Föralltid. |
Att gå helt ensam har sina fördelar, du kan tänka utan att någon stör. Helt enkelt låta tankarna sväva fritt. Det var det jag gjorde. Jag trodde att det skulle fungera, att jag bara för någon minut skulle få slippa allt. Att jag skulle slippa tankarna. Hur fel man kan ha eller hur? Att tro att det för en gångs skull, skulle bli precis som jag hade tänkt.
Sara stod och väntade på mig vid grinden innan vi skulle till skolan. Sara är min bästa kompis, hon står ut med mig även fast jag inte förtjänar det. Jag antar att jag inte riktigt behandlar henne rätt alla gånger. Det ser lite roligt ut när Sara och jag går till skolan tillsammans för vi är inte direkt lika. Sara är väldigt vacker, hon är lång och blond, hon har också det mest otroliga ansikte du någonsin har sett. Jag... är inte riktigt lika vacker. Jag ser väl inte hemsk ut, det kan jag inte påstå. Det är bara det, att när man går med Sara då verkar man medelmåttig. Vi är nästan så olika stilmässigt som två människor kan vara, jag är estetiskt lagd och har ganska mörk stil skulle man kunna säga. Sara är, wow, modeinriktad är inte rätt ord. Sara är så mycket mer än det. Modeslav skulle nog kunna passa bättre. Jag var också modeslav en gång i tiden, då brukade jag och Sara handla kläder tillsammans och sitta och diskutera den "perfekta outfiten" det verkar löjligt nu men det var vårat liv på den tiden. Då var det ingen Sara utan Gabbi, och ingen Gabbi utan Sara. Jag antar att man kan säga att vi har växt ifrån varandra lite på senare år. Vi gick till skolan under tystnad. Det gjorde vi ofta nu, vi hade inget att säga till varandra. Inga gemensamma vänner. Ingenting.
Sara slog sig ner mitt emot mig på lunchrasten, hon tittade på mig en stund innan hon började prata.
- Gabbi, jag saknar dig. Vet du det? Kan du inte bli den du var förut? Kan inte allt bli som det var förut?
- Herregud! Sara vad är det med dig? Förmiddagen hade varit ett rent helvete och jag var lättirriterad. Nej det kan inte bli som det var förut. Vet du varför? För jag är inte samma person som jag var då. Jag förändrades när Hannah dog. Minns du?!
Jag tog min bricka och gick därifrån. Jag orkade inte ta en liknande diskussion med Sara. Vi hade pratat om det så många gånger innan och innehållet förändrades aldrig, men det lämnade mig alltid så illa till mods. Hur kunde hon bara strunta i Hannah?
Jag gick ut på skolgården och satte mig vid den vanliga bänken, den var lite farlig för den stod utplacerad precis vid fotbollsplanen och där flög bollarna lite som de ville. Tack och lov var det ingen som var ute där nu. Jag kände mig fortfarande lite bortdomnad efter att jag började tänka på Hannah. Jag tänkte på henne varje dag, fast det sjönk aldrig in. Att hon är borta. Det har gått 2 år nu, men det gör lika ont som om det vore igår.
Hannah var min lillasyster, hon var bara 4 år när det hände. Det var på hennes dagis, det fanns inget staket där och fröknarna hade blickarna åt något annat håll. Hannah skulle bara gå över vägen för att hämta något. Föraren hann inte stanna och Hannah bara flög. Hon levde inte ens tills hon kom fram till sjukhuset. Hon skulle ha fyllt 6 år nästa vecka.
Jag plockade upp mitt skissblock ur ryggsäcken och började rita en ny bild av Hannah, jag ritade av henne ofta för jag ville inte riskera att glömma hennes ansikte. Hennes stora ögon och hennes söta lilla näsa. Hennes runda kinder. Jag skissade upp hennes ansikte på en ny sida i blocket och jag signerade den precis när jag hörde en arg mansröst ropa: "Sätt fart nu grabbar!" Toppen, fotbollsträningen var igång och jag började packa ihop mina saker. Bänken var inte längre en plats där jag vill befinna mig. Jag skulle precis resa mig upp när Robin sprang fram till mig. Robin är skolans populäraste kille. Och ja, han är kär i mig. Det är en sån där ekvation som inte går att lösa, han ska inte vara kär i mig. Han borde vara kär i någon som Sara. Någon som är finare, lite mer på hans nivå. Någon som är perfekt. Jag har ofta tänkt att han kanske bara gör det för att jävlas med mig, säger att han tycker om mig bara för att se hur jag reagerar. Kanske det till och med är så att Sara är med på det, att det egentligen de två som kära i varandra men som har beslutat sig för att förstöra för mig.
- Hej. Robin tittade blygt på mig. Han blev alltid så förlägen i min närhet. Det var nästan skrattretande.
- Hej hej, svarade jag. Jag granskade hans ansikte. Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig att hitta, kanske något elakt. Vad vet jag. Något sånt hittade jag inte. Tvärtom. Han såg så otroligt snäll ut att jag fick dåligt samvete. Hur kunde jag egentligen tänka så om honom? Jag tittade ner på mina skor. Här kunde jag inte stå.
- Jag har bråttom, jag måste gå.
- Okej. Våra blickar möttes för en kort stund sen gick jag därifrån.
Jag tillbringade helgen hemma, instängd på mitt rum. Jag orkade inte med någonting. Sara ringde och frågade om jag ville komma på fest hemma hos henne på lördagen men jag kände mig inte speciellt motiverad. Vi hade ändå inte samma kompisar längre så det spelade ingen roll. Istället satt jag hemma och tittade på film med mamma. Pappa var bortrest med jobbet. Jag tror inte att mamma såg en enda minut av filmen. Hennes ögon var fastnaglade vid golvet. Mamma blir väldigt frånvarande runt de här dagarna. Årsdagen när Hannah dog. Hannahs födelsedag. Julafton. Det är svårt för henne, det är svårt för oss alla. Det är ännu värre när pappa inte är hemma och kan vara med att stötta. Jag reste mig och gick upp på mitt rum, där inne satte jag mig vid skrivbordet och skrev ett brev till Hannah. Det brevet skulle jag lägga på hennes grav tillsammans med bilden som jag hade ritat av henne. Jag hade gjort samma sak förra året och jag tänker fortsätta göra det varje år.
Måndag stannade jag hemma från skolan, jag ville inte gå dit. Mamma sa ingenting om det fast jag vet att hon inte tycker om att jag stannar hemma. På tisdagen var det Hannahs födelsedag men jag var tvungen att gå på skolan. Mamma skulle gå till kyrkogården och tända ljus på hennes grav. Jag skulle gå dit senare och lämna brevet och teckningen. Jag ville inte att mamma skulle veta. Hon hade sitt sätt att bearbeta sorgen. Det var min. Jag gick inte ens på lektionerna, jag strövade bara runt i korridorerna. Strax innan skolan slutade kom Robin.
- Är det inte Hannahs födelsedag idag, frågade han.
- Jo, det är det, svarade jag. Jag funderade inte ens på hur han visste det.
- Ska du till graven?
- Ja, jag tänkte gå nu. Har lite saker som jag vill lämna.
- Vill du att jag ska följa med dig? Robin tittade frågande på mig.
- Visst. Det kändes skönt att inte behöva gå ensam.
Jag och Robin stannade framför graven. Det var vackert där. Ljus brann och det fanns blommor. Det fanns inget som vi hade att säga så vi stod bara där. Tysta. Jag plockade upp brevet och teckningen ur väskan, brevet la jag under ljuslyktan som stod där. Teckningen lutade jag mot gravstenen. Jag visste att både brevet och teckningen skulle försvinna. Det skulle regna och blåsa och spåren av mina ansträngningar skulle försvinna, men Hannah förstod det visste jag, och det var det som var det viktiga. Jag började gråta och Robin kramade om mig. Vi gick därifrån tillsammans.
- Hur visste du att det var Hannahs födelsedag idag? frågade jag Robin.
- Det var mamma som sa det, hon jobbade på Hannahs dagis.
- Åh, jag visste inte det, sa jag stelt. Jag hade länge klandrat fröknarna för att Hannah sprag ut på vägen.
- Nej, jag vet. Hon var inte där den dagen och hon slutade bara någon vecka efteråt. Hon stod inte ut att se de andra barnen leka när Hannah inte fanns kvar.
Vi hade nästan hunnit fram till mitt hus när Sara mötte oss.
- Jag var på väg till kyrkogården. Jag trodde att du var där, sa hon.
- Jag. Vi. Kommer precis därifrån, svarade jag.
- Okej, jag kunde ha följt med dig om du ville, sa Sara.
- Jag vet, sa jag och log.
- Det är det man har vänner till, sa hon och kramade om mig.
Och ja, det är det man har vänner till. De finns vid ens sida. Jag visste att jag skulle klara mig igenom allt. Sara fanns där och nu fanns Robin där också.
Föralltid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Executed - 8 dec 08 - 19:14 | | kanon | LisaHoglund - 25 jan 08 - 20:41- Betyg:  | | Ååååh, jättebra!!! <333333 Herregud, jag vet inte vad jag ska säga... Förutom att det var jättefint skrivet :D |
|
|
|
