Mina ögon är tomma för dig - Så började det [3] |
(Tjoho, alltså en del på före-grejen. Hmm, den här blir ju något konstig märker jag… Iaf kommer jag nog skriva klart den :D)
(Ayumi)
/En vecka senare/
”Finns det en sushirestaurang här?” Bills förvåning var uppriktigt och Ayumi kunde knappt hejda fnisset som hotade att välla upp.
”Gud, har inte du växt upp här?” frågade hon.
”Jo, men… Vi var aldrig på så exotiska ställen.” Vid de orden brast det, hon kunde inte hejda sig längre utan började skratta okontrollerat.
”Vad?” frågade han förnärmat.
”Inget,” fick hon fram mellan skrattattackerna. Snart hade hon dock lugnat ner sig och Bills oförstående min försvann något när hon tag hans hand i sin.
”Nu går vi in.” Den välbekanta aromen av fisk och det goda, lagom klibbiga, riset slog emot henne. Hon vände sig mot Bill med ett leende på läpparna.
”Visst luktar det underbart,” sa hon glatt. Bills rynkade näsa gav henne svar på frågan.
(Bill)
Det var något speciellt med den där tjejen, han följde henne med blicken när hon gick fram till disken och började prata på något han antog var japanska. Ett par minuter senare kom hon tillbaka till honom, med det svarta, halvlånga, håret slängandes längs med sidorna.
”10 minuter,” sa hon glatt och Bill log tillbaka. Tillsammans, han gillade det ordet, gick de och satte sig vid ett bord.
/10 minuter senare/
Hon fnissade åt hans min, men vadå? Han kunde väl inte hjälpa att det var slajmigt och smakade konstigt? Tydligen delade hon inte hans uppfattning för hon åt glatt av maten. Hur gjorde hon med pinnarna? Det såg ju så lätt ut när hon tog upp fisken med dem, han däremot fick inte upp något alls. Tillslut var hans tålamod över och han körde pinnen genom fiskbiten, till Ayumis fniss, och smakade, därav grimasen.
(Ayumi)
Han får mig att le, det måste vara bra, eller hur? Tror inte att jag har gjort det överhuvudtaget sedan Det hände. Men inte med ögonen, nej. Undrar om någon någonsin kommer att lyckas med det. Kanske om jag kan lära mig att älska? Älska, det ordet känns så främmande, som om det är en känsla man bara kan föreställa sig. I alla fall efter att man har förlorat sin tillit till människan. Kanske var det därför jag åkte hit? Nej, inte för att få en ny start, även om det säkert kan vara bra på sitt sätt. Utan för barnen, det känns som om man kan lita på dem, de är så oskuldfulla och naiva, precis som jag var. Och har du nånsin hört talats om en 3-åring som har… Jag behöver faktiskt inte skriva det här, bara jag läser detta och jag kommer aldrig att glömma det. Alltså får det vara oskrivet. Enklast så…
Jag har träffat honom varje dag i en vecka nu, jag ser hur han tittar på mig, jag är inte naiv längre. Kan jag kanske lära mig att älska honom? Han har ju fått mig att le… Den enda frågan är om jag kan ta risken att såra honom, leka med hans känslor, bara för att Kanske lära mig att älska. Är det värt det? Jag har inget svar än, tusen tankar far igenom mitt huvud. Men jag lovar dig, kära dagbok, att du ska få veta när jag har bestämt mig…
(Hmm, inte så många ord. Men whatever, kommentarer? Pallar inte skriva nån rolig sån här eftergrej, ni får klara er ändå…)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 27 jan 08 - 19:29 | | Ritkg tritkgit bra :) <3 ska läsa nästa nu :) <3 | Solstorm - 25 jan 08 - 21:50- Betyg:  | Braa<33
vill ha fortsättniiing ^^ <333 | | Mangasagan - 25 jan 08 - 13:33- Betyg: | | Jättebra:)<3 Fortsätt!!:) |
|
|
|
