Fina Flickor Part Two (del elva) |
Del elva. Tell me that you need you
Jennifer,
Jag satt hur länge som helst och undrade hur jag skulle inleda brevet. Ett ”hej” är så futtigt och du förtjänar så mycket mer än det. Det jag helst av allt vill skriva är väl ”Kära Jen” Det speglar lite ironi och kanske samtidigt alla känslor som bara ditt namn väcker i mig. Och varför skriver jag egentligen det här?
Hursomhelst, jag vet att det var mer än en månad sen jag fick ”brevet” av dig. Fast brev kanske man inte ska kalla det? Mest ett ljuslila papper med några få ord. Ord som egentligen inte betyder något. Varför skrev du egentligen förlåt? Kunde du inte ha fyllt ark efter ark med alla de där trasiga tankarna som jag vet att du faktiskt har. Fan Jen. Kunde du inte i alla fall ha sagt hejdå?
Kunde du inte gett mig en chans att hjälpa dig? Fast, jag hade förmodligen inte tagit den, eller hur?
Phoebe, från New York, du vet? Jag och hon har i alla fall haft kontakt och tja, vi är tillsammans. Ihop. Jag och hon.
För Jen, du vet att jag tycker om dig. Men det hade aldrig funkat. Du är för trasig.
Och jag har aldrig varit bra på det här med att laga grejer.
Jag ska i alla fall träffa Phoebe snart, om tre dagar för att vara exakt. Och jag tror att det kommer funka. Det kommer hålla mellan oss.
Mel och Kashmirkillen har förresten flyttat ihop nu, och Mels mage är så där stor, så där stor att det inte är någon tvekan längre. Jag har hört från Jason att Eleonore visst fick värsta utbrottet när hon fick reda på det, men jag tror att de klarar sig. De har i alla fall varandra.
Fan Jen, fan för dig. Varför berättade du aldrig? Melanie berättade ju allt för mig. Alla kvällar då vi drack alldeles för mycket kaffe, betydde det ingenting?
Varför berättade du inte?
Jag tror att jag måste göra samma sak som dig, underteckna brevet på samma sätt.
Förlåt
/- Robbie
(Mauriel)
Robbies hand håller hårt om min, som om han är rädd att jag ska försvinna, komma bort.
Jag ler mot honom.
Jag kommer alltid finnas här bredvid dig ochså.
Han får anpassa sina mycket längre steg efter mina små fötter, och eftersom han är så mycket längre än mig får han krångla lite med handen, men det ser inte alls ut som det bekymrar honom. Tvärtom.
Han pekar på en av mina favoritaffärer, väntar på min nick och öppnar sedan dörren, håller upp den för mig med ett leende och går sedan rakt fram mot några toppar.
- Den här färgen är så otroligt fin på dig, menar han och håller upp en ljusgul tunika framför mig.
Jag rynkar lite på näsan men skrattar sedan åt honom och viftar iväg honom till kassan för att betala den. Jag skulle ta på mig vad som helst för att få se ett leende på hans läppar.
Och den där tunikan kunde jag säkert ha på mig i Frankrike, dit jag, Robbie och Jason skulle imorgon. Robbie skulle träffa den där Phoebetjejen, hon med den vita mössan och svart hår, och jag och Jason skulle bo i någon av mammas stugor, som finns strategiskt placerade över hela Frankrike.
”För att vila upp oss” som hon kallade det. Hon behövde lugn och ro, och ingen trasig, självmordsbenägen, självdestruktiv tonåring, som hennes terapeut kallade mig, runt sig.
Jag vet fortfarande inte om jag får stanna kvar här med henne och Robbie, eller om jag och Jason ska bo i den instängda takvåningen i Paris.
”Det där pratar vi om när du mår bra”
Jaha. Och när är det?
Tre timmar, och alldeles för mycket nya kläder senare sitter vi, eller i mitt fall ligger, i den röda soffan,den som är importerad från Italien. Jason låter sin hand rufsa om mitt hår, samtidigt som han zappar mellan de olika tevekanalerna.
- Har du fixat allt du behöver innan resan? Kläder och så?
jag nickar och tar en näve chips från bordet. Innan jag låter dem landa i min mun klämmer jag åt dem handen, så att de blir små smulor. På något sätt inbillar jag mig alltid att de är godare då.
- Jag tror det
Mamma hade hjälpt mig att packa kvällen innan, kastat i lite kläder och godis. Men jag har ju ändå det mesta hemma i Frankrike. Hemma.
Det var ju bara meningen att jag och Jason skulle stanna i Sverige i några veckor eller så, men det ändrade ju jag lite fint på.
- Ska det bli skönt att komma hem? Han lutar huvudet bakåt mot den gräddvita sammetskudden och låter ögonen vila vid mig.
Jag lägger huvudet på sned, och kurrar ihop mig i filten.
- Jag tror det.
Hem. Han sa det så självklart. Som om det inte var den minsta tvekan om saken.
Som om vi verkligen hade ett hem i Frankrike, i den där stora tomma lägenheten, bara han och jag.
Och i samma sekund går det upp för mig, såklart att inte vi kommer få stanna i Sverige, såklart att vi ska bo i Frankrike. Det är inte alls den där semestern som mamma försöker intala mig att det är.
- Mauri? Jason kollar forskande på mig, och jag märker att jag håller onödigt hårt i filten och har ena fingret i munnen, som om jag försöker bita bort det.
- Ska vi stanna där?
Han drar mig mot sig, lägger armarna om mig och borrar ner ansiktet i mitt hår.
- Det är ju inte bestämt än.
Men vi vet det båda två. Och vi vet det jävligt väl.
De gröna siffrorna lyser mot mig i mörkret.
03:56.
Planet går om tre timmar och min kropp känns som om jag sprungit ett maraton. Minst.
Jag kravlar mig ur sängen, trär av mig de klibbiga pyjamasbyxorna och ställer mig sedan framför spegeln, lutar pannan mot det kalla glaset, tar sedan bort ansiktet från glaset och betraktar månskensflickan.
Hennes hår har blivit rött igen, eftersom toningen gått ur. Jag har inte orkat färga om det igen, det där mörka var mest något sorts markering, något jag gjorde för att inte längre vara så där söt. Man ska inte vara söt.
På tal om hår, så har det växt ut också, det ser lite ut som en förväxt page. Jag funderar på att bara raka av det igen. Precis som jag gjorde innan. Om inte bara för att få se mammas min. ”Mauriel!”
Vill se henne visa någon slags känsla.
Min hy har blivit så ljus att den nästan ser genomskinlig ut. Det sista tiden har jag tillbringat i sängen, vägrat gå ut. När jag bodde i Frankrike var den alltid gyllene av regelbunden solning i solarie.
Det känns som om jag inte ens känns den Mauriel längre.
Vem är den nya?
Ta
Bort
Henne
förlåt att det tog sån tid. men bättre sent än aldrig, aiight?
aja, kommentera! och tycker ni att delarna är för långa nuförtiden eller att dom ska vara ungefär så här långa?
vill som vanligt ha ris och ros
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 18 maj 08 - 10:37- Betyg:  | | underbar, håller med chubby92 <3<3<3 | | chubby92 - 30 jan 08 - 20:13 | | Du är extremt duktig på att skriva noveller. nu är jag rent spänd på vad som händer när jen sa sebastians namn | | gossipgirl - 30 jan 08 - 12:35- Betyg: | | du skriver jätte fint :D | | darkestnemesis - 26 jan 08 - 22:42 | | meera :) | | hannasteberg - 26 jan 08 - 15:09- Betyg: | jätte bra början där med brevet :D <'3
dom ska absolut inte vara kortare :O helst änu längre (a) | | Rosapapper - 26 jan 08 - 13:48- Betyg: | | Gör inte delarna kortare :o Dom ska vara sådär långa, eller längre :D Mahaha^^ och det är huuur bra som helst :) | | glasbubblan - 26 jan 08 - 02:43- Betyg: | dom är bara perfekta!! gillar att de är den annan än jen i denna!!
underbara du kan skriva underbaraste novellen så underbart bra!!
<3 | | prickigthallon - 25 jan 08 - 19:40- Betyg: | Absolut att dem ska vara så långa :) <33
Gillar verkligen sättet den är skriven på, och jag tycker att du var ganska snabb, med tanke på hur seg jag är med Inte utan dina andetag, men jag är väldigt busybusy, och du vet att det händer mycket nu. Men jag lovar att skriva snart, okej? | | hanna__91 - 25 jan 08 - 19:11- Betyg: | Tycker samma här,.. skönt att du lagtt till en ny ^^,
jag vill veta lite mera om vad ROBBIE tänker,.. och känner,..
och vad som pågår i Jen´s liv nu ^^, skitbra som vanligt!!! | | Miccq - 25 jan 08 - 17:39- Betyg: | fatta hur glad jag blir varje gång du lägger ut en ny del <3
Du gjorde precis min kväll fullbordad, |
|
|
|
