Den sista flykten |
Kap.1
Början
Jag sitter i min cell och hör bomberna falla, och sedan hör man en stor explosion, medan marken skakar lite.
Det är en vecka kvar tills mina vänner och jag ska avrättas, och det är för ett mord vi inte ens har begått.
Dagen innan vi blev tillfångatagna så var vi ett följe av fem personer, Petar Vladimirovski, Vasilije Danilov, Igor Stravinjski, Yuri Medanovski och jag, Vladimir Rasputin.
Världskrigets slut betyder mycket för vårt moderland, Ryssland. Många firar det underbara och lyckliga slutet på det grymma, dystra och mörka kriget som har härjat så hårt och så länge. Det är så skönt att höra jublandet och de fröjdefulla skratten från det fria folket som satt fängslade i de tyska fånglägren som man kallade för ”Helvetet”. Själv är jag glad över att jag aldrig har fått erfara den stora smärtan i hjärtat över att uppleva dem grymma tortyrerna, men den här känslan lär inte vara för evigt.
Kap.2
Cellen
Jag hör vaktens steg, han kommer med min föda. De första tankarna som rusar genom mitt huvud är om jag ska bli misshandlad för hans eget nöje. Jag ryser som vanligt när han låser upp den gnisslande dörren sakta och hans hånfulla skratt ekar i mina öron. Jag känner redan hans hand ovanför mig, jag visste att min mentala styrka skulle brista och som en hjälplös unge väntade jag.
Min väntan blev lång och jag kunde nästan känna hur hans blick skar genom mig, genom min kropp, som bladet på ett gjutet svärd, ett svärd som har slipats i eldens hetta. Minuterna går, tiden går, ingen skada var skedd, förutom hans elakhet, och onda gest när han spottar i min mat och lämnar buren min.
Föraktfullt tittar jag på den fattiga födan, mögligt bröd och smutsigt vatten, de vill verkligen förinta oss. Mina tankar distraheras av mullret från de eländiga arbetarna, från de eländiga fångarna. Jag visste att det var snart min tid då jag skulle ut i den grymma verkligheten.
Min blick föll på de ogästvänliga och nakna stängslen som deprimerade mig, men på samma sätt inspirerade de mig att skriva min vackra och bländande poesi. Det var svårt, i början var det svårt att lära sig handskas med den urgamla och slitna spiken och det var framför allt svårt att lära sig konsten att skriva i min ålder, 25 års åldern.
Jag betraktar fördömt de fyra väggarna som omger mig, den sollösa gråa färgen som påminde om död, förtvivlan och bedrövelse, men jag försökte göra de mer melodiska, dekorativa och harmoniska med min ljuva och romantiska diktkonst, och bara en kort tid verkade det. Golvet jag sov på var fuktigt och hårt, så att varje morgon när solens strålar trängde sig igenom de snövita molnen och varje morgon när solens varma strålar lekte i mitt hår och smekte mig på kinden, kände jag mig nästan orörlig, nästan död. Det här livet förstörde mig.
Helt plötsligt omgavs jag av rädsla och fruktan för mitt liv, jag hörde de hjärtlösa väktarna komma. Oljudet från nycklarna som skramlade, dånade och ekade i den öde gången, så som de har gjort varje gång det var tid att kedjas och slängas ut i den gamla fångstgården och arbeta och slita, som om vi vore helt vanliga människor.
Inte ens jag själv visste vad det var som vi jobbade så hårt för, men det såg ut som något viktigt och jag kunde bara hoppas på att det var till någon nytta. Vi ville gärna inbilla oss att vi hade styrkan och tålamodet, men sanningen var att vi alla var de svaga nu. Släggorna, tunga som städ, knäckte inte bara vår fysiska hälsa, utan också vår mentala hälsa. De knäckte något som var så värdefullt att ingen i världen skulle kunna köpslå om det, och det var vårt självförtroende och vår integritet.
Då dagens slut började närma sig, grep de tag i oss, mig och mina samma gamla vänner och slängde oss i vår fördömda fängelsehåla. För att få oss på bättre humör beslöt jag mig för att berätta min historia, mitt förflutna.
|
| Kommentarer | | mii - 20 jan 08 - 21:17 | | hemskt.. bra^^ |
|
|
|
