Gruskorn |
Du sa att du skulle gå. Att du skulle gå och lämmna mig ensam där jag satt. Jag såg främmande på dig, det var så otänkbart, som om tanken studsade mot mitt pannben, vägrad tillstånd att tränga in i mitt huvud. Nekad att bli en del av min verklighet...
Utan att tveka reste du dig upp och gick därifrån. Potatisen mot gommen kändes sträv och hård. Jag vände mig om och kastade en hastig blick runt omkring mig. Där satt ingen. Matsalen var nästan tom, några lärare i ett hörn, ett par mattanter i köket, och så jag och min lilla tallrik. Kännslan som borde bubblat upp i bröstet, ensamheten, ilskan, bitteheten. Tårarna som kanske borde ha strömmat ned för mina kinder. Av det som skulle funnits där fanns ingenting. Jag kände mig bara tom. Tom som ett sedan länge bortglömt fiskenät, ensam som ett litet gruskorn under dina gore-texkängor. Fastkilat mellan mönstret i sulan, bortglömt och trampat på.
Jag åt upp den sista saladen, sedan reste jag mig upp och gick för att lämna min tallrik. Påväg dit kände jag plötsligt hur trött jag var. Jag hade mått dåligt hela dagen, sovit mig igenom tre lektioner under förmidagen, men inte förän då kände jag hur benen vek sig under mig. Jag bet mig hårt i läppen, inte falla. Inte falla, måste vara stark. Besticken skramlade mot plasttalricken, som hundra gånger förut. Magen knöt sig, skrynklade ihop sig till en hård liten klump, vred sig runt,runt,runt tills jag nästan tappade andan. Som hundra gånger förut. Åh vad trött jag var på min mage...
Inuti mitt huvud ekade en gräll liten röst, ”fjolla, ska du inte börja grina också? Ha? För en liten skitsak... fjolla.” . Jag viste ju att det inte bara handlade om en liten skitsak, en obetydlig incident i matsalen. Det handlade om någonting så otroligt mycket större. Men fortfarande lika obetydligt.
Jag pressade fingrarna hårdare mot det smuttsiga dricksglaset jag höll i handen. Hårdare och hårdare pressade jag, tills handen började att domna bort, då var jag redan framme vid diskstället. Jag slängde mina bestick i korgen, och jag slängde en blick i spegeln på andra sidan den dånande diskmaskinen. Sedan slängde jag med håret och slängde mig därifrån.
I dörröppningen stannade jag och vände mig som hastigast om. Såg på stolen där du suttit bara minuterna tidigare, och jag tänkte att nåväl, ett gruskorn var väll inte det värsta man kunde vara. Även ett obetydligt litet gruskorn kan få den allra stoltaste att falla, bara det blir tillräckligt halt, och
det är näst intill omöjligt att krossa. Jag tog ett djupt andetag, så vände jag på klacken och gick därifrån med beslutsama steg. Mellan alla grötiga tankar sken bilden av ditt ansikte, och jag log. Magen vred sig ytterligare ett varv och det kändes som om hela jag skulle vrängas ut och in.
Jag log.
***
- Vart har du varit?
Din röst tycktes komma någonstans långt bortifrån, och du såg mig inte i ögonen när du talade med mig. Först svarade jag inte, jag bara satt där, tigande och stirrandes ner i marken. Så höjde jag huvudet och fångade dig med blicken. Jag såg dig rakt i ögonen, och det var som om jag såg rakt igenom dig. Så svalde jag hårt och förde läpparna bakåt i någonting som skulle kunnat likna ett leende. Du sjönk ihop inför mig, liksom krympte till någonting obetydligt inför min blick. Fortfarande med blicken fäst vid dina grågröna ögon sa jag slutligen, mycket lågt, inte mycket högre än en viskning;
- jag åt klart.
...Amina 2oo8...
|
|
|
|
