14: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
FJORTON - I don't hate you after all
Mohaha, titta - en ny del! Erkänn att jag är bäst för att jag antagligen INTE lägger ned novellen? x'D
[Simon]
Delen av håret som inte var uppsatt i tofsen föll ideligen ned i pannan och irriterat strök hon bort det. Hennes blick var riktad mot den blå väggen och hon satt med armarna runt sig själv.
“Chantelle?”
“Huh?” sa hon frånvarande utan att titta åt mitt håll.
“Tired?”
“No.”
“You look tired”, invände jag.
“Well, maybe I am”, suckade hon och lutade sig bakåt mot väggen.
Jag satte mig bredvid henne på sängen och lade armen om hennes axlar. Hon lutade sig uppgivet mot mig och jag kittlades lätt av en hårtest, något jag var tvungen att le åt.
“What have you done this week?” frågade jag, samtidigt som jag lät handen stryka över hennes hår.
“Nothing”, mumlade hon.
Besviken över att hon inte berättade drog jag bort handen och lät den ligga i knäet.
Jag hade varit borta en vecka och hälsat på några släktingar, och när jag kom tillbaka hade Chantelle varit som förändrad. Då vi gått på stan verkade hon titta efter någon hela tiden, om det var någon hon ville undvika eller träffa kunde jag inte riktigt avgöra. Leendet som jag älskade kom inte så ofta över läpparna och gnistan i ögonen verkade död.
[Chantelle]
Jag kände att Simon tittade konstigt på mig, men jag orkade inte bry mig. Fortsatte bara stirra in i väggen, utan att tänka på något speciellt.
Lögn.
De där ögonen tycktes förfölja mig, eller var det bara som jag inbillat mig? Bara för att jag nekat att ge honom mitt mobilnummer… han hade säkert glömt det, brydde sig säkert inte. Men de där mörkbruna ögon, de som inte gick att få nog av, hade sett sårade ut. Precis innan han gick ut ur affären hade han kastat en sista blick på mig, med känslorna speglandes i ögonen.
Åh, såklart det inte var så! Vilka idiotiska tonårsfantasier jag hade!
I mina tankar kom jag på varför jag irriterade mig så mycket på honom. Det var det att han såg så otroligt :Dsnobbig ut, och att jag hade bestämt mig för att hata honom, men det hade visat sig att han sjöng som en gud och hade en sjukt söt personlighet. Där han suttit på kafét, med bakelserna och inte vetat vilken han skulle börja med och hur han höjt på ett av de väl markerade ögonbrynen och bara genom att le fick mig att tina upp.
Jag hejdade mina tankar igen och försökte styra tillbaka de till verkligheten. Cafét var inte verklighet, mötet i butiken var inte verklighet. Det var fantasier, och jag hade sett den bild jag ville se av honom.
Fast jag ville ju se den dåliga sidan av honom, sa en röst. Så att jag kunde hata honom, trots att han hade världens finaste röst.
“Is it OK if I leave now?” sa jag till Simon, som besviket nickade.
Jag reste mig upp, böjde mig sedan ned och pussade honom snabbt på munnen och log sedan. Det fick även Simons mungipor att dras till ett leende och jag kysste honom igen, innan jag dansade ut ur rummet, plötsligt på bra humör.
Jag hejade lite generat på Simons pappa i hallen och skyndade mig sedan därifrån. Jag hade aldrig kommit bra överens med varken Simons pappa eller mamma - de verkade starkt ha bestämt sig för att jag inte passade för Simon.
Den skinande solen toppade mitt konstiga humör ännu mer och jag beslutade mig att ta en promenad, något som faktiskt blivit en vana de senaste veckorna. Och nej, det hade inget att göra med en viss igelkottsperson, eller hans hår för den delen.
Jag gick nästan på lögnen själv.
Med avsikt att dissa mig själv höll jag mig till stans kanter och mindre gator. Cirklade runt, försökte hålla mig ifrån centrum, men så småningom drogs jag alltmer ditåt. Liksom mina tidigare promenader slutade det med att jag stod på det där torget och stirrade på de lustiga stenbänkarna, satte mig där jag suttit med Simon. Men ingen retsam röst viskade något i mitt öra och det fanns ingen gulligt dålig engelska att retas tillbaka över. Bara en stenpelare och en tom bänk på andra sidan.
Fast folk var det förstås. Det var kaos och strömmade turister överallt, och jag tror till och med att jag såg någon berömd sångare. Kanske något världskänt band också, men hjärnan orkade inte registrera det.
Till slut blev jag riktigt arg på mig själv. Snacka om humörsvängningar va?
För vad betydde han egentligen, och om han nu var så viktig, varför tänkte jag på honom som HAN och inte vid namn? Varför sa jag inte till mig själv att det var Bill Kaulitz som jag tänkte på varenda minut av dygnet?
Det var enkelt - han var delvis hatat av mig, och framför allt - han var bättre.
Sjukt irriterande, men han var sig själv, klädd i de kläder han ville ha, ordnade sitt jävla hår som han ville ha det och brydde sig inte ett skit om vad alla andra tyckte - eller det var så han verkade vara.
Jag reste mig upp, trängde mig in i ett varuhus, och tänkte att jag snart skulle gå hem igen, när jag tvärstannade. I varuhusets bottenvåning stort ett bort utställt, dit en ringlande kö tog upp den mesta platsen. Sikten var dålig och ljudnivån riktigt jobbig, men över alla huvuden spretade ändå det där håret.
[Bill]
Signeringar är ganska häftiga upplevelser faktiskt. Några killar som gick förbi slängde ur sig några svärord, andra skrek ilskna kommentarer - och fansmassan skrek åt dem, och vid ett tillfälle fick några av vakterna rycka in. Annars är det helt okej faktiskt.
Tjejerna som kom fram var olika från natt och dag. Någon med gulliga korkskruvslockar, nervösa leenden och så några svartmålade, några med sjukt mycket smink och urringande tröjor, de med glasögon, de med piercningar… man kunde rabbla upp olika stilar i evighet.
“Seriöst, tjejerna är helt galna i mig”, sa Tom under en snabb paus.
Georg tittade roat på honom och drack sedan upp det sista ur vattenflaskan.
“Gegge, titta inte på mig sådär!”
“Gegge?!” svarade Georg förvånat och sträckte sig efter den andra vattenflaskan. “Behöver du vattna dreadsen Tom?” flinade han och räckte retsamt fram flaskan. “De är nog lika torra som din du-vet-vad.”
“Och hur vet du det Georg?” frustade jag, medan Tom långsamt blev röd i ansiktet.
“Det var några som snackade om det i ett forum”, skrattade Gustav. “Och Georg, eller hm… ‘Gegge’ var tvungen att visa mig, så vi visste hur han skulle hämnas på Tom.”
“Bara för att din liknar en makaron”, sa Tom förnärmat.
“Vad sa du, ostbåge? Lika skrynklig också!”
“OKOKT snabbmakaron!”
“Vet ni hur jävla perversa ni låter?” kunde jag inte låta bli att fråga.
“Bill, DU är pervers, inte VI”, förklarade Tom tålmodigt. “DU, inte VI.”
“Kom igen, vi ska fortsätta nu”, avbröt Gustav. “Och du är nog perversast idag, Tom.”
“Inte, inte, inte”, envisades Tom innan vi gick och satte oss vid våra platser igen.
Signera, signera, signera, le, le, le. Det var inte så illa som det låter, utan faktiskt väldigt kul. Se alla människor som lyssnar på vår musik… För varje söt kommentar jag fick blev leendet bredare och bredare.
“I’ve missed your bad english”, sa någon och det fick mig att sätta vattnet i halsen.
Jag ställde långsamt ned vattenflaskan på bordet, medveten om att jag inte kunde sluta le. Nät jag tittade upp såg jag in hennes brungröna ögon, och såg förtjust att kinderna var en aning röda.
“Chantelle, right?”
Hon nickade, tittade ned i marken och log generat.
“See, I DID remember.”
“I don’t see why though… Can you sign this now?”
“Oh”, ursäktade jag mig och skrev återigen mitt namn, något som jag måste ha gjort tusen gånger bara idag. Bill, Bill, Bill, Bill, Bill, Bill. Tur att det var lättstavat i alla fall.
“I thought you hated me?” kunde jag inte låta bli att fråga och tittade lite oroligt på resten av fansen som ville ha något signerat. De stampade på stället och tjatade om att det gick för segt i kön.
“I thought that too”, mumlade Chantelle. Leendet på hennes läppar verkade vara riktat neråt, och ska jag vara ärlig så var det nog det där oväntat blyga i henne, som fick mig att vilja veta mer av henne.
“But?”
Nu riktade hon blicken uppåt, fuktade läpparna.
“I don’t.”
Menade hon att…?
“Not that I’m in love with you, like everyone else seem to be, I just don’t… HATE you, and I wanted you to know that.”
Så log hon besvärat, som om hon ångrat att hon kom hit och bestämt stegade hon därifrån. Jag satt kvar utan att riktigt ha förstått vad som hänt - det enda som gick in i min hjärna var att jag hade träffat en tjej som var väldigt komplicerad.
Kommentera nu :D <3 Konstruktivt gärna...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 23:03- Betyg:  | | pervers xD (killarna asås) <3<3 | | woops - 3 feb 08 - 18:58 | lillolisen: Jag är inte klok, det vet du väl? xD
Alla: TACK | | Lovely__ - 25 jan 08 - 20:32- Betyg: | "tur att det var lättstavat iallafall!" x''D
Haha, du skriver helt underbart bra och det du lyckas med är det inte alla som faktiskt klarar av; du lyckas få dem att verka trovärdiga! Det känns inte som om du bara har hittat på det. jag kan se det framför mig..
och nu ska jag läsa vidare, haha:) | | lillolisen - 25 jan 08 - 20:22- Betyg: | BBBBBBBAAAAAAAAAAAAAhhhhhhh!Hur kunde du tänka på att lägga ner den!!!
du är inte riktigt klok!8( | | Mangasagan - 25 jan 08 - 17:53- Betyg: | | Jättebra<3 Älskar den här novellen<3 | | woops - 20 jan 08 - 14:36 | | TACK <3 | | mikaelanystrom - 20 jan 08 - 00:07- Betyg: | | Mahaha! jag gillar<3. nej det var fel ord. JAG ÄLSKAR! DU MÅSTE SKRIVA MMEEERRR... :O | | M-424 - 19 jan 08 - 19:04- Betyg: | | Åhh riktigt braa:D.. Ingen kritik for u.. ´hehe xD Hursomhelst, fortsätt nu och du är überbäst som inte la ner denna underbara ficen:D <33 | | HilfMirFliegen - 18 jan 08 - 21:56- Betyg: | Jätteüberbra! Precis det finns inget att kritisera ju!
Meeeer! (aaaaa) | | Solstorm - 18 jan 08 - 21:54- Betyg: | YAAAAY, DU VARA BÄSTIGAST SOM INTE LA NER DEN HÄR ÜBERUNDERBARA FICEN!!!!!!! :D:D:D:D
älskar den, älskar ditt sätt att skriva, älskar... allt? xD
fortsättning!<333 | | Mp3 - 18 jan 08 - 21:34 | Jätte jätte bra. <3<3 ÄLSKA!! finns inget att kritisera xD :p
Mera snart ? (A) |
|
|
|
