är det verkligen så konstigt att jag hatar dig? |
Det här är sant
____________________________________________ __________
Jag vänder mig om i sängen. Det har börjat skymma utanför fönstret, en hel dag har gått, en dag när jag bara har legat här med en molande värk i hjärtat. En minut blev till en timme, som blev till en hel dag, en hel dag som jag bara har legat och stirrat upp i mitt vita tak, när jag har gråtigt ungefär var tionde minut. En dag när jag har gråtigt på grund av dig.
Mina tankar har snurrat runt och vändigt och vridigt på allt, allt vi gjorde, allt vi sa. Men jag är inte klokare än innan. Jag har pendlat från att anklaga mig själv, till att hata dig så att jag bara vill slå ihjäl dig. Men samtidigt som jag bara vill slå dig på käften vill jag bara att du ska vara här hos mig. Jag vill att du ska hålla om mig, att du ska kyssa mig igen.
Vad gjorde jag för fel? Jag var beredd att offra allt för dig, jag älskade dig. Men du älskade tydligen inte mig. Vad var jag för dig egentligen? Bara en lek? Någon man kunde strula med och sen bara dumpa? Det är så det känns.
Vad skulle du säga om du såg mig nu? Du förstod nog aldrig hur mycket du sårade mig. Men det gjorde du, förstår du att jag grät direkt när du skrev det där?
Är det så konstigt att jag hatar dig nu? Tycker du verkligen att det är så konstigt? Sättet du gjorde slut på är så… fegt. Jag hatar dig mer än du någonsin kan förstå. När jag såg dig igår ville jag bara skrika på dig, slå dig, få dig att förstå vad du gjorde mot mig. Men självklart gjorde jag inte det, självklart inte. Jag spelade bara teater igår, förstår du det? Leendet var bara falskt, mitt skratt också. Jag gick in i en roll, in i den personen jag var innan du förstörde allt. Lurade jag dig, eller såg du igenom mitt skal? Varenda gång du sa något var jag så nära att strunta i mitt löfte och bara slå dig. Men samtidigt som jag ville slå dig, ville jag bara kyssa dig. Jag ville, och vill fortfarande, känna dina läppar mot mina igen. Jag vill ligga i din famn, smeka din händer. Jag vill att det ska vara som innan.
Men jag skulle aldrig förlåta dig, du har sårat mig för djupt för det. Jag älskar dig fortfarande och jag hatar det. Jag hatar att jag älskar dig. Men något som jag hatar ännu mer än dig, ännu mer än att jag fortfarande gillar dig, är att vi började. Tänk om vi inte hade börjat? Då hade vi fortfarande varit bra vänner, då hade vi fortfarande kunnat prata om allt. Du var min vän, du kunde alltid få mig att skratta. Om vi inte hade börjat hade jag inte legat här i sängen hela dagen, då hade jag inte gråtigt. Det vi hade, de korta veckorna, var helt underbara men var det värt det? Vår vänskap är för alltid över nu.
Är det verkligen så konstigt att jag hatar dig?
Vi kommer att träffas igen, vi kommer träffas ofta, och jag vet inte om jag kommer klara det. Det kommer att bli teater igen.
Jag torkar mina kinder för 1000: onde gången den här dagen, tårarna har börjat rinna igen. Du är inte värd det, jag vet, du är inte värd alla tårar. Men det är inte så lätt, tårarna rinner av sig själv, jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälp att jag saknar dig.
Är det verkligen så konstigt att jag hatar dig?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bellsan - 28 mar 08 - 13:58- Betyg:  | Det finns inga ord för det du har skrivit,
förutom att jag känner igen mig så väl.
Allt du beskriver är verkligen sanning.
Skitbra! | | andreea - 18 jan 08 - 20:00 | | braa :) |
|
|
|
