På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[FF]En ny verklighet, del 14

Nina
Hon öppnade dörren till deras lägenhet och gick tyst in i hallen. Nina släppte ner väskan hon hade i handen och satte sig med ryggen emot ytterdörren. Resan hem hade varit jättejobbig och ännu värre var det när hon väl kommit till staden. Hon tyckte att alla tittade konstigt på henne medan hon gick från stationen till hemmet. Det kändes nästan som att det stod hora i pannan på henne och de sista kvarteren hade hon nästan sprungit bara för att försöka komma ifrån all ångest som varje person hon mötte gav henne. Nina drog ett djupt andetag och intalade sig själv att allt var lugnt nu när hon kommit innanför dörren. Plötsligt hörde hon att någon rörde sig i köket och hon blev nästan förvånad över ljudet.
– Mamma? ropade hon inåt lägenheten.
– Men älskling är du hemma från skolan redan? Slutar ni verkligen klockan tio på förmiddagen?
Nina reste sig upp och gick emot sin mammas röst. Hade hon inte vetat hur hennes mamma var skulle hon väl ha blivit chockad över att hon inte märkt att hennes dotter varit borta i flera dagar.
– Vi är helt lediga idag. Jag har bara varit ute på promenad, ljög Nina.
Hon mötte sin mammas blick och såg en glimt av oro skymta till där inne.
– Men lilla gumman, vad har du gjort i ansiktet?
– Jag halkade på en hal sten ute vid stugan bara. Det är ingen fara. Men jag ska nog gå och lägga mig en stund till.
Hennes mamma nickade och verkade nöjd med svaret. Därför skyndade Nina in på sitt rum innan hennes mamma kom med fler jobbiga frågor. Hon låste dörren bakom sig och kastade sig ned på sängen. Det dröjde inte länge innan tårarna började rinna. Varför måste världen vara så orättvis att det fanns kompisar som svek och våldtog, föräldrar som glömde bort sina barn och så hon själv. Ja, Nina tyckte att hon själv var det hemskaste av allt. Hon var som en dammsugarpåse där allt smuts och damm hamnade. En bild av Georg flög förbi i hennes huvud och tårarna rann ännu mer. När blev hon så kall och förstörd inombords att hon inte längre kunde se en utsträckt hand som ville hjälpa henne upp ur mörkret och in i ljuset?

Georg
Georg hade gått och lagt sig och lyckats sova en timme när hans telefon ringde.
– Hallå? svarade han fortfarande lite halvsovande.
– Hej, det är Nina. Du förlåt för innan idag, hörde han hennes tunna röst i andra änden.
Georg satte sig upp i sängen och var genast klarvaken.
– Alltså det är lugnt. Jag förstår bara inte vad jag gjorde för fel?
Han hörde hur hon suckade.
– Du gjorde inget fel. Det är jag som är konstig. Den senaste tiden har jag ändrats jättemycket. Förut var jag normal och glad, men nu känns allt bara skit, sa Nina.
– Det kanske blir så när man råkar ut för jobbiga saker, sa Georg.
Hon satt tyst och han lyssnade till hennes andetag.
– Var är du någonstans nu? frågade han.
– Hemma. Jag orkade inte fly längre, men nu vill jag bara bort härifrån igen.
– Har de gjort något mer emot dig?
– Nej, jag har inte träffat dem. Det är mamma nu, jag klarar inte av henne. Men alltså strunta i det. Det är mina problem och inte dina, sa Nina.
– Vill du prata så är jag ändå här, det hoppas jag att du vet, sa Georg.
– Mmm. Fast jag måste sluta nu. Egentligen ville jag ju bara be om ursäkt.
– Det gör inget. Ta hand om dig!
– Du också.
Det klickade till och Georg förstod att hon hade lagt på. Han suckade och undrade vad han skulle ta sig till med Nina. Hon var den vackraste varelsen han någonsin hade sett. Samtidigt var hon den mest trasiga människan han stött på och det skrämde honom. Allt han ville var att kunna laga de sår som en annan pojke hade rivit upp inom henne. Det var ett omöjligt uppdrag eftersom hon aldrig ville berätta för Georg exakt vad som tyngde henne. Ändå levde han på hoppet om att han en dag skulle kunna skänka henne lyckan åter.

Nina
Hon visste att hon inte borde vara arg på sin mamma. Det var ju inte hennes fel att hon var sjuk. Ändå var Nina så trött på att få vara den vuxna i hemmet. Hennes mamma kunde ligga i sängen i flera dagar eller så försvann hon i flera dygn och ville inte säga var hon hade varit. Kanske hade det inte varit så jobbigt om det alltid hade varit så, men Nina kom ihåg att det fanns en tid då hennes mamma var som alla andras. Det gjorde så ont inombords att veta vad man hade förlorat.
Tårarna föll och Nina hade svårt att andas. Vem var det som bestämde att vissa skulle få ha det så lätt och andra så svårt att de inte orkade med vardagen. De senaste åren hade hon fasat för att bli som sin mamma. Aldrig att hon tänkte spendera flera dagar i sängen och glömma bort världen därutanför! Nu kändes det som naiva tankar. För när Nina låg på sängen och lät tankarna vandra kunde hon inte komma på något som skulle vara skönare än att somna in i en mörk glömska där demonerna inte längre kunde komma åt henne. Minnena av vad Markus hade utsatt henne för brände fortfarande som flammande lågor i hela kroppen. Imorgon måste hon dessutom gå till skolan och förmodligen se in i de ögon som jagade henne i varje mardröm.
Sakta slöt Nina ögonlocken och försökte stänga ute alla tankar. Det var i stort sett omöjligt. Hela tiden gjorde sig smärtan inombords påmind. Den hotade att förinta allt som varit henne själv och det var otäckt att föreställa sig att hon en dag skulle vakna och inte längre känna igen sig. Paniken spred sig i varje cell. Smärtan måste ut innan den tog över henne totalt. Snart satt hon på toalettlocket och såg hur det kalla stålet skar djupa sår i armarna. Snart flöt blodet ner i handfatet och Nina kunde känna hur känslorna inombords sakta, men säkert rann ut och lämnade kroppen.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 18 maj 08 - 20:50- Betyg: