På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hemligheter, skådespel & lögner, del 6

(Shane)

Nu visste Jojjo i stort sett allt om mig. Jag bet mig lätt i tungan och såg på henne. Hon såg så fridfull ut när hon sov. Kaoset sen restaurangen hade lagt sig, men jag kände hur paniken kom krypande. Jag kysste henne lätt i nacken och hon stönade till.
”Shane?” Mumlade hon sömndrucket och jag mötte hennes halvöppna ögon.
”Jag kan inte sova” pep jag och kände hur tårarna brände i ögonen. Hon satte sig upp och jag kröp upp i hennes famn.
”Älskade du” sa Jojjo lågt och la sina varma armar runt min skakande kropp.
”Jag känner mig så misslyckad… Nu när du vet…” Jag tog paus. ”allting om mig” Jojjo mötte på nytt min blick och först ville jag vika undan min, men hon lät mig inte.
”Shane..” började hon försiktigt. ”Jag vet inte varför du hela tiden tror att jag skulle älska dig mindre för det som hänt dig, men en sak ska du ha klart för dig, jag kommer aldrig sluta älska dig, okej? Du måste lita på mig!” De sista orden sved. Jag hade så dåliga minnen av när folk sagt så till mig. Paniken bara steg och jag såg rädslan i Jojjos blick som steg i takt med paniken. ”Älskling, du ser skräckslagen ut, snälla du, berätta vad du tänker på?” Jag bet mig lätt i tungan innan jag suckande började berätta.

”När jag var fem år störtade socialen in hos oss. Vi levde i ett ghetto, det var hemskt. Mamma hade däckat i soffan och pappa hade stuckit ner till bolaget för att fylla på ”vårt matförråd”. Jag satt på golvet bland gamla tidningar och lekte med min enda leksak som jag hade haft sen jag föddes, en liten nött teddybjörn som jag kallade Kalle. Åh, jag älskade verkligen den björnen. Jag minns hur mamma for upp ur soffan när vi hörde den där mansrösten och hur hon skrek när en tjej bar upp mig.
”Det är mitt barn!” skrek mamma. ”Släpp för i helvete min unge!” sluddrade hon, samtidigt som hon försökte hålla balansen. Jag började gråta och sen blev allt bara svart.

När jag vaknade upp var jag hos den där tjejen som hämtat mig och den där läskiga mannen, som log emot mig när jag slagit upp ögonen.
”Åh, har lilla flickan vaknat nu?” sa han glatt och nu lät han inte alls så läskig. Jag märkte till min stora förfäran att min teddybjörn inte var hos mig och började snart gråta.
”Kalle..” snyftade jag och mannen satte sig på huk hos mig.
”Kalle? Är det pappan?” frågade han och vände sig mot tjejen som satt vid skrivbordet.
”Jag tror det var nallen hon hade i famnen. Hon måste tappat den.” Svarade hon och jag nickade med tårar längs kinderna.
”Men då ska vi se om jag inte kan ge dig något annat då” sa han och började se sig om i rummet. ”aha!” sa han och sträckte sig efter en teddybjörn som måste varit dubbelt, om inte tre gånger så stor som Kalle varit. Han sträckte fram den och jag som aldrig lärt mig hyfs, slet tag i nallen och mannen såg smått bekymrad ut. ”Vi kan säga att Kalle vuxit, lilla…” Än en gång vände han sig mot tjejen, som jag antar måste varit hans sekreterare, och såg frågande ut.
”Shane heter hon tydligen” svarade hon och mannen nickade. ”Karl heter jag och hon där heter Linda. Vi ska hjälpa dig att få en ny familj” Jag såg lika oförstående ut som jag gjort sen de störtat in hemma och mumlade bara ”mamma och pappa”, för jag trodde ju de tog hand om mig som de skulle, för jag hade ju alltid levt så?

Jag hamnade i min första fosterfamilj när jag var 8år. Jag levde där tillsammans med tre andra fosterbarn som hette Jenny, Frida och Malin. Vi kom väldigt bra överens, det var familjens mamma jag hade svårt för. Hon favoriserade dem andra, medan jag mest kom i skymundan. Hade det inte vart för pappan hade jag nog aldrig fått någon uppmärksamhet. Där bodde jag i blott några månader, tills jag fick flytta vidare till ett barnhem, och där bodde jag i nästan 2 år. Jag vantrivdes där och var verkligen en av de elakaste barnen. Jag hade inga vänner, utan satt mest för mig själv. De vuxna frågade ofta om min barndom och en gammal kärring där som hette Berit om jag inte minns fel hade skrattat när jag berättat om mina föräldrar som drack.
”Det är ju inget farligt!” hade hon sagt med skrattet i halsen. ”det finns folk som har det mycket värre, så sluta tyck synd om dig själv!” Sen den dagen höll jag allt för mig själv.

När jag var 13 år hamnade jag hos en ny fosterfamilj och eftersom jag aldrig gått i skolan, så fick jag hemskolning. Allt var bra, men det var bara på ytan. Jag lärde mig inte snabbt nog röt alltid min ”far” och slog mig när jag råkat stava något ord fel. Dagarna bestod av slag och skällsord och när jag väl fick vara ifred grät jag. Jag grät och frågade mig själv hela tiden, vad jag hade gjort för att förtjäna detta? Men jag fick aldrig något svar. Besöken hos socialen började och så fort de märkte att jag blev slagen flyttades jag. 14 år, stod jag där, hos ännu en familj. Hos socialen var jag känd som problemungen, men de gav ändå inte upp. Fast jag tror karln som tog sig an mig, såg mig som en jobbig hund som han bestämt skulle dressera, då alla andra misslyckats.

Han slog och utnyttjade mig sexuellt. Och tårarna rann varje kväll. Jag satt alltid där tyst och snyftade vid sängkanten och bara ville dö. Henrik som min ”pappa” hette satt ute och såg på tv med en öl i handen. Jag himlade med ögonen och slog på datorn som jag fick sitta vid max en timme om dagen, och satt jag mer fick jag stryk. Och tro mig, det var inga tomma hot, tänkte jag för mig själv och strök fingertopparna över blåmärket han hade gett mig häromdagen. Jag klickade in mig på en sida för bi/homosexulla och började genast läsa. Jag hade själv kommit till det stadiet då jag började tvivla på min sexualitet, och jag vet, du tycker säkert det är tidigt, men inte för mig. Jag kunde inte tillbringa min ensamhet på andra sätt än att tänka på saker och ting. Jag klickade vidare, tyckte det hela verkade intressant och kom snart in på en chatt. Jag läste igenom en massa strunt innan jag hittade någon som verkade exakt lika ensam som jag.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Love_Max - 7 feb 08 - 19:52- Betyg: