Changing |
En ljummen vindpust fångade upp hennes hår för ett ögonblick. Den var mjuk, nästan som en smekning, och fick ennes svarta lugg att lyfta sig en aning, innan den ännu mjukare föll tillbaka ner i ennes ögon, men ändå stack den till lite. Hon slöt ögonen och drog in ett rätt djupt andetag av den ljumma luften. Varför kunde det inte alltid vara såhär?
Bekymmerslöst, var det bästa sättet att beskriva det på.
Ingenting kunde rubba henne för tillfället. Nej, ingenting.
Hon skulle bli mycket förvånad om någonting fick henne ur balans just då. Det var helt enkelt omöjligt. Det verkade ofattbart. Varför skulle något sådant hända?
Hon satt på en sten, i ingenstans. Någonstans i ingenstans.
Ärligt talat så spelade det ingen roll var hon befann sig. Hon hade ändå bestämt sig. Bestämt sig för vad hon skulle göra. Hon ville bara inte riktigt göra det än. Hon ville sitta där, någonstans i ingenstans, ett tag till och tänka vidare. Eller, inte vidare. Hon ville avsluta. Hon ville avsluta alla tankar som hade med hennes bakgrund att göra. Allt det som var förbi.
Alla glåpord som haglat över henne. Allt svek. Alla brutna löften.
Inget av det där var viktigt längre. Det tycktes bara vara oroväckande babbel som inte hade någon mening. Det som hade någon mening, det var framtiden. Det som hon nu hade bestämt.
Hade någon frågat henne två månader tidigare, hade svaret varit självklart.
Då hade hon inte haft någon framtid. Ingen framtid alls. Då hade hon sagt att hon snart skulle ge upp, och egentligen hade hon väl bara en person att tacka för att hon inte hade gjort det. Den enda personen i hela världen som inte gick att nå.
Hon kunde inte tacka honom.
Hon visste det. Han hade gått. Bort från henne, och alla andra. Han hade gett upp, efter att ha övertalat henne att gå vidare. Han hade verkat så stark. Så stark som bara tog kommentarerna med en axelryckning och gick vidare. Så stark, och så modig. Modig som ställde upp för henne, trots att det bara blev värre för honom själv.
Så varför hade hon inte insett det tidigare?
Varför hade hon inte förstått att det fanns någon annan som hade det sämre än henne. Varför hade hon inte förstått att hon hade kunnat hjälpa honom?
Men hennes dumhet var nästan skrattretande. Även denna fråga hade ju ett svar. Ett solklart svar.
Hon var för upptagen av sig själv. Hon hade tyckt så synd om sig själv att det bara återstod det i hennes liv som var viktigt, allt annat var bara bagateller. Ingenting som spelade någon roll.
Hon hade så många frågor, och så lite svar. Och svaren blev färre och frågorna fler, den dagen hon fick veta att han hade tagit sitt liv och lämnat henne ensam. Ensam i helvetet.
Då hade hon funderat på att ge upp hon med. Men löftet hon givit honom höll henne kvar. Hon skulle inte bli som de andra. Hon skulle inte bli någon falsk som inte brydde sig om vad hon lovade. Hon skulle inte bli som dem. En svikare.
Nej, hon hade stannat. Och långsamt utvecklat en plan. En plan som var brilliant. Brilliant på sitt eget vis. Originell, ja visst. Men brilliant. Planen skulle rädda hennes liv. Hennes liv och hennes självkänsla. Men framförallt hennes psyke.
Det hade varit de två. Hon och han i ur och skur på något sätt. Ett sätt som inte gick att beskriva. Det var inte parkärlek, men det var inte vänskapskärlek heller. Det var något starkare. Något mer sällsynt.
Men inte ens det bandet hade hållit dem kvar hos varandra. Nej. Men det var inte borta. Det var bara en fråga om att försöka hitta änden igen. Något hon lovat sig själv att göra.
Hon tände en cigarett. Bara för att det skulle bli den sista hon rökte. Hon behövde den. Den var en del av hennes avslut. Ett slut på det gamla. De sista eftertexterna på filmen, innan en ny sattes igång.
Hon brukade jämföra sitt liv med en novell. Ett liv som egentligen var alldeles för kort för att kunna räknas till ett liv. Något för obetydligt. Men någon, hade hittat glansen i hennes liv och bestämt sig för att polera bort allt det andra och dra upp det glittrande, skimrande innehållet till ytan, så att fler kunde välja att se det. Eller välja att inte se det. Men någon hade gjort ett försök.
Hon såg på någon som en författare, och författaren, det var han. Hennes han, som nu var borta.
Ja, hon var tjatig. Men det enda hon kunde tänka på var honom. Han och hans död. hade hon varit otillräcklig, eller rent av otacksam?
Nej, det hade hon inte. Hon hade gjort vad hon kunde, och nu skulle hon lämna det där bakom sig. Hon hade ju lovat sig själv det. På samma sätt som hon hade lovat att inte bli en svikare.
Hon drog ett bloss på cigaretten och lät den egentligen så äckliga röken lugna henne. Ingenting var hennes fel, så mycket hade han i alla fall fått henne att förstå. Hon behövde bara en ny start. En ny start, som hon snart skulle få. Och hon kunde knappt vänta längre.
Hon andades ut röken och lät den försvinna upp i luften. Hon brydde sig inte om någonting. Ville bara njuta.
Efter en lång stund reste hon sig långsamt. Såg ut över havet nedanför henne. Det var stort. Stort och fullt av möjligheter och chanser. Men ingen av de möjligheterna eller chanserna skulle hon ta nu. Nej, hon hade sin plan. Och den tänkte hon hålla sig till. Hon skulle bort därifrån. Så långt bort det bara gick. Hon skulle bort och aldrig träffa någon av idioterna i samhället igen. De skulle för alltid vara långt borta från henne och hon skulle aldrig besväras av dem igen, och det passade henne fint.
Hon slöt ögonen. Kände efter.
Allting var klart nu. Det fanns inget mer här för henne. Allting var förbi och en ny era väntade. Förhoppningsvis en bättre.
Ingenting kunde i alla fall bli sämre.
Hittills hade hennes liv varit ett enda virrvarr av ångest, sorg och förvirring.
Hon hade fått utstå mobbing på alla möjliga olika sätt. Alltifrån glåpord och utfrysning, till slag och misshandel.
Hon hade fått hjälp av en vän, som fått betala priset för det.
Och denne ende sanna vän, hade tillslut gett upp. Gett upp och inte orkat leva längre, av egen vilja.
Nej, inget kunde bli sämre och det tänkte hon inte låta det bli heller. Nu skulle hon klara sig själv. Det var helt enkelt ett måste.
Hon sneglade ner på cigaretten ett ögonblick innan hon slängde den ifrån sig.
Det skulle bli skillnad. En förändring. Och den förändringen, skulle ske nu.
by: awkward
24/1 2008
|
|
|
|
