Vera |
Hon stod där och kännde sig lite ensam och förvirad,hon såg
vissa personer gå kläda i sina teaterkläder och sitt teatessmink,
dom gick med sina buketter ifamnen samtidigt som de pratade med sina
nära och kära.
Hon hade just själv lämnat sin buket till den hon kände som hade
varit med och spelat i teaterpjäsen,med hon hade behövt gå och
bytta om inan de skulle följasåt hemot.
När hon stog där enasm kände hon att det var någn som kollade på
henne,henns blick sökte och hon märkte rätt snabbt vem det var so´m kollade
på henne,det var han.
Han stog där borta i sin klunga av nära och kära med sina buketter i famnen
och hans blick vilade på henne.
Då börjde den där välbekanta känslan komma,den som kittlade i megen
men den var också lite osäker.
Han gav alla sina blommor till en gammal dam som stog bredvid honom,
antagligen var det hans mormor eller farmor,tänkte hon.
Hon såg hur han börjde komma imot henne först lite osäkert sen allt säkrare.
Ett lättslag av panikbörjade russa i hennes huvud.Vad skulle hon göra!Skulle
hon stå kvar eller skulle hon börja gå åt något annat håll? han valde det
sista alterniativet.
Men precis när hon hade vänt ryggen till coh hade tagit de första stegen kände hon
en varm lugn hand ta tag i hennes handled,hon vände sig om såg hon hans ögon,
det var precis som allt annat hamnde i dimma eller hade stanat upp, allt gick bara
runt där uppe i huvudet hon kände sig aldeles berusad.
men allt blev lite mer klart när han vänligt stälde henne mot vägen.
-Vera:säger han.
-Ja Oliver, vad är det? säger hon.
Hon ler lite för sig själv, båda vet den anndrs namn så väl,även fast de nästan
aldig har pratatmed varandra.
-Mina känslor för dej har jag väl inte precis döljt? säger han.
-Mina känslor för dej har väl inte jag heller kunat dälja, säger hon.
-Varför ser jag då tvivel hos dej? frågar han.
Hon slår när blicke.
-Jag tänker hela tiden att du tycker att jag är omogen jag är ju så oass yngre än dej,
viskade hon; sen är det de där andra tjejernaa du brukar vara med,de värkar betyda så
mycket så dej och så är det ju , hon gjorde en liten paus orkade inte riktigt säga
det så de blev bara: ja du vet.
Hon vågade kolla upp på honom nu.
Han log bara mot henne och sade:
Du är absolut inte omogen,du är en av de mognaste jag vet om,och vad det gäller
de där andra tjejerna så är de bara kompisar och ja där det andra lämnar v bakom oss just nu.
När han sade det blev hon aldeles varm innom sig,hon kände hur hans läppar kysste hene lätt,
oc hon blev aldeles svar i knäna.Benen skulle någ ha vikt sig om han inte skulle hållt i henne;
tängte hon.
Just då var det någon som skrek över nadra sidan salen:
-Vera kom nu , det är dags att börja dra sig hemmot!
Hon log lite uräktande och sogset mot honom,men han log bara vänligt till baka.
-Jag ringer dej sen,viskade han i hennes öra.
Hon log glatt om gav honom en äm blick.Inga mer ord behövdes sägasimellan dem just nu.
När hon gick på vägen hem med sitt lila sälskap, sade natali,hennes brossas flickvän
som hade varit med och spelat i teatern:
-vad dina ögon lyssner Vera. Då skrattade bara Vera lite lätt.
Någon annan i sälskapet sa:
Ja dom lyssnar nästan som stjärnonran på himelem, man kunde tror att du va kär.
DÅ skrattade Vera bara ännu mer och dansade på lätta förtter hela vägen hem.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Belsebub - 8 mar 06 - 03:30- Betyg:  | | True Love :D | Forever_you - 1 mar 06 - 04:44- Betyg:  | vilken fin novell.
Den beskriver verkligen kärlek, är den sann :) |
|
|
|
