Mina ögon är tomma för dig - Så började det [2] |
(Hmm, kändes som om det blev lite missförstånd här, detta lilla tillägg kommer nog bli runt 5-10 kapitel långt… Alltså inte bara när de träffades!)
/Nästa dag/
(Ayumi)
Hon stod och lekte med naglarna på bordet, ett rytmiskt klapprande hördes när de långa, svarta naglarna slog i träskivan, gång på gång.
”Förlåt, fick du vänta länge?” Hon ryckte till av en röst bakom sig, och vände sig om.
”Nej, inte särskilt,” svarade hon och såg in i Bills ögon. Han gick runt och satte sig mittemot henne.
”Du tycker att jag är rätt konstig, eller hur?” Frågan chockade henne lite, och hon såg förvånat på honom.
”Nej…?”
”Inget, bara att du träffade mig igår. Och nu sitter vi här. Okej, det där lät konstigt men…” Han tystnade och hon såg, fortfarande oförstående, på honom.
”Hey, vad är konstigt med det? Vi snackade igår, du fick mitt nummer och nu träffas vi igen.”
”Det är bara det att jag,” började han. Ayumi såg vad som skulle komma och den antydan till leende som nyss funnits försvann. ”Är känd, och ja…”
”Vad gör det för skillnad?” frågade hon kort. Bill ryckte till vid hennes tonfall.
”Eh, kanske ingen egentligen, men…”
”Just det, INGEN,” sa hon och fäste blicken hårdare i Bills ögon. Det blev tyst ett tag innan Ayumi till slut öppnade munnen igen.
”Du sa att du ville prata. Men du är ganska tyst,” säger hon, men nu är rösten varmare, och inte otrevlig, till skillnad från frågan.
”Eh, ja… Jo, hade faktiskt något jag ville fråga dig,” mumlade han, Ayumis ansiktsuttryck fick honom att fortsätta. ”Varför är du här?”
”Haha, det var en enkel fråga. Jag jobbar som au pair. Och det svarar väl på nästa fråga också? Vem barnet var…” Ett litet leende dök upp i hennes ena mungipa, och hon kände samma förvåning över det som hon gjort dagen före. Han som satt framför henne hade ingen aning om vad det betydde, ingen aning om vad han gjorde med henne, fick henne att le. Fick henne att känna sig glad, och om än inte lycklig, så åtminstone på god väg. Och ändå var hon inte kär, den punkten var hon bestämd på. Kärlek för henne var något oerhört, som bara inträffade vid speciella tillfällen, och inget som uppstod efter två möten.
”Öhm, ja. Okej, men hur gammal är du då?” Hon kunde inte låta bli att fnissa lite över frågan.
”18…” Bills ögonbryn höjdes förvånat.
”Oj, jag trodde…” började han.
”Du trodde vad?” frågade hon, totalt oförstående.
”Att du var lika gammal som jag…” sa han lågt.
”Ah, och du är hur gammal?”
”Du kände igen mig förklädd men vet inte hur gammal jag är?” frågade han roat.
”Var inte så kaxig. Och ja, har faktiskt ingen jävla aning. Antar att jag bara gissade igår, tror att många känner igen dig, men tycker att det vore för otroligt och vågar inte fråga…”
”17, och ja. Det är nog sant, men trodde inte att jag var så dålig på förklädnader.”
”Aha, det var ju inte så mycket yngre ändå,” flinade hon. ”Och det är du nog inte, du har bara ett speciellt utseende.”
”En komplimang?”
”Du får ta det som du vill,” sa Ayumi, med ett busigt flin som lekte över läpparna. Hennes blick flyttade sig från Bills ögon och kom i kontakt med en klocka. Ett förfärat, lågt skrik kom över hennes läppar.
”Vad är det?” frågade Bill oroat.
”Måste gå, tillbaka till familjen där jag bor. Ring om du vill, hejdå,” sa hon snabbt och skyndade ut från caféet.
(Bill)
(tyska)
Han måste ha suttit kvar i minst fem minuter utan att göra något, bara titta på dörren som hon nyss försvunnit ut ifrån. Det som avbröt honom i sitt, eh, stirrande, var mobilen i hans ficka, den började vibrera och spela upp den konstiga melodi han tydligen hade som ringsignal.
”Du ska dö Tom…” muttrade han för sig själv, av den enkla orsaken att hans tvillingbror lekt med hans mobil igen, innan han svarade.
”Hej.”
”Det är Tom,” sa en glad röst i andra änden, Bill suckade för sig själv. ”Varför på detta dystra humör, oh broder?”
”Du är en sjuk människa, vet du om det?” suckade Bill. ”Vad vill du?”
”Ey, var inte så otrevlig. Kanske bara prata lite med min otroligt osociala lillebror?”
”När ska du sluta tjata om det?”
”Aldrig, förresten borde du rycka upp dig lite. För vi har en intervju om en timme…” Det sista kom som i förbifarten och fick Bill att hoppa upp från stolen han satt på.
”VA?” skrek han in i luren.
”Om jag får tinnitus nu så stämmer jag dig,” muttrade Tom med spelad irritation. ”Och du hörde vad jag sade. Om en timme, alltså borde du komma hem…” Bill hörde inte mer, för han fällde snabbt ihop mobilen och gick med snabba steg ut från caféet.
(Euh, lång del… Whatever, nästa blir lite i framtiden. För annars kommer det här gå jävligt segt…)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Solstorm - 25 jan 08 - 19:41- Betyg:  | | håller med de andra <3 :) | | Mp3 - 22 jan 08 - 20:52 | | Bra .) <3<3 håller med mangasagan, det ÄR bra att man får veta om vad som hänt innan :) <3<3 | | Mangasagan - 22 jan 08 - 17:12- Betyg: | Jättebra:D Tycker att det är bra att man får veta vad som har hänt innan :)
Meeer!!!:) |
|
|
|
