helade mig, hon gav mig av sitt blod." Han log. "Hon lever på min plats nu, vi litar fullt på varandra, men ingen känner till våran hemlighet. Utom du nudå. Det har sina fördelar, drakar är immuna mot magi och helar snabbare än änglar och demoner, det sägs vara omöjligt att döda dem, jag vet att det inte är sant, men skulle aldrig göra det."
|
|
|
|
