Att bara i några sekunder få leva. |
Han såg på solen där han satt i gräset. Den höll på att bli röd, sänkte sig sakta ner bakom kullarna långt där borta, bakom staden där gatlyktorna började tändas och folk gick ut för att knäppa på lamporna utanför husen. I korsningarna blinkade det rött, grönt och orange och om han ansträngde sig kunde han urskilja rondellen vilken han bodde bara några meter ifrån.
Han la sig på mage högst upp på den höga kullen, drog in doften av gräs och lät blicken glida över stället han alltid hade bott på. Där var köpcentrumet dit han brukade gå om söndagarna för att handla med sin mamma, där var den stora fotbollsplanen där strålkastarna för ögonblicket lyste upp två lag som spelade de sista minuterna av en något förvirrad match, där var höghusen som hans morföräldrar bodde i, där var hans eget hus, precis utanför rondellen, och där var skolan. Den stora, vita byggnaden ramades in av höga ekar vars löv hade slagit ut bara en vecka tidigare. Vinterns kyla låg låg fortfarande i luften, men den var på väg att försvinna och våren kom bara närmare.
Ännu en blick på skolan, han slöt ögonen och känslan av hopplöshet återvände och fyllde hela honom. Han mindes.
Det var samma sak, samma sak varje dag. Han brydde sig nästan inte längre. Alla elaka blickar, hånfulla ord, alla slag, det gjorde inte ont längre. Han hade listat ut hur man skulle göra. Bara ignorera, gömma sig i sig själv, kapsla in sig och inte visa sig.
Ibland undrade han varför det hände honom. Varför var han offret, varför just han? Varför alltid han? Det var aldrig någon annan, aldrig någon annan de terroriserade, det var alltid han som fick motta slagen. Så hade det varit ända från början, sedan första dagen i förskolan hade det känts fel, allting hade känts fel. Han hade lärt sig redan då att inte ta deras ord på allvar, alla leenden var falska, allting som kunde betyda någonting var bara på låtsas.
Han suckade, öppnade ögonen och återvände tillbaka till sin plats ovanför staden. Han brukade vara där. Första gången var på en lunchrast, han hade flytt, flytt från dem, sprungit så snabbt att hans ögon tårades, fly från känslorna, fly allting, fly verkligheten. Det var underbart att komma till den där speciella platsen, att ligga där i gräset och se upp i himlen eller, som nu, se ner på staden och raderna av ljus som bildades med hjälp av gatljusen om kvällarna. Han brukade ligga och fundera över det mesta här uppe.
Framtiden, det förflutna och det som hände nu, han kom på några av de mest briljanta idéer här uppe. Och att ligga och se hur molnen formade små tussar som kunde omvandlas till vad som helst i fantasin var underbart, kändes som frihet. Han brukade hitta sitt namn gömt i molnen, brukade kisa, lägga huvudet på sned för att se det, kom fram, kom fram, var du än är... Det var alltid där. Han hittade det alltid till slut. Där, där är det. Där är ett A, lite snett och vint kanske, men det är ett A, sedan ett L, definitivt ett L, eferåt ett E, , och till slut hade han samlat ihop alla bokstäver. Alexander.
Han brukade ligga där och bara blunda också. Ligga där, blunda, ha hörsnäckorna i öronen och den gröna iPoden bredvid sig, lyssna hur tonerna går upp och ner och omsorgsfullt skriva ner texten i sitt inre, lyssna hur Jon Bon Jovi bara skriker ut Living on a prayer eller höra Freddie Mercurys ångest i Who wants to live forever, det var helt enkelt salighet. Att glömma all smärta. Att för en gång skull vara hel. Att bara i några sekunder få leva.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SabbePabbe - 18 jan 08 - 22:26- Betyg:  | | jättebra skrivet!! |
|
|
|
