Julia, Änglar och Demoner ~ Del 8 |
Del 8
Julia försökte fokusera på minnena från barndomen som hon nyss hade återfått, sedan skrattade hon till och knäppte med fingrarna. Gabriel som hade varit totalt oförberedd började klia sig och hade ett både roat och irriterat uttryck i ansiktet när han neutraliserade kliförtrollningen. "Jaha, och vem lärde dig det där då?" Julia såg road ut. "Jag tror det var Damion, faktiskt, det är så jag minns det." Gabriel fnyste. "Förvånar mig inte ett dugg, han är fortfarande en odåga ibland." Sedan log han. "Men det gick ju lätt för dig! Trots att det är flera år sedan du använde dina krafter, det sägs att man aldrig glömmer de förtrollningar man lärt sig, det är nog sant." En bok kom flygande från bokhyllan och landade i Gabriels knä. "Det här kallas vardagsmagi, det kan vi från födseln, vilket irriterar föräldrar ibland, pröva." Julia förstod inte ritkgit vad hon skulle göra, så inget hände. Gabriel rynkade pannan. "Tänk bara att boken ska komma till dig, tänk på en bok, inte alla, jag har barn, jag vet hur det kan gå." Han log och Julia skrattade, hon gjorde som han sa och boken hon tänkte på flög och landade i hennes famn, Gabriel log. "Jag tror nog att du lärde dig det här som barn, det borde inte vara alltför svårt att få tillbaka."
Det hade gjort Julia helt utmattad att träna hela dagen och hon satt med slutna ögon och vilade medan Gabriel åter lagade mat, det doftade minst lika underbart som första gången. "Du sa att du har barn." Gabriel nickade. "Ja, jag har en son, och en partner, en fru kanske människorna skulle säga. Vi har ingått en kärlekspakt." Julia såg på honom. "Har Damion någon?" Gabriel skrattade. "Damion? Han är ju bara en pojke ännu, men jag tror inte ens han har varit intresserad av någon, vilket är lite mera ovanligt. Fast han har ju en hel del annat att tänka på." Julia gnuggade sig i ögonen. "Var är din familj, din fru och din son då?" Gabriel log. "Jag vill inte försätta dem i fara, mitt yrke som väktare är farligt så de får stanna hemma när jag är någon annanstans." Julia bev genast nyfiken. "Väktare? Vad betyder det?" Gabriel skrattade och skakade på huvudet. "Ja, du vet ju ingenting." Han rörde om i grytan och vände sig sedan åter mot henne. "Jag och min syster Minniel valde båda att bli väktare, vi är äldst av barnen i vår familj, hon var yngre. Det var därför hon blev skickad att söka upp demonerna, jag var på uppdrag och den näst starkaste krigaren vi hade, det var Minniel. Dina föräldrar var båda starka, och du har tydliga anlag för att kunna bli väldigt stark, man ser det på dig."
Gabriel såg på Damion som klev in genom dörren och satte sig vid bordet. "Fortsätt prata ni bara, jag är för trött för att ens orka tänka." Gabriel log. "Tränat hårt?" Damion ryckte på axlarna. "Jag fick hjälp. Lord Tiram tittade in för att tala om att ni har nästa tur." Gabriel nickade. "Ja, det är snart väktarbyte vid kristallen." Julia ryckte till. "Så det var det som var ditt uppdrag? Att vakta kristallen?" Gabriel log. "Ja, jag är en av kristallens väktare. Nu har vi även demoner som hjälp, Lord Tiram som Damion nämnde är en av dem. En helt otrolig man, du får se när du träffar honom." Damion stönade och grimaserade. "Det gör ont i hela kroppen." Gabriel log mot honom och ett ljus omslöt Damion i en sekund innan det försvann, Damion rättade på sig. "Du hade inte behövt göra det där." Gabriel skrattade. "Och lyssnat på ditt gnällande istället?" Damion grimaserade mot honom och Gabriel grimaserade tillbaka och skrattade sedan. "Det syns att du är ung, hur mycket du än försöker dölja det. Maten är klar, sedan ska nog ni två gå och lägga er."
|
|
|
|
