Om jag älskar dig, lämnar du mig ändå? |
(Hmm, en kortis, dvs en del. Whatever, kommentera ändå!)
”Jag älskar dig.” Orden flög ur hennes mun innan hon kunde hindra dem. Hon såg honom rycka till, lyfta huvudet och se på henne med den blicken. Hans ögon var som knivar som långsamt skar sönder hennes hjärta, förstörde allt hon hade, älskade och dödade hennes känslor. Hon väntade inte på svar, för hon ville inte höra, utan backade med knyckiga, maniska rörelser ut därifrån. Kylan slog emot henne när hon kom utanför dörren, kalla vindar svepte genom hennes hår och fick tårarna på hennes kinder att bita sig fast i huden. Hon såg honom genom glasdörren, hur han stod där och plötsligt, tog ett tag framåt, och ett till. Med ett förfärat skrik vände hon sig om och började springa. Hennes bara fötter slog emot den hårda asfalten och fick smärtan i hjärtat att dövas. Hon kunde inte se något för alla tårar som svämmade över i hennes ögon, håret som piskade hennes ömma kinder och blåsten som tvingade henne att stänga dem. Så utan att se något ledde hennes fötter henne till den plats dit hon var på väg. Så stannade hon, hon var framme. Hon såg ner på det svarta vattnet som virvlade, flera meter under henne. Det ropade på henne, lockade henne att förenas med henne. Hon tog ett steg närmre, och ytterligare ett. Nu när slutet var här kändes det inte lika hemskt längre, det söndertrasade hjärtat kändes mest som en avlägsen klump. Snart skulle det inte värka längre, frusna hjärtan värker inte. Hon lutade sig fram över muren som skiljde henne från den svarta avgrunden där nere. Med stelfrusna ben klev hon upp och satte sig på kanten, vände sig om, såg ner på vattnet, så inbjudande.
”Om jag säger att jag älskar dig, lämnar du mig ändå?” Hon ryckte till och vände sig om, såg in i de grå ögonen som tillhörde den hon älskade.
”Nej,” svarade hon, med hopp i rösten. Kunde han älska henne så som hon älskade honom, var det möjligt? Kunde hon ha missuppfattat hans blick, och skar han egentligen inte alls i hans hjärta utan försökte bara sy ihop det? Han hade kommit närmre nu, hon såg ett leende på hans läppar men kunde inte tyda blicken i hans ögon.
”Jag avskyr dig.” Hans röst var iskall och studsade som ett eko mot hennes trumhinnor. Hon kände inget när han kallblodigt tog ett steg närmre och knuffade henne, bara smärtan från orden som alltjämt ekade inne i hennes huvud.
Jag avskyr dig, jag avskyr dig, avskyr dig, avskyr…
Hon slog i vattenytan med ett högt, ljudligt plask och försvann ner i det svarta. Så fanns hon inte mer…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 2) | | Maade - 21 jul 08 - 20:11 | inte alls för kort, den var också jättebra ^^ du skriver så beskrivande, fängslande.
ja håller helt och håller med sockervaddsmoln!
telefonfel: är det din telefon det är fel på eller är det du? har du inget annat att göra än att kritisera ett NAMN? | | sockervaddsmoln - 7 mar 08 - 16:29 | jag tyckte inte att den var för kort, det var helt lagom. Och bra skriven, jag tyckte om det där med att han inte sa att han älskade henne, det hade liksom vart för...duvet, som alla andra. men jag tyckte om känslan.
och måste bara kommentera telefonfels kommentar: Hallå, ofta man säger något om någons namn i EN KOMMENTAR? hallå, som om det har något med verket överhuvudtaget att göra. sen, Ylva är ett fint namn! punkt | Mangasagan - 25 jan 08 - 13:51- Betyg:  | Kanske lite väl kort... Men ganska bra iaf.
En stark trea får du:) | Telefonfel - 25 jan 08 - 09:42- Betyg:  | | mmh, verkligen föööör kort och för dålig! Dessutom har jag en notis: Ylva ?! vilket jävla NAMN! | | MattiasThunberg - 24 jan 08 - 19:43 | Oj....
Verkligen en kortis alltså, men den var ändå rätt hyfsad. Bra skriven liksom, men för kort, jag vill veta meeeer ;O |
|
|
|
