På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Att vara eller inte vara en tönt?

Jag är ful, töntig och alla hatar mig, med just den inställningen går jag till skolan varje dag men på väg hem så har den inställningen ändrats till Jag är snygg, cool och alla älskar mig. Jag var nästan alltid glad när jag kom hem från skolan när jag mådde så bra. Jag hängde med polarna nere i centrum till sent på kvällarna och ibland hann jag nästan inte alls med läxorna. Jag sket i vad läraren, föräldrarna och mitt förra jag sa. Jag var populär och lycklig.
En ny tjej hade börjat i klassen. Alla tyckte att hon såg töntig och ful ut. Hon var ensam på rasterna och alla retade sig på henne. Eftersom att jag ville göra ett bra intryck på mina polare så gick jag fram och började snacka med henne lite på skoj.
”Tjenare sa jag.”
”Hej!”
”Varför står du här och hänger för?”
”Jag har inget annat att göra sa hon.”
Jag log och sa, ”klart du har du kan ju hänga med oss!”
”Menar du verkligen det?”
”Haha tror du det själv eller?”
Jag vände på mig och gick mot mina polare.
De beundrade mig och sa ”Fan va du e grym asså.”
Den kvällen kunde jag inte sova. Jag tänkte på det jag hade sagt till hon den där tjejen. Men ändå så tänkte jag, ”Jag är ju populär när jag gör allt det där så det måste ju vara rätt”. Jag bestämde mig för att inte tänka mer på det och somnade in.
Dagarna gick och vi fortsatte att retas. Vi kallade henne smutsgris, fetto, äckel och massa fula grejer. Jag tänkte inte så mycket på det jag sa då, men på kvällarna så gick det inte att sova för att jag tänkte på det. Jag blev tröttare och tröttare i skolan och när jag inte orkade något alls så sa jag att jag inte mådde bra och gick hem. Mamma förstod att något var fel och frågade mig om och om igen i fall det var något som jag vill prata med henne om men varje gång hon frågade svarade jag nej. En dag skulle det vara föräldramöte i skolan och när mamma kom hem från det så låg jag och halv sov i min säg. Mamma trodde jag sov men i själva verket var jag klarvaken. Mamma berättade för pappa om vad min mentor hade sagt om mig på föräldramötet. Jag lyssnade med spända öron. Randis mentor berättade att hon brukar mobba folk i skolan sa mamma med gråten i halsen. Pappa som alltid brukar sitta som fastklistrad framför tv:n hoppade upp från soffan. Han lät arg på rösten när han sa ”Vad säger du kvinna”? Jag trodde inte heller på det sa hon. Jag började gråta. Jag visste att det skulle hända något hemskt.
Nästa morgon var det tyst vid frukostbordet. Tack för frukosten mamma, sa jag. Inget svar. Jag tog på mig mina skor och skyndade mig till bussen utan att ens säga hejdå till mor och far. I skolan så var jag tyst och när mina kompisar undrade i fall jag skulle hänga med och reta Vera (som jag hade fått reda på att tjejen hette) så sa jag nej. Jag gick istället och låste in mig på en toalett och satt där resten utav rasten. När jag kom in i klassrummet undrade alla vart jag hade varit hela rasten? Den frågan svarade jag inte på utan gick och satte mig på min plats. Jag kände mig plågad under hela lektionen. Efter sista lektionen så skyndade jag mig till mitt skåp och hämtade mina saker. När jag var på väg hem så kom Nora springande efter mig och sa att jag skulle vänta. Jag fortsatte gå efter som att jag inte orkade stanna och vänta på henne. När hon sen kom i kapp mig så undrade hon genast varför jag var så sur? Jag svarade att det hade inte hon med att göra. Hon stannade förvånat till. Jag fortsatte att gå.
När jag kom hem så ringde telefonen. Jag lyfte luren och sa: Hej det är Randi. Hej Randi, det är Nora. Hej sa jag igen. Du Randi ska du göra något särskilt idag? Jag funderade länge på den frågan. Jag ville ju inte följa med Men tillslut sa jag: nej, jag tror inte det svarade jag försiktigt. Hon lät glad när hon sa bra! Kan inte vi åka till stan och fika eller något sånt? Det var ju så länge sedan sa hon. Nja, jag vet inte riktigt svarade jag. ”Men kom igen Randi, Vi gör ju aldrig något kul tillsammans längre”. Nej och det är just det som är bra, tänkte jag. Okej då, om det gör dig så glad så varför inte, svarade jag. Egentligen kände jag inte alls för att följa med men om jag sa nej så kanske jag skulle förlora Nora och i fall jag gjorde det så visste jag att jag inte skulle vara populär längre. Senare när vi satt på fiket så frågade Nora plötsligt, Gillar du inte att reta Vera längre eller? Jag blev så chokad när hon sa det att jag tappade min sked till bakelsen som jag hade köpt. Jag visste inte ifall jag skulle säga sanningen till Nora som jag alltid brukar lita på annars. Jag bestämde mig för att säga sanningen.
Jag har aldrig gillat att göra det sa jag. Nora kollade konstigt på mig. Varför inte, frågade hon? Jag känner att det inte är rätt. Okej sa, Nora. Efter att vi hade fikat klart så åkte vi hem. Vad ska vi göra nu då, frågade jag henne? ”Jag vet inte vad du ska göra men jag måste i alla fall gå hem och fixa en sak.” Okej, sa jag förvånat. Nästa dag i skolan kände jag direkt att det var något som var fel. Jag fick konstiga blickar och det var inte en ända snubbe som snackade med mig. När jag tillsist fick syn på Nora gick jag fram till henne och sa hej. Hon vände sig om och kollade på mig och fnyste och sa, och vad gör du här? Jag kände hur hennes saliv flög rakt i mitt ansikte. Jag kände hur gråten trängde sig på. Jag försökte se henne rakt i ögonen men hon vände bara bort huvudet. Jag suckade tyst och gick med tysta steg mot toaletten.
Jag gick in på en toalett och satte mig på toalettstolen. Det var tyst. Vad har jag gjort, sa jag? Det enda rätta, sa en röst. Vem var det som talade med mig? Jag låste upp och blickade ut. Det var ingen där. Jag kollade rakt in i spegeln och såg en flickas ansikte. Flickans ansikte var inte mitt, jag hade aldrig sett det förut. Du gjorde det enda rätta sa den igen och försvann. Jag stod länge framför spegeln och funderade. Vem kunde flickan ha varit? Var det hon sa sant? Hade jag gjort det rätta i livet? Jag bestämde mig för att ta reda på det. Jag gick ut från toaletten och sökte efter Vera. Tillslut fick jag se henne sitta ensam på en pall. Hon grät. Många tankar for genom huvudet när jag med tunga steg gick mot henne. Skulle jag prata med henne eller skulle jag slå till henne? Skulle hon bli arg eller skulle hon krama mig? De sista stegen mot henne kändes som de jobbigaste i mitt liv. Det enda som jag fick fram när jag kom dit var ett hej. Hon kollade upp på mig, sa gå din väg och började snyfta igen. Nej det tänker jag inte göra, sa jag och tog handen om henne. Jag kände hur hennes humör sken upp. Det kvittar vem den där flickan i spegeln var. Hon sa sanningen, jag hade gjort rätt.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

maalin_ - 2 mar 06 - 05:51- Betyg: