Flickan från Discokvällen |
Det är lördag. Jag har bestämt mig för att gå på disco på kvällen.
Jag går in i Discohallen och sveper över det med blicken. ”Det är proppfullt med folk!” Tänker jag lite besviket och låter min blick åter sväva över rummet.
Plötsligt så är det en person som fångar in min blick med sina ögon, det känns som om rummet blir suddigt och allting oskarpt utom just det ansiktet och ögonen. Ansiktet lyser som en lanterna i mörker. Stark och klart, ögonen syns knivskarpt och varje linje i ansiktet ensar sig in i mitt minne och mitt hjärta.
Jag söker mig fram emot ansiktet i allt stoj och larm, blinkande discolampor och skrålande sånger som fyller lokalen men för mig så är det som om allt har slutat existera, allt utom ansiktet. Det är som om jag famlar i mörker och jag söker mig fram emot det lysande ansiktet och hennes tindrande ögonen. Hon kommer fram emot mig och under några sekunder så står vi bara och stirrar på varandra.
Hon tar min hand och presenterar sig snabbt som ”Cecilia” och drar sedan med sig mig emot utgången.
När vi kommer ut och min blick möter hennes så säger hon tyst till mig ”Vad gör du, vilken magi använder du på mig? Hur... hur lyckas du fånga min blick och…” Hon söker efter ord. ”… och förtrolla mig.”
Hon vänder bort blicken från mina ögon och det ser ut som om hon tänker gå. Jag tar tag i hennes arm. ”För… förtrolla dig? Det var väl du som förtrollade mig, eller hur kunde du annars fånga min blick?”
”Jag… jag vet inte. Jag hörde, nej jag kände att dörren öppnas för det blåste en kall vind på mig och då så tittade jag dit och din blick träffade mig som ett spjut och höll fast mig…”
”Samma sak här men jag använde ingen förtrollning som jag vet i alla fall, kanske jag gjorde en av misstag men det tror jag inte för jag brukar inte göra det.”
”Jaha…” Säger hon tveksamt och lite misstroget ”... men nu så kan vi väll i alla fall gå in för här är kallt? Och förtrolla mig Inte igen!” Säger hon bestämt till mig och reser sig upp men vänder sig om mot mig.
Jag måste se lite snopen ut men till min stora förvåning så ler hon svagt mot mig och frågar ”Kan vi dansa? Jag har inte hittat någon att dansa med och nu så ska vi två ändå gå in i discohallen…”
”Okej, vi kan dansa för jag har ingen som jag väntar på eller något sånt.” Svarar jag. Hon ler och tar min arm och så går vi in, arm i arm, igenom discohallens dörr till discot.
Efter en stunds dansande och halvskrikande prat till varandra så bestämmer vi oss att sluta dansa. Vi knuffar oss ut igenom discohallen och går mot en bänk i parken som ligger på baksidan av discohuset.
”Det här var kul!” Pustar jag när vi sätter oss på bänken.
”Du var jätteduktig!” Anmärker hon och ler mot mig.
”Du med.” Svarar jag och ler tillbaka. ”Vad ska vi göra nu, sitta här och prata eller något annat?” Fortsätter jag…
”Nej, tyvärr så kan vi inte det. Jag måste hem! Klockan är mycket” Säger hon till mig efter en blick på klockan och reser sig upp med en ursäktande blick.
”Kan vi ses imorgon?” Frågar jag och min blick fångar in hennes.
”Ja, gärna, var ska vi ses?” Svarar hon och ler mot mig.
”Vad sägs om klockan halv tre ute på ängen eller vill du ha en tidigare tid?” Frågar jag och ler lite försiktigt.
Hon ler tillbaka och ser sedan lite osäker ut. ”Nja, jag ska rida då. Kanske vid tolvtiden istället?”
”Men ängen blir bra!” Tillägger hon…
”Okej, min morgondag är helt ledig så det blir toppen, jag har ingenting uppbokat.” Svarar jag och ser på henne.
”Bra, då ses vi vid tolvtiden ute på ängen imorgon då…” Säger hon och går iväg. Hon uppslukas snart av mörkret och hennes bild dröjer sig kvar i mitt huvud när jag sakta vandrar hemåt.
Klockan 11. 56 på ängen:
”Hej, Paul!” Hör jag en röst bakom mig och när jag vänder mig om så ser jag en leende Cecilia som kommer gående igenom det höga gräset fram emot mig.
Hon är klädd i en svart t-shirt och har ett par blåa, knälånga shorts och det svarta långa håret virvlar bakom henne där hon går.
”Vad vacker du är!” Säger jag och stirrar på henne.
”Kul att du gillar det.” Svarar hon och ler andfådd men glatt emot mig.
Jag känner hur jag rodnar och tittar ned i backen.
”Vad ska vi göra nu?” Säger Cecilia och sneglar på mig efter en stund.
”Hm… vi kan väl gå runt och prata lite?” Säger jag lite försiktigt…
”Det låter bra!” Svarar hon och så går vi iväg uppå ängen…
”Vad hände egentligen igår?” Frågar jag henne med rynkad panna.
”Jag vet inte riktigt” Svarar hon eftertänksamt. ”Jag har tänkt på dig hela kvällen efter att vi skildes åt…” Fortsätter hon och rodnar lite.
”Det känns lite pinsamt men jag måste medge att det var likadant för mig” Svarar jag allvarligt och rodnar jag med.
Nu så har vi nästan kommigt fram till mitten av ängen. Pollen flyger runt i luften och Bin, Humlor och Fjärilar flyger runt, runt till de fullt utslagna ängsblommorna; Lila Tistlar, blåa Ängsblåklockor, gula Maskrosor samt en och annan blodröd Vallmo som sticker upp från de torrare delarna av ängen.
”Kom, vi sätter oss ned.” Säger hon.
”Okej…” Svarar jag och jag sätter mig först bredvid henne men lägger mig sedan ned i det knähöga ängsgräset.
”Jaha! Nu sitter vi här, eller ligger!” Konstaterar Cecilia och lägger sig ned bredvid mig i det mjuka ängsgräsets alla olika pollenbeströdda växtsorter.
”Mm…” Svarar jag och blundar, låter den varma solen skina ned på mig från den stackmolnsbeströdda himlen…
”Vad håller du på med?” Frågar jag efter en stund när jag sneglar på henne med ena ögat.
”Jag knyter gräs.” Svarar hon sakta och ler mot mig.
”Knyter gräs?” Säger jag förvånat och reser mig upp på armbågarna.
”Ja. Titta här…” Säger hon och visar mig ett grässtrå som är fullt med knutar.
”Testa, det är lätt!” Säger hon sen och ger mig ett långt grässtrå till mig när jag sätter mig upp.
”Okej då” Svarar jag tveksamt och försöker att knyta en knut på grässtrået men resultatet blir att jag drar för hårt så att grässtrået går sönder.
”Så här ska du göra, Paul!” Säger hon och tar mina händer i sina, de är varma och jag ser in i hennes gröna ögon och rodnar lite.
”Ta ett grässtrå och…” Börjar hon och fortsätter att styra mina händer ända tills det är tre knutar på grässtrået som ligger i min vänstra hand.
”Så!” Säger hon och ler glatt emot mig men håller kvar mina händer i sina.
Jag rodnar men gör inga försök att röra på mina händer.
”Du är söt när du rodnar, vet du det?” Påpekar Cecilia rappt och hennes ögon glittrar och ett gåtfullt leende som leker på hennes läppar…
”Ö, jaha, okej…” säger jag och rodnar ännu värre. Sedan så böjer jag mig snabbt fram och kysser henne på kinden.
Cecilia spärrar upp både ögonen och munnen i ren förvåning. Sedan så tittar hon på mig och jag ler svagt mot henne, hennes ansikte blir knallrött och hon tittar utmanande in i mina ögon.
”Gillar du mig eller är det bara ett knep, Paul?” Frågar hon misstänksamt.
”Va!?” Utbrister jag och stirrar på henne. ”Det är klart att jag gillar dig, varför skulle jag annars kyssa dig om jag inte gillar mig?” Fortsätter jag lika förvånad.
Hennes blick flackar sakta runt när hon ingående granskar hela mig med blicken.
Jag sneglar på henne och rodnar lite. I hennes ansikte så ser jag misstänksamhet och kanske så finns det ett hopp på att mina ord är sanna men det kan jag inte avgöra.
”Hm… du är kanske trovärdig…” Säger hon och tittar lite misstänksamt på mig efter någon minuts intensiv granskning.
”Varför är du så misstänksam. Jag har väl inte gjort dig något ont, vad är anledningen?” Säger jag sårad och ser in i hennes djupgröna ögon. Det känns som om det har uppstått en vägg som skiljer oss åt och det gör mig både lessen och sårad.
”Anledningen…” Säger hon och funderar en stund. ”Den kanske jag berättar för dig när jag känner dig bättre.” Säger hon och ser in i mina ögon samtidigt som hon biter sig i läppen.
Jag möter hennes ögon med en sorgsen blick och ser sedan ned i marken. ”Jaha! Okej då, får väl vänta då…” Säger jag besviken och sårad innan jag vänder mig ifrån henne för att hon inte ska se tårarna i ögonvrån.
”Jag vill gärna tro på dig men… men…” Hon tvekar och lägger sina händer på mina axlar. ”Det är så mycket som har… har sårat mig och det här är… är egentligen det sista jag vill…” hennes röst blir till en viskning vid slutet och jag känner att hennes händer lyfts från mina axlar.
Jag vänder mig om och ser genom tårarna, som sakta rinner ned för mina kinder, att Cecilia reser sig upp och hon vänder sig om, bort från mig.
”Jag… jag måste nog gå nu…” Säger hon tveksamt och sneglar på mig. ”Jag ville inte att det här ska sluta såhär, våran vänskap menar jag och... och jag vill att vi ska träf…” Här avbryter hon sig och ser ned på mig.
Jag tittar på henne och jag säger genom tårarna som rinner. ”Det här blir bara för mycket, att ännu en vän ska… ska lämna mig och… och att någon ska såra mig mera.”
”Jaså och…” Börjar Cecilia tveksamt men jag avbryter henne och utropar förtvivlat;
”Ännu en som går ifrån mig, det här blir för mycket! Jag… jag tål inte mera, det är lika bra att jag försvinner bort, iväg var som helst men bara bort från allt…” Det sista viskar jag ut och under ett par sekunder så stirrar Cecilia bara på mig.
”Men, Paul menar du verkligen det du sa till mig tidigare?” Säger Cecilia allvarligt och sätter sig tveksamt ned bredvid mig och lägger mjukt sina armar runt mina axlar.
”Ja, varför skulle jag inte göra det?” Viskar jag, trött av känsloyttringen, fram till henne.
”Det är bara så att… att jag känner som du men jag har…” Hon drar ett djupt andetag. ”… har haft flera vänner som har gått och, ja du förstår nog…” Viskar hon tillslut och blundar. Cecilias armar halkar av mig och hon sjunker trött ned i gräset bredvid mig...
Jag tittar på henne med ögon där tårarna sakta har slutat rinna och viskar ”Ja, jag vet…” innan jag försiktigt tar och lägger mig ned bredvid henne i ängsgräset. Jag tar hennes ena hand i min och ser in i hennes ögon.
Hon tittar tillbaka i mina ögon och trycker min hand hårdare innan hon sakta sätter sig upp.
”Nej, nu så måste jag i alla fall…” Hon avbryter sig och böjer sig ned mot mig där jag ligger i gräset och viskar in i mitt öra ”… kyssa dig!” Jag tittar upp i Cecilias mörkgröna ögon för en sekund innan hon kysser mig på ena kinden.
Nu så är det min tur att rodna och Cecilia säger ”Jag har beslutat mig för att tro på dig!”
”Så… så ö bra, tror jag eller menar jag kanske eller äsch!” Mina tankar snurrar bara runt… ”Jag menar att det är toppenkul och det ska bli jättemysigt att vara tillsammans med dig, om du vill menar jag…” fortsätter jag och rodnar medan jag betraktar hennes leende ansikte som nu börjar stråla av glädje…
”Å, vad du är go!” Säger hon och skrattar innan hon fortsätter ”… Jag blir gärna ihop med dig, bara så du vet!”
Sedan så vänder hon sig om och innan hon går så säger hon ”Vi ses här imorgon också, samma tid som nu eller…?” på ett självklart sätt som gör mig glad…
”Javisst! Det är klart vi gör, blir det på samma ställe på ängen som vi sist träffades?”
”Japp!” Svarar hon och innan hon försvinner utom synhåll så vänder hon sig om och ropar ”Jag gillar dig, du är en bra person…”
”Ha det underbart så ses vi imorgon…” Ropar jag tillbaka till henne.
När hon försvunnit så ligger jag kvar en stor del av den fortsatta dagen och tänker på Cecilia…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chade - 20 feb 08 - 21:11 | | Oj, vad roligt att ni gillade den! *Jätteglad* Jag har inte skrivigt en fortsättning på den hära novellen och hade ursprungligen inte tänkt det men jag kan ju altid försöka om ni vill! ;) | Dj_snuffe - 26 jan 08 - 14:20- Betyg:  | | jättebra :D en fortsättning? ^^ | | JennnyJ - 24 jan 08 - 16:11- Betyg: | | Mkt bra :D ... välldigt mkt detaljer o sånt :P kul o läsa :D ... mer? :D /JvJ | | Only-me - 24 jan 08 - 10:21- Betyg: | | guuud vad gulligt! & du skriver verkligen med känsla! VERY GOOD! |
|
|
|
