Mina ögon är tomma för dig - Så började det [4] |
(Hmm, ska nog sätta igång lite mer på den här nu! Kommer inte fler delar på originalet, man får väl helt enkelt gissa sig till vad som hände xD)
/En månad senare/
(Ayumi)
Det här känns sjukt, jag sitter på ett hotellrum, mitt OCH hans hotellrum förresten, och väntar på att han ska komma tillbaka från en intervju. Kan Någon berätta för mig hur jag hamnade här? Jag som inte ens älskar honom… Oj, helvete där kom det. Det här blir inte alls likt vad jag brukar skriva till dig, dagboken, men hela jag är så uppstressad nu. Han sa att han älskade mig innan idag, och jag, dumma, jävla jag, sade att jag älskade honom tillbaka. Hur fan kunde jag se honom in i ögonen och ljuga så? Nu är det gjort, och varför får jag en känsla av att det inte är den sista gången jag kommer att säga det till honom. Enkelt svar, för att jag inte kan lämna honom. Kan inte se hur någon annan skulle förstå det, ingen som inte varit utsatt för… det, men jag kan inte lämna någon som gör mig lycklig på det sätt han gör. Det är snarare mig själv jag inte förstår, hur kan jag inte älska honom? Ha, nu när jag skriver det blir allting så självklart. Jag Vet varför jag inte älskar honom, det är ju för att jag älskar en annan. För att jag älskar…
”Jag är tillbaka!” Bills huvud skymtade i dörröppningen och Ayumi lade snabbt ner den svarta dagboken i sin väska. Med ett leende på läpparna gick han fram till henne och kysste henne snabbt på munnen. ”Vi tänkte gå ner och äta, ska du med?” Hon log tillbaka mot honom.
”Klart, varför tror du annars att jag har väntat här?” flinade hon och reste sig upp.
”Tja, mig?” föreslog Bill skämtsamt, Ayumi skrattade till och pussade honom lätt på kinden.
”Nu går vi…” sa hon bestämt, men med ett flin lekandes på läpparna.
(Tom)
Han kunde inte direkt säga att han blev överlycklig när han såg sin bror komma gåendes med Ayumis hand i sin. De pratade och såg glada och sådär, kära ut. Och trots att han visste att det var fel, det var känslor han inte alls borde känna, det var ju hans bror, så kunde han inte hjälpa att han blev svartsjuk på Bill. De satte sig ner vid de andra, han Georg och Gustav, och började prata. Tom visste faktiskt inte riktigt vad de pratade om, och han kunde känna Bills förvånade blickar på sig, brukade han inte alltid prata mest och högst av alla? Men idag, han kände sig inte på humör. Han kunde faktiskt skylla på, eh, typ förkylning, utarbetad eller något, han hade ju varit lika hängig hela dagen. Å andra sidan hade Ayumi varit där, med Bill, hela dagen förutom på intervjun och gissa vem Bill hade pratat om hela tiden? Ja, duktigt, Ayumi… Han skulle faktiskt kunna spy på henne nu, vilket var ganska udda om tänkte på de känslor han faktiskt hade för henne. Det var säkert en vecka sedan han accepterat det nu, han Hade känslor för sin tvillings flickvän, och det kändes ju otroligt lyckat. Framförallt med tanke på hur äckligt kära de två såg ut att vara.
”Eller hur Tom?” Rösten ryckte honom tillbaka till verkligheten.
”Eh, va? Visst…” sa han snabbt, lite förvirrat. Han såg hur alla utom Bill började fnissa och undrade stilla vad som hänt.
”Ja Tom, du och tanten från TV-programmet skulle bli ett såå vackert par,” sa Bill ironiskt. Tom kände rodnaden stiga på kinderna och insåg två saker samtidigt:
1. Han skulle inte få glömma det här på lääänge.
2. Bill skulle kräva en förklaring senare.
”Förlåt mig då,” fräste han och stegade därifrån med ilskna steg. Han visste inte varifrån ilskan kom, att de gjort honom till åtlöje inför… henne? Han drämde igen dörren med en smäll och kände hur huset vibrerade, ilskan hade börjat lägga sig och han blev lite orolig. Inte kunde väl hela huset rasa bara därför? Han märkte plötsligt att han flåsade och ställde sig med ryggen mot väggen, lutade sig mot den. Långsamt kände han hur tårarna började rinna, hur länge skulle han kunna fortsätta med den här charaden?
”Tom?” Hördes en låg röst från andra sidan dörren. Han ville bara skrika NEJ när han hörde den, hörde vem det var. Men det gjorde han inte och han såg hur dörren långsamt öppnades. Han såg hennes oroade blick vid åsynen av hans tårar och skyndade sig att torka bort dem.
”Ja?” frågade han med så stadig röst han kunde.
”Hur är det?” frågade hon försiktigt och han hörde hur mycket det låg i den frågan. Inte bara tårarna som nyss runnit nerför hans ansikte och som hotade att svämma över igen, utan allt. Hon hade märkt hur dåligt han mått, och han var både glad och ledsen över det.
”Bra,” ljög han, mest för att vinna tid, då han insåg att hon aldrig skulle tro på lögnen. Men istället för att pressa honom på mer gav hon honom ett flyktigt ögonkast han knappt kunde tyda, men där speglades något mer än oro.
”Så bra,” svarade hon, men det doldes något i hennes röst. ”Men jag måste gå nu, hejdå.” Orden nådde honom efter att hon snabbt försvunnit ut genom dörren igen. Han förstod inte, han förstod inte alls…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 27 jan 08 - 19:33 | | Underbart <3<3 ska läsa näste del nu :) <33 | Solstorm - 26 jan 08 - 12:33- Betyg:  | | ååh, skitbra<3 Gillar ditt sätt att skriva:) | | Mangasagan - 25 jan 08 - 13:46- Betyg: | | GAAAAH!! Så sjukt bra<3 Du skriver grymt bra:D<3 |
|
|
|
