Blandade tankar |
Saknaden är stor, längtan är enorm.
Varför blir alltid jag sviken?.
Jag är rätt trött på min vardag nu,
alltid samma dag ut och dag in.
En fråga bara när kommer lyckan till mig då?
När ska jag få känna att jag verkligen trivs,
och att jag har ett bra liv?
Ni vill att jag ska va lycklig och må bra,
men varför förstörs det alltid när jag mår som bäst?
Jag trodde jag hade hittat lyckan den där helgen,
för allt var så underbart.
Allt var som på film. Allt var som på film ja, det var för bra för att va sant,
sen kom sveken som på rad från dig.
Jag är inte lycklig. Men man kan le i alla fall. Detta leende kan man se rakt igenom.
Tänk att igen så föll jag för det du sa, hur dum får jag vara egentligen?
Men jag är för snäll. Tar tillbaka folk för lätt.
Nu är jag sådär olycklig och ledsen som jag var sist det hände.
Men då hade i alla fall inget av detta hänt.
Denna gång gick vi längre, jag saknar dina läppar.
Dom orden du sa, trodde jag så väl på.
Men jag tvivlar nu. Tror egentligen inte på ett ända ord du sa.
Men ändå så skriker mitt hjärta ditt namn och vill ha dig här.
Jag vet att all lycka inte kommer genom kärleken, men så känns det ändå just nu.
För jag blir sviken på alla vis både av vänner och familj.
Folk vill att ja ska skriva av mig mina tankar och det är väll det jag har börjat med nu igen.
Carro saknar dig så himla mycket dig och din familj finns alltid i mina tankar. Jag saknar er så mycket. Alla fina minnen. Det är så mycket som väcks nu när man börjar tänka.
Här om kvällen sov jag över hos Kira. Det var nog den första kvällen på länge jag inte grät mig själv till sömns.
Att jag ska vara en stark person det börjar jag också tvivla på nu förtiden.
Jag tog allt förut med en klackspark. Men nu går sakerna rätt in i mig och stannar där och gör uppror. Jag tar åt mig allt som en svamp, tyvärr är det bara det dåliga jag tar åt mig.
Jag vet inte om jag egentligen vågar visa känslor något mer, kunna bli kär igen eller träffa någon. För jag vågar inte bli sårad mer, vill inte hamna tillbaks i gropen.
Men jag vet att jag redan har börja falla, men jag hittade en liten gren att hålla mig i.
Men grenen börjat tappa sitt fäste den har börjat släppa sina små rötter från gropens ena ler och sandvägg.
Det är väldigt långt ner till botten av gropen.
Så deprimerad vill jag inte bli.
Kan inte jag få bli den lyckliga Anna igen?
Den som alltid var glad och alltid hade nya hyss i bakfickan.
Jag vill inte vara den som tappar kontakten med hennes vänner och blir sviken hela tiden.
För det är inte jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lillan_pluttan - 4 aug 05 - 04:53 | | Tack tack =) | Joar - 6 jul 05 - 22:46- Betyg:  | Dikt eller novell... ^o)
Världens bästa novell, jag är rörd! | | Lorineca - 29 jun 05 - 20:12- Betyg: | | uu va fin! snyft, känner igen mej till viss del.. |
|
|
|
