Mitt ljus i mörkret (kapitel 5) |
(Elin)
Hon hörde orden komma ur sin mun, och skänkte en tacksam tanke till Sam. Sam som alltid räddade henne när det var problem, och som skulle straffa henne för att hon inte låste dörren innan. Men det var hon värd, det var ju han som skadades av hennes oförsiktighet.
”Gå er väg, jag mår bra.” Hon såg på dem att de inte trodde henne och kände hur Sam fortsatte att hjälpa henne, hur hennes ögon fick en bedjande blick. Sedan såg hon Tom och Sam skrek till, hon sjönk ihop med händerna för öronen. Ett hjärtskärande skri som skar genom hela hennes kropp och fick henne att skaka. Hon kände någons hand på sin axel och ville skrika åt honom att inte röra henne, men kroppen vägrade lyda, munnen gjorde inte som hon ville. Det enda hon kunde göra var att hoppas, hoppas och försöka stänga ute smärtan Sam orsakade henne.
(Tom)
Han kunde inte undgå att känna skuld när Elin sjönk ihop så fort hon sett honom. Bill klev fram och lade en hand på hennes axel, troligen menat som ett: vi finns här för dig. Det verkade inte hjälpa, hon stelnade till och började skaka. Han släppte genast henne och såg upp på Tom, de gav varandra en menande blick och Tom plockade upp sin mobil.
Tio minuter senare kom två ambulansförare in i rummet, Elin satt fortfarande och skakade på golvet. Tom kände hur han led med henne, vad hade hänt med den glada tjej som han lärt känna?
/Flashback, 3 månader/
”Hej, det här är Elin.” Georg rodnade lätt när han sade det och Tom förstod direkt på vilket sätt Georg och Elin var ’kompisar’. Han flinade och hälsade tillbaka.
”Jag är Tom,” presenterade han sig, och till hans förvåning kom inget: Jag vet.
”Okej.” Svarade hon leendes. Tom såg frågande på Georg som ryckte lätt på axlarna och mimade tillbaka: Hon vet inte vilka vi är. Tom höjde förvånat ett ögonbryn, trots allt visste de flesta tyska tjejer i hennes ålder vilka de var. De kom ju till och med från samma stad!
/nutid/
Hon skrek när ambulansförarna lyfte upp henne och lade henne på en bår. Men sedan verkade hon lugna ner sig, som om hon kommit in i någon sorts dvala.
”Kan jag följa med?” Han vände sig om när han hörde Bills röst bakom sig, en av ambulansmännen nickade och såg sedan frågande på Tom.
”Ja, jag kommer också med.”
(Gud, kortis, men nu pausar jag den här! Den blir jävligt konstig o har ingen inspiration, sorry…)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Mangasagan - 18 jan 08 - 22:19- Betyg:  | | Bra:) |
|
|
|
