På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Mina ögon som var tomma för dig - kap 2

(Okej, bara för att jag är en snäll människa kommer nu kap. 2 på Mina ögon som var tomma för dig istället för någon av de andra två första :P O btw snackade hon svenska i förra…)

(Ayumi)

(engelska)

”Ayumi?� � Hon stod kvar, darrandes, hon hade misslyckats. Att springa nu vore fegt, hon hade flytt en gång, och tänkte inte göra det än en gång, inte nu när han letat rätt på henne. Hon hörde hans fotsteg komma närmre.
”Det var om mig, eller hur?” frågade Bill med bruten röst, hon kunde höra att han gråtit.
”Det var inte meningen att du skulle höra den,” sa hon snabbt, lågt och såg in i hans ögon en kort sekund innan hon öppnade dörren och gick ut. Det var svårare än hon trott.
”Kan du inte bara berätta varför?” skrek han efter henne. Hon stannade till och vände sig om.
”Bill, lyssnade du inte. Läste du inte vad jag skrev till dig? Jag älskar dig inte, jag HAR ALDRIG ÄLSKAT DIG!” Det sista skriker hon ut, han rycker till, som om han blivit skjuten. ”Du kunde göra mig någorlunda lycklig för ett tag, det är allt,” säger hon lågt och går sedan. Hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken, men kan inte riktigt inse varför. Hon börjar gå med snabbare steg, men så fort hon rundat det första hörnet ringer mobilen.
”Machi ni ikikau Noise ni atama yararete nageki kurushimu kimi wa Lonely kidori kai?” Med en suck fäller hon upp den och svarar.
”Hej…”
”Var det verkligen du?” Den försiktigt ställda frågan gör henne argare än vad den annars skulle ha gjort.
”Nej, min enäggstvilling,” fräser hon åt Tom men ångrar sig i nästa ögonblick. Det är dock inget hon säger till honom, han kan gott tro att hon är sur. Hon vill inte träffa honom igen. ”Varför ringer du?”
”Jag bara… jag vet inte. Jag saknar dig?” säger han uppgivet. Hon känner hur smärtan i bröstet kommer tillbaka, helst av allt vill hon bara vara ärlig, säga att hon saknar honom också, han som fick henne att le med ögonen för första gången på så länge.
”Gör inte det,” säger hon kallt och lägger på. Med en suck sjunker hon ner intill husväggen, tårarna bryter fram och lyckligtvis är det ingen ute som känner igen henne. En kall vindpust sveper förbi henne, får huden på hennes bara armar att knottra sig lite. Men var skulle hon gå? Inte tillbaka till hotellet, nej inte än. Plötsligt verkar det så uppenbart, att hon inte tänkt på det innan. Snabbt reser hon sig upp och börjar gå med bestämda steg mot ett fast mål. Platsen, hon minns den, när hon kom hit för första gången för fem år sedan, första gången hon var här. Men då var hon för borta för att ens tänka tanken, nu däremot. Nu vet hon exakt vad som ska hända där ikväll. Hon börjar skymta den nu, den vackra bron. Månen har börjat gå upp, lyser stor över den mörkblå himlen. Det är en vacker plats, hon har alltid älskat den, långsamt lutar hon sig över broräcket och ser vattnet virvla nedanför henne. Nu när hon har bestämt sig verkar det så enkelt, långsamt fäller hon upp mobilen och börjar skriva in ett meddelande.
”Förlåt…” Hon minns förra gången hon skickade ett likadant meddelande, fast inte till samma person. Den här gången menar hon det, den här gången är det så mycket allvarligare. Den här gången finns det inget sätt för honom att få tillbaka henne även om han skulle försöka. Hon bläddrar fram hans namn i telefonboken, många gånger har hon funderat på att ta bort det, men aldrig gjort det, nu är hon tacksam för det. Nästan längst ner är det, Tom, snabbt klickar hon två gånger på yes-knappen och meddelandet skickas. När det kommer fram kommer det vara för sent, men hon vet att han vet. Hon kommer alltid att älska honom…

(okajj, nu fortsätter den på de andra två! Så, ingen fortsättning på denna på ett tag!)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Solstorm - 25 jan 08 - 20:43- Betyg: