- Mot friheten. (1) |
Två människor, en kvinna och en man står mitt på en överväxt äng i nattens mörker, med månen som den enda ljuskällan. Hand i hand, tillsammans. De vet att det snart kommer att skiljas åt, de hör polisen komma. Sirenerna tjuter i den annars knäpptysta natten. Men det kommer att ta timmar innan de hittar dem, innan deras frihet är slut. Fram till dess har de bara varandra, och ingen kan ta denna stund ifrån dem. Tätt hopslingrade står de, deras kroppar smälts nästan samman. Förtvivlade tårar rinner nedför kinderna, på både kvinnan och mannen. Nu, när de äntligen funnit varandra så ska de inte få varandra. Är det verkligen rättvist? Kanske, kanske inte. Det de gjorde var förvisso hemskt, men ändå nödvändigt. Ska en lag som stoppar rättvisan vara det som stoppar det unga paret i sin jakt efter lycka. Kärlek har de redan funnit, men nu ska kärleken slitas ifrån dem båda. Men det var nödvändigt, ingen kan neka till det. I alla fall ingen som har vart med om sanningen. Plötsligt känner de det, samtidigt, de kan inte tvingas bort från varandra. De skulle aldrig klara det. Utan varandra är de ofullständiga. Vad har de att förlora? De kommer ändå bli avvisade från friheten, på livstid. Så de springer, så fort det bara kan. Så fort de bara kan så springer de hand i hand mot en morgondag i frihet och lycka.
Poliserna letar i timmar. Det enda spåret av människor det finner är en upptrampad stig på en äng. Men där ängen tar slut och den snåriga skogen börjar finns ingen fortsättning på stigen. Vägen de flydde på är inte möjlig att urskilja, men de fortsätter sitt sökande efter de grymma brottslingarna. De måste de göra, för sitt samhällets och sitt eget samvetes skull. De kan inte låta två mördare gå fria, två psykiskt sjuka människor. Fria och extremt farliga. De söker igenom hela skogen, och det är ingen liten skog. När morgonen gryr har det bara kommit halvvägs, och då är paret redan mil därifrån. Casper och Julia är deras namn.
De har stannat och deras flåsande andning kan få en att tro att de ska dö i vilken sekund som helst. Men de är starka, tillsammans. Kärleken övervinner allt, är det inte så man säger? Efter ett par minuter har de pustat ut tillräckligt för att kunna prata.
- Jag älskar dig, är det första orden som kommer ut Caspers mun. Och det är också den mest sanna mening som han uttalat.
- Jag älskar dig också, svarar Julia och de förenas åter i en mjuk kyss. Men sedan måste de fortsätta. De måste lämna landet för att någonsin bli fria, och innan de kan lämna landet måste de ut ur den här staden. Den lilla förorten vid namn Granby. De hittar mycket bra här, speciellt Julia som bott här i hela sitt liv. Och Casper, som har bott här i över tio år. Men trots det så tog det nio år för dem att se varandra. Att upptäcka att deras själar hörde ihop, som pusselbitar i ett ännu olagt pussel. Men nu är pusslet lagt, och pusselbitarna fastlimmade i varandra. De har upptäckt lyckan, som de alltid letat efter men aldrig tidigare funnit. Deras ben fortsätter springa, deras kroppar flyter fram i samma tempo. Med den andres hand i den egna, de vill alltid vara tillsammans. Förevigt.
Efter att ha sökt igenom hela skogen. Letat under vartenda löv och varenda kotte, fast det kanske inte är riktigt sant och inte heller nödvändigt. Ingen kan ju gömma sig under en kotte, såvida den inte är väldigt stor. Men de har i alla fall sökt väldigt noggrant, utan framgång. Nu är det bara pappersarbetet på kontoret som väntar. Vissa kanske skulle tycka att det var tråkigt, men inget är värre än skammen av att ha låtit de farligaste brottslingarna i området komma undan. Låtit två mördare komma undan, fastän de visste precis vad de befann sig för mindre än ett dygn sedan. Hur kunde detta hända? Polischefen Gustav Hansson utlåter en uppgiven suck. Han börjar bli trött på det här. När det för en gångs skull händer någonting i den här tråkiga hålan så kan han inte stoppa det. Den 57åriga mannen återvänder till sin polisbil och börjar köra mot polisstationen. Han tar en liten omväg, för att rensa sina tankar. Det behövs verkligen. När han började på det här jobbet trodde han att han hela tiden skulle göra någonting för mänskligheten, stoppa ondskan. Sådant som de visade på TV:n hela dagarna. Det var så han föreställt sig det. Men allt han hade gjort de senaste tjugo åren var att sitta vid sitt skrivbord, då och då besöka någon butik där någon dum tonåring hade snattat, ibland åka runt och kolla i de “skumma” kvarteren, trots att de skulle betraktas som helt vanliga kvarter fyllda med låginkomsttagare i vilken annan stad som helst. Men i vanliga fall bara suttit vid sitt kontor och fyllt i papper åt staten, vid vissa tillfällen kommit på sig själv med att sovit en timma. Utan att någon ens lagt märke till det. För det var så det var här. Han hade kunnat tillbringa sina arbetstimmar i en bowlinghall eller vid en bar, utan att någon skulle ha märkt det. Men det var inte så han var. Han var en man som höll sitt ord, i alla fall i arbetet. En man som stod upp till sina principer, så som hans far lärt honom. Men efter att ha följt sin faders fotspår gjorde han samma misstag, för trots att han var en bra man så var han inte perfekt. Gustavs äktenskap var på fall, hans fru hade redan hotat med skilsmässa. Ingenting hände på hans arbete, och samma sak hemma hos honom. Visst älskade han henne fortfarande, men kärleken hade tonats bort. Inte helt, men det var nära. Och han visste inte vad han skulle göra, för hans far hade inte lärt honom. Men nu var han tvungen att koncentrera sig på arbetet som väntade, han svängde ut från landsvägen och tillbaka in mot staden. Utan att ha märkt det hade han kört långt bort från staden, nästan in i närmaste stora samhälle. Plötsligt såg han två människor som sprang nere i diket, i samma riktning som han körde. De hukade sig så lågt att han knappt såg dem. Det var en kvinna och en man. Mannens hår var långt vuxet, över öronen och nästan ända ner till axlarna. Det var smutsigt, liksom hans kläder. Den enda han någonsin mött som såg ut sådär var… Men det kunde det väl inte vara? Han körde förbi dem, och när han kollade i backspegeln på människorna såg han kvinnans blick, som han kände så väl. Det var hon! Han tvärbromsade hastigt, lite för hastigt. Bilen slirade på grusvägen och fann inget fäste i underlaget. Bilen halkade rätt ner i diket och satte stopp för Caspers och Julias färdväg. De tittade upp och såg polischefens förvånade blick. Utan förvarning svängde de båda av, fullständigt medvetna om varenda en av den andres rörelser, in bland träden vid sidan av vägen. Polisbilen stod snett upp i det djupa diket och polischefen syntes inte utifrån. Han låg i en obeskrivlig ställning, delvis på golvet, delvis på sätet, också på passagerarsätet. Huvudet var nerblodat. Mitt ute i den obefolkade landsbygden, vid en nästan oanvänd väg, i en polisbil som ingen förutom mördarna visste var den befann sig. Utan att röra minsta muskel. Var hoppet ute för den gamle polischefen? Och hur lång tid skulle det ta innan någon upptäckte att han var borta?
__
Jag vet inte om den blev bra eller dålig, den är rätt olik de andra novellerna som brukar skrivas här (de flesta jag läst är iaf bara om tonårsproblem)
Vad tycker ni?
Kommentera!
|
| Kommentarer | | StuckInMyHead - 26 jan 08 - 23:25 | | Visst, hanochhon, jag skriver när forts. kommer, men det kan ta ett tag eftersom jag inte har så mkt tid över för att skriva. Tack så mkt för kommentarerna :) | | hanochhon - 26 jan 08 - 19:52 | Jätte bra:) Den är verkligen speciell, men det tycker
jag är bra^^ Du får mig att vilja läsa mer! Mejla, om fortsättning
kommer?(A) ^^ | | mii - 26 jan 08 - 15:02 | | bra :) |
|
|
|
