YTLIGHETER |
jag vet faktiskt inte.
nej. jag vet faktiskt inte.
ekande steg i
trapphuset som
vägrar att tystna och
jag kastas trehundra år
bakåt från
nu,
genom slitna
historieböcker om
franska revolutioner och
genom en ung
johnny cash
det har existerat flera
miljarder barndomar
i den här världen
mobbning, svält och
barbiedockor
ni vet,
så;
varje gång jag försökt
fånga snöflingor med
tungan har jag
bara varit en i
mängden
alla dom gånger jag
slängt mig ner på
skolgården och skrikit:
GUD,
DÖDA MIG,
(döda mig)
så har jag
bara varit en i
mängden
min barndom
existerar nu och
natten tappar andan
så att jag snubblar
framlänges genom
niveas nya reklam för
mascaran som
som gör dig till en
gnistrande,
sexig
nicole kidman
som gör att du kan
fånga en
bländande,
mörkögd
casanova
...
det regnar nu.
bland trehundra kalla
gatlyktor som
kastar sken åt
våldtäktsmän bland
rostiga cyklar,
sjuhundra kärlekar och
stormande katastrofer,
statoiltappar,
depressioner
det regnar.
bland tusen bussresenärer,
bland ålderdomshem
med väntande pensionärer
och köpcentrum
fyllda med militärer
det regnar, älskling,
det regnar.
och nu
nu
dubbar jag oss
alla till
poeter
för
allting börjar
här:
|
|
|
|
