[TH-FF] Out of view - 7 |
Heeey! Då var man tillbaka med en ny del igen då^^. Läs & kommentera, vettja!:D
____________________________________
7. – Bill
En lång stund efter att det blivit tyst i baksätet mellan oss, kan jag känna Toms brännande blick på mig. Och sedan, minst lika tydligt, kan jag känna den brännande avsaknaden av den, då han vänder den framåt och envist börjar glo på sätet framför sig istället. Själv sitter jag kvar och stirrar rakt ut genom fönstret, fast utan att egentligen se. Jag känner på mig, eller snarare VET, att Toms tankar kretsar oavbrutet kring mig. Kan nästan höra alla frågor som surrar omkring i huvudet på honom. Det är konstigt egentligen, att båda två sitter här, med en knapp halvmeters mellanrum, och tänker på varandra, UTAN att kunna prata om våra tankar. Det känns förresten inte bara konstigt, utan fel också. Det ska ju vara vi, alltid vara Bill och Tom, alltid. Och nu har jag, för praktiskt taget första gången, förstört det. Eller, har jag förstört det? Så hemskt kan det väl inte vara, bara för att jag inte berättar EN ENDA liten sak? Usch, jag vet inte vad jag ska tro. Känner mig hursomhelst otroligt rutten för tillfället.
Mina ögon börjar tåras av att stirra så envetet ut i ingenting, så jag vänder ner blicken till mitt eget knä istället. Och där ligger det, som en laddad bomb, som skälet till att jag har hemligheter för Tom, skälet till allt, känns det som, – brevet. Och visst, jag vet att jag KAN berätta för Tom om det, men ändå… så känns det inte heller bra. Vad skulle jag isåfall berätta? Att det är någon psykad, svartklädd främling som förföljer mig med underliga brev, men som jag aldrig har sett i verkligheten, och egentligen inte ens har bevis för att han/hon verkligen finns?
Han skulle förmodligen bara skratta åt mig, skratta ut mig, och säga att jag är naiv, att hela affären förstås bara är ett skämt, som jag är för torr för att inse. Sedan skulle han ge mig en sådan där halvt medlidande, halvt nedlåtande blick, och klämma ur sig något i stil med: ”Glöm det där nu, Bill! Det är ändå bara din lilla hjärna som inbillar sig”.
Nej, det skulle inte funka, och jag kan inte alls glömma. Hur skulle jag förresten kunna göra det, när det där förbaskade svarta kuvertet, innehållande ett perfekt hopvikt, slätt och dataskrivet papper, ligger i mitt knä? Nej, det går inte, går inte, går helt enkelt inte.
Även om Toms blick fortfarande är riktad framåt, så känner jag på mig att han håller ett öga på mig i ögonvrån, väntar på ett tecken, en anledning att bevisa att allt inte är som det ska. Och just därför, tvingar jag mig själv att låta armarna hänga längs sidorna, inte läsa eller ens titta på brevet i mitt knä. Jag anstränger mig hårt att verka oberörd, låtsas som ingenting, som om det faktiskt inte alls är någonting speciellt.
Men så fort vi är framme, bilen har stannat och Saki kommit och öppnat dörren för oss, tar jag ett stadigt tag om brevet och skyndar ur bilen. Jag sliter åt mig min resväska, mumlar någonting om att ”Jag går upp på mitt rum och börjar packa upp”, sedan skyndar jag in i hotellentrén, med de andras undrande blickar i ryggen.
Som tur är verkar inga galna, autograftrånande fans ha fått reda på vilket hotell vi bor på än, så jag lyckas ta mig ostört fram till receptionen. Jag får nyckeln till rum 308 av en reklamleende skyltdocka till tjej i receptionen, och släpar sedan med mig resväskan bort mot hissarna. Jag trycker på knappen, står otåligt och väntar, med brevet och nyckeln i ena handen, och resväskan i den andra. När hissen kommer kliver jag in, tittar för första gången upp från marken framför mina fötter, och är nära att hoppa ur skinnet av ren förskräckelse. En stund blir jag bara stående som förlamad, är nära att bli mosad av hissdörrarna, som tydligen tycker att jag tar alldeles för lång tid på mig, innan jag inser att det är en mörkhyad man i svart kostym, och inte någon dödenskepnad eller brevskrivande förföljare som står i hissen. Jag ler ansträngt åt den konstiga blicken han ger mig, och aktar mig ur vägen för de igengående dörrarna, trycker på trean. Hissen börjar mjukt röra sig uppåt, medan jag anstränger mig hårt att fortsätta min roll som oberörd. Det är svårt, otroligt svårt med tanke på hur berörd jag faktiskt blev. Men som tur är, så är detta ingen stenåldershiss, och det går rätt snabbt att komma upp till tredje våningen.
När hissdörrarna glider upp skyndar jag mig ut i korridoren, bort från hissen och den obehagliga känslan. Jag vet, jag beter mig som ett jagat djur med paranoia, men jag kan inte hjälpa att både breven och drömmen, i samband med tröttheten och baksmällan, har satt sina spår.
Jag låser upp dörren till hotellrummet, kliver in och lämnar resväskan stående mot väggen. Och fråga inte varför, det är antagligen bara de där paranoida problemen som spökar igen, men sedan vänder jag mig om och låser dörren, innan jag går in i rummet och sjunker ner på den opersonliga sängkanten i det opersonliga hotellrummet. Jag stirrar ner på brevet i min hand medan jag sakta öppnar kuvertet, drar ut det hopvikta papperet och långsamt vecklar upp det.
”Du kom, duktig. Nästa steg blir början. Och minns – Jag vet allt om dig, alltid. Vill du veta om mig? Kom. Steinengränd, 08.01.06 Kl. 22:00”.
Jag vet inte vad jag tänker eller känner i det ögonblicket, bara sitter där och stirrar tomt ner på orden. Egentligen är det ju nästan skrattretande alltihop, och skulle förmodligen tas som ett dåligt skämt av vem som helst. Men själv känner jag mig mest förvirrad, oförstående, arg och obehaglig till mods.
Exakt vad det är som får, eller snarare INTE får, mig att ta det som jag gör, och inte som jag BORDE göra, vet jag inte. Men det ligger en olycksbådande känsla över det hela, som jag inte kan sätta fingret på, men ändå definitivt inte gillar eller kan släppa. Ordet ”duktig” är förresten skrivet på ett otroligt störande sätt, som ett groteskt smeknamn, ”sötnos” eller ”skitstövel” eller… tja, du fattar poängen, (Även om jag då inte är säker på om ordet är uttalat med ironi, sarkasm, hånfullhet, sliskighet eller något annat).
Men vad det nu än är, och vad brevet och hela skiten nu än kan innebära, så hinner jag inte fundera mer över den saken. För när jag som bäst sitter där som det fån jag är, bultar det på dörren. Jag hoppar skrämt till och brevet glider ur mitt knä och ner på golvet. ”Bill, hallå? Har du spolat ner dig själv i toaletten, eller?” hörs Toms retsamma röst utanför. Hastigt reser jag mig upp och går på skakiga ben fram till dörren, fumlar en bra stund innan jag lyckas låsa upp. Genast knuffas dörren upp och Tom skuttar in, liknar mest av allt en uppspelt treåring, iklädd en korsning mellan tvåmannatält och damklänning. ”Nå, är du klar?”, han vänder sig om inifrån rummet och ser ivrigt på mig. Jag känner mig totalförvirrad, har faktiskt inte den blekaste aning om vad han pratar om, så jag bara stirrar tillbaka med ett förjordat dumt ansiktsuttryck. ”Klar för… vadå?” mumlar jag, då Tom börjar se otålig ut över att inte få det perfekta svar han förväntat sig, eller ens något svar överhuvudtaget. ”Att åka, förstås!” säger han med en förklarande suck, och ger mig en blick som ser ut att säga: ”Snälla, säg inte att du inte minns”. ”Åka?” upprepar jag, och känner mig om möjligt ännu dummare, vilket Tom ser ut att hålla med fullständigt om. ”Till arenan, pucko! Konserten börjar om tre timmar, och innan dess har vi sound check, snabbmatskäkning och lite annan tid, som jag förmodar du behöver till att ’göra dig i ordning’?” förklarar han tålmodigt, men med en min som tydligt avslöjar hur mycket över min nivå det snygga geniet han befinner sig för tillfället.
”Konsert, om tre timmar? TRE TIMMAR!?” kväker jag, och om jag för några minuter sedan kände mig illa till mods, så är det inte ens att jämföra med hur jag känner mig nu. ”Yes, och vi åker typ nu” nickar Tom, och jag sjunker kraftlöst ihop mot väggen bakom mig, ser på min tvillingbror med en så hjälplös blick jag kan frambringa, vilket inte är ett särskilt svårt åstadkommande i mitt nuvarande tillstånd. ”Ledsen, lillbrorsan. Men det är nog bara att gilla läget” informerar Tom kallsinnigt, och stegar fram till mig. ”Men det är lugnt, jag kan hjälpa dig att mörda lössen med hårspray, så går det fortare! Du vet att jag är världsmästare i hårspraysmördning, och även om jag bara testat på flugor förut, så går det säkert tio gånger bättre att ta död på alla feta löss som kryllar omkring i ditt ’lilla’ hår!”, Tom flinar och dunkar mig broderligt på ena axeln medan han pladdrar på, men själv orkar jag inte lyssna mer.
”Eh, ja, jag kommer snart” mumlar jag, medan jag vänder ryggen åt Tom och går in i rummet. Helst av allt vill jag bara att han ska gå, lämna mig ifred så att jag kan reda ut mig själv i lugn och ro. Men tydligen är det alldeles för mycket begärt att förvänta sig att min korkade storebror ska fatta vinken och gå i förväg ner, för han bara nickar instämmande och står kvar. ”Alltså, Tomi, du kan gå. Jag kommer sen!” förklarar jag och ger honom en menande blick, som han antingen inte förstår, eller bara struntar högaktningsfullt i.
”Nä-hä-hä du, jag väntar här. Saki sa nämligen att det var bäst att hålla ett öga på dig, och man säger inte nej till Saki hursomhelst, vet du!”, Tom lägger armarna i kors och ser strängt på mig. ”Och vad menade han med det: ”Hålla ett öga på mig’?” fnyser jag och korsar själv armarna över bröstet. ”Ja, hmm… låt se, vad kan han ha menat…?”, Tom himlar med ögonen i ett låtsat försök att se fundersam ut, och håller sedan triumferande upp ena handen. ”Jag vet! Han KANSKE menade att du beter dig ungefär lika knäppt som en, som en… ja, kolla! Inte ens min utomordentliga fantasi kan beskriva dig!” säger han med eftertryck, medan han viftar med handen. ”Det tar jag som en komplimang” muttrar jag, medan jag diskret sneglar ner på golvet för att se vart brevet hamnat då jag tappade det. Där! Halvt skymt under den mörkt träfärgade byrån, med en TV placerad ovanpå, sticker det fram ett hörn av det svarta kuvertet.
Det har nog flera orsaker, dels att jag är bakis, otroligt trött, förvirrad och … tja, vad jag nu mer kan vara? Men hursomhelst, så orsakar alla dessa saker att jag inte känner mig något vidare. Alltså är jag inte heller på något vidare humör att lyssna till Toms malande röst SAMTIDIGT som jag försöker fundera ut ett bra sätt att få tag på brevet, utan att det väcker min brors otroligt lättväckta uppmärksamhet.
Så, till slut blir jag bara totalt less på ungefär ALLTING, så jag klampar fram, böjer mig ner och sliter åt mig brevet och slänger det ovanpå resväskan, som fortfarande står uppställd mot väggen intill Tom. ”Kom nu, vi har väl inte hela dagen på oss!” muttrar jag medan jag klampar mot dörren, öppnar den och börjar gå mot hissen, utan att vänta på att Tom ska hinna vänja sig vid den plötsliga omställningen. Det är väl för fasiken hans problem. Och dessutom sa han ju själv att det var dags att åka NU, så ingen ska då klaga på mig när jag bara lyder order!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 20 feb 08 - 13:35 | | hahha, tack skadu ha :) <3 | Elon_B - 20 feb 08 - 13:07- Betyg:  | | scheisse!!! :D <333 ASBRA! Tyvärr hinner jag inte läs mer just nu :'( Men jag läser mer sen =P Det är så jäkla bra att det knappt går att beskriva med ord!! :O Och jag är asnyfiken på vem det är som skickar dom där breven! :D <333 SPÄNNNANDE ^^ <333 Och jag håller med FortessOfTears, Älskar ditt sätt att skriva <333 :D <333 MAGAD, är helt beroende x) såå.. JAG FORTSÄTTER LÄS SEN :D <333 | | Solstorm - 30 jan 08 - 19:16 | | åh, tack då, igen ^^ <3 | | FortessOfTears - 30 jan 08 - 17:36 | Jag har missat hela TVÅ DELAR nu ju xD
Mahganska, det är helt sjukt underbart bra :) <3
Älskar verkligen ditt sätt att skriva ;) | | LisaHoglund - 28 jan 08 - 16:33- Betyg: | | Jag håller med alla andra. Det är obeskrivligt bra!<33 | | Solstorm - 27 jan 08 - 14:33 | | tack till er med :DD | | wtb483 - 27 jan 08 - 13:58 | | jättebra :) | | EmelieCarlsson - 27 jan 08 - 11:49- Betyg: | | Skitbra verklien!:D <3 | | M-424 - 26 jan 08 - 17:54- Betyg: | | Jättebraa och ..jag lider med dig:/ Har prov första lektionen på Måndag och jag ska lämna in ett färdigtskrivet histora eller novell på Engleska *SUCK* men hursomhelst.. vill ha meeer av ditt underbara verk!<3333 | | Solstorm - 26 jan 08 - 16:07- Betyg: | Okey, ttack<3
Jag har 3 prov i veckan, + en inlämningsuppgift och en redovisning *SUCK*, så jag hinner nog inte skriva så jättemkt :/ Men jah.. nästa del kommer när den kommer då^^.
<3 | | HilfMirFliegen - 26 jan 08 - 16:00- Betyg: | Jättebra skrivet! Jag håller också med Mangasagan om att den är olika alla andra men sjukt bra!
Meeeeeera!!! =)<3 | | LilaCitron - 26 jan 08 - 11:59- Betyg: | Den är ju ENORMT bra, Jätte bra skrivet. Ja jag håller med
Mangasagan , Denna TH Ff:en är olik andra men det är helt
enkelt grym.
Fortsättning tack , <3 | | Mangasagan - 26 jan 08 - 11:43- Betyg: | Så sjukt bra<3 Den här fanficen är väldigt olik andra TH ff's, men på ett väldigt bra sätt:D
Mera!!<3 |
|
|
|
