På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[Oneshot]En vit lögn

Ida slängde det ena plagget efter det andra på golvet. Skulle hon ta den röda tröjan och de nya jeansen? Nej, den tröjan skulle nog bli kall och kall var det sista hon fick bli idag. Fast de nya byxorna kunde hon ju ta i alla fall. De var snygga och satt perfekt på henne. Då var det bara tröjan kvar. Hon såg sig om i röran och blicken föll på en blå polotröja. Ja, den fick det bli. Den skulle lysa fint emot hennes blonda hår.
I vanliga fall brukade Ida inte vara så noga med vad hon hade på sig, men idag var det en speciell dag. Gustav skulle äntligen komma till henne! Det var flera månader sedan de hade träffats, eftersom han hade varit ute på turné och därför inte hade haft tid att träffa henne. Däremot hade de skrivit långa brev till varandra och pratat i telefon så ofta det bara gått. Men nu skulle de alltså äntligen stå öga mot öga med varandra. Men för Ida betydde det inte bara sprudlande glädje över att få återse sin älskade. Nej, hon fasade faktiskt för deras möte. Nu kunde hon inte längre skjuta upp att berätta sin hemlighet för honom. Det var en sak som inte passade sig att säga i brev eller på telefon. Gustav förtjänade så mycket bättre än så av henne. Därför var Ida tvungen att berätta det idag.
Hon tänkte tillbaka på den dagen hon hade träffat Gustav och det kändes nästan som om det vore igår. Ida och henne bästa vän Laura hade suttit och fikat på ett nästintill överfullt café. Plötsligt hade två killar kommit fram och frågat ifall de kunde sätta sig vid deras bord. De två tjejerna hade nickat och Gustav hade slagit sig ned mittemot Ida. Deras blickar hade mötts och hon hade varit förlorad i hans ögon från första början. Ja, det hade inte tagit lång tid att lista ut vem han var och att han var ute tillsammans med sin livvakt. Som tur var verkade folket omkring dem vara upptagna med sitt och de fick sitta ifred och prata. När de var tvungna att bryta upp hade Gustav lett sitt söta leende emot Ida och frågat om han kunde få bjuda henne på middag senare på kvällen. Hon hade nickat lyckligt och gett honom sitt telefonnummer. Den middagen hade lett till flera och blev början på deras förhållande.
Men idag skulle hon alltså berätta sanningen och förstöra allt för dem. Ida såg ut genom fönstret. Där ute föll regnet och dropparna fläckade rutan. En suck slapp ut mellan hennes läppar. Självklart skulle det vara dåligt väder bara för att hon redan var så nere. Om det ändå hade snöat! Fanns det något vackrare än vita flingor som sakta dalade ner till marken? Ida älskade snö och att få göra snölyktor och snöänglar. Förmodligen skulle hon inte få se snön igen och även om den föll så skulle hon inte få gå ut i den. Aldrig mer skulle hon få göra sina älskade lyktor och änglar av snö. Hennes tankar avbröts av att dörrklockan ringde. Ida ryckte till. Var han redan här? Hjärtat började slå hårt och fort. Nu fanns det ingen återvändo utan hon måste berätta för Gustav om vad som hade hänt.
Snart stod Ida i hallen med Gustavs armar omkring sig och såg in i hans leende ögon. Det gjorde ont att veta att det förmodligen var sista gången som hon skulle få göra det. Det högg till i hennes hjärta när hon insåg att han till och med var sötare än hon mindes.
– Hej, älskling, sa Gustav och log mot henne.
– Hej, sa hon och slog undan blicken.
Varför skulle det vara så svårt att berätta det för honom?
– Har du haft det bra utan mig? undrade han och strök undan några hårstrån som letat sig ut ur hennes hästsvans och föll ner i ansiktet på Ida.
– Det har jag väl haft. Men Gustav, det är något jag vill berätta för dig, sa Ida tyst.
– Har det hänt något?
– Minns du att jag skrev att jag och Laura åkte till Grekland i en vecka?
– Ja, klart jag kommer ihåg det! Jag glömmer inte ett ord av det du berättar för mig, sa han och log igen.
– Jag träffade en annan där. Du och jag kan inte vara tillsammans längre, fick Ida fram.
Glädjen i hans ögon dog och han såg på henne med förtvivlan i blicken. Utan ett ord vände sig Gustav om och gick ut genom dörren. När Ida stängde dörren efter honom kunde hon känna kylan utifrån och rös till. Med tårar i ögonen gled hon ner på golvet och skrek ut sin smärta. Sanningen hade varit för svår att berätta och lögnen var det enda hon kunnat få ur sig.
Gustav kunde knappt andas så ledsen var han. Han hade sett fram emot att få träffa Ida igen och berätta hur mycket han hade saknat henne. Så visade det sig att hon hade skaffat en ny pojkvän och förmodligen inte ens saknat honom det minsta. Alla breven hon skrivit hade bara varit en stor fet lögn. Det gjorde ont att veta att den han älskade mest av alla bara hade lekt med honom de senaste månaderna. Ändå hade varje rad i breven hon sänt honom andats kärlek. Eller var det bara inbillning ifrån hans sida?
I tankarna var Ida och Laura åter i Grekland. De hade solat, badat och haft det underbart på en mindre semesterort. Ida mindes hur ung, lycklig och odödlig hon hade känt sig under semestern med sin bästa vän. Så kom den dagen som skulle få hela idyllen att spricka. Efter fyra dagar hade flickorna tröttnat på att ligga och pressa på stranden och bestämt sig för att hyra en varsin vespa och åka ut på landet. Det var ett val som skulle visa sig vara ödesdigert. Mopederna hade tagit dem en bit ut på landet när de fått möte med en bil som vinglade otäckt mycket fram och tillbaka. Laura hann undan i tid, men inte Ida. Hon kunde minnas smällen och smärtan som skar som knivar igenom kroppen, men sedan var allt svart. Nästa minne hon hade var när hon vaknade på ett litet sjukhus och fåt chockbeskedet. Ida hade blivit svårt skadad i kollisionen och förlorat en massa blod och behövt en blodtransfusion. Tyvärr hade de inte hunnit kolla blodet hon fått ordentligt utan de hade visat sig vara smittat. En smitta som nu fanns i varje ådra i hennes kropp. AIDS i ett långt framskridet skede. Nästa förkylning eller infektion skulle bli hennes sista i livet.
Ida slog med knytnävarna i golvet. Det var så orättvist att det skulle hända just henne! Dessutom var hon förbannad på sig själv som inte hade vågat säga som det var till Gustav. Men hon hade inte klarat av att se den där blicken i hans ögon. Blicken som alla som hon berättade för fick. Den speglade rädsla och äckel. Nej, det var en blick som hon aldrig ville se i hans ögon när han såg på honom. Istället hade hon sagt en lögn och låtit honom gå i ovisshet om den verkliga sanningen. Det slog Ida att Gustav nu var borta för alltid och att det inte fanns så mycket kvar att leva för. Sakta växte ett beslut fram inom henne. Hon kämpade sig upp från golvet och gick ut genom dörren. Ut i regnet och kylan som kröp in under hennes hud.
Fyra veckor senare kom den första snön. Den föll som små dunkorn över personen som stod på kyrkogården. Gustav log när han tänkte på hur mycket Ida hade tyckt om snön. Det var precis så här hon hade velat ha det. När hon sagt till honom att hon hade en annan hade hans hjärta krossats. För några dagar sedan hade han fått reda på sanningen, men då var det redan för sent. Ida hade vandrat ut i regnet och fått en förkylning. Hennes sista förkylning. Aldrig mer skulle hon få se snön falla. Han såg ner på gravstenen där han nyss hade lagt tre röda rosor. Inskriptionen löd: ”Döden tog dig alldeles för tidigt. Vi saknar dig och du finns alltid med oss i tankarna”. Ovanför texten fanns en liten duva inhuggen, en duva som just skulle slå ut sina vingar och flyga iväg.
– Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Men varför kunde du inte bara ha berättat sanningen för mig? frågade Gustav och såg upp i himlen.
Det gjorde ont att veta att de sista orden hon sagt till honom var en lögn. Han kände hur tårarna föll nedför kinderna när Gustav insåg att han aldrig mer skulle få höra hennes röst eller se in i hennes ögon. Han hade fått ett brev där Ida förklarade allt och bad om ursäkt för att hon varit för feg för att inte ljuga för honom. Det hade tröstat honom lite, men han önskade ändå att hon sagt det till honom istället. Gustav tänkte på Idas sista mening i brevet: ”Jag älskar dig så mycket!”.
– Jag älskar dig med. Farväl, viskade Gustav till hennes gravsten.
Sedan vände han sig om och med tårarna rinnande lämnade han kyrkogården för att försöka bygga upp ett nytt liv. Ida skulle alltid finnas med honom och för hennes skull måste han fortsätta leva ett lyckligt liv.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 19 maj 08 - 15:19- Betyg: