Mitt ljus i mörkret (kapitel 4) |
(Wie, nu blir det rörigt :D)
*Skrämd blick*
(Tom)
”Elin?” Hans röst speglade förvåningen han kände, han hade trott att hon flyttat. Hon ryckte till och såg på honom med rädda men samtidigt sorgsna ögon. När hennes ögon mötte hans trodde han att han tagit fel, hon var helt förändrad. Ansiktet var magert och insjunket och hela hennes kropp var utmärglad, hon såg nästan sjuk ut.
”Varför… varför?” viskade hon efter att ha slagit ner blicken igen, en stor tår letade sig fram i ena ögonvrån. Tom struntade i vad som vore smartast och gick fram till henne, lade försiktigt en hand på hennes axel. Hon ryckte till, som om hon bränt sig och stirrade på honom med tomma ögon.
”Gå! Rör mig inte!” fräste hon och på en sekund hade de tomma, sorgsna ögonen förvandlats till ilska. Tom reste sig och backade chockat undan, hon for upp och sprang iväg. Han blev förvånad över hur snabbt hon sprang, den tunna kroppen såg inte ut att klara det. Hans tankar avbröts av att mobilen ringde, Bill.
”Hej,” svarade Tom mumlandes.
”Öh, hej Tom. Var är du?”
”På stan… Eh, minns du Elin?”
”Elin? Jaha, Georgs tjej som stack?” Tom kunde inte hjälpa att han blev irriterad på broderns ointresserade tonfall.
”Ja, träffade henne nu.” En obehaglig tystnad spred ut sig. ”Bill?”
”Eh, ja, jag är här. Kom bara att tänka på en sak… Du borde komma hem nu.” Tom såg förvånat på mobilen efter att hans bror avslutat samtalet men började sedan gå hem, med tusen tankar virvlandes runt i huvudet.
(Elin)
Hon föll ihop på golvet hemma, språngmarschen hade sugit musten ur henne, men hade också fått tyst på Sam. Så plågsam hade han inte varit sedan hon hörde ’hans’ röst innan idag. Varför, varför hade han varit tvungen att röra henne? Det smärtade fortfarande på det stället där hans hand legat och Sam hindrade henne från att glömma det. Han skrek, och han gjorde ont. Bet i kanterna i hålet inom henne, hålet i hennes hjärta där ’han’ funnits. Hon sjönk in i apatin igen, hennes rum var hennes värld. Men väggarna hade slutat komma närmre, hon skänkte en tacksam tanke till Sam, som nu dessutom slutat skrika och bitas och bara lämnat kvar en molande värk. Den kändes väldigt långt borta, och hon sjönk in i huvudet, lämnade kvar sin kropp som ett skal och gick in i sig själv. Som långt bortifrån hörde hon knackningar på dörren, men Sam lugnade henne. Det var inget hon behövde bry sig om, hon blundade, kände hur hon svävade, hon var fri. Så här kunde hon leva, allt hon behövde var Sam, så kunde hon bli, åtminstone någorlunda, lycklig. Det var anledningen till att hon inte märkte något när ytterdörren öppnades och någon kom in i hennes lägenhet. När dörren in till hennes rum öppnades och ljuset utifrån bländade henne, reagerade hon. På nolltid var hon tillbaka från transen och stirrade förskräckt på konturerna som uppenbarade sig i dörröppningen, konturer hon kände igen och som hon inte ville skulle komma hit. Hon reste sig på skakande ben och försökte backa, men väggen hindrade henne, där fanns ingenstans att gömma sig och hon kunde bara vänta, vänta i skräck och med en skrikande Sam inom sig.
(Bill)
Han hade direkt insett vem det var han tagit hem efter att ha pratat med Tom. Så när hans bror kom hem fanns det inga tvivel, de skulle gå hem till henne. Lyckligtvis mindes han fortfarande var hon bodde, trots allt hade de ju varit hemma hos henne ett flertal gånger, för ett par månader sen. Inte kunde han minnas exakt Hur många. Det han inte kunde förstå var hur han inte känt igen henne, hon hade ju förändrats, men det var ju fortfarande samma person. Nu när han visste såg han likheterna direkt. När de kommit hem till henne hade de knackat på, men när ingen reagerat i den mörka lägenheten hade de helt enkelt gått in, dörren var ju inte ens låst. Bill visste inte varför, men han hade en speciell känsla på vilken dörr de borde gå in genom och han visade sig ha haft rätt. En livrädd, mager, nästan sjukligt benig Elin väntade på dem där. Hon såg ut att försöka klättra på väggarna bara för att slippa undan dem och Bill blev med ens osäker på om det här verkligen var en bra idé. Men att gå nu var uteslutet. Tom såg ut att tvivla han också, men gick sedan fram till henne.
”Elin, lugna dig. Vi ville bara se efter så att du mådde bra,” sa han med lugn röst, något som verkligen inte hade någon effekt på henne. Hon såg, om möjligt, ännu räddare ut, och i hennes ögon kunde Bill även läsa något annat… smärta?
(oj, en långis… Aja, whatever. KOMMENTERA!!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 17 jan 08 - 17:16- Betyg:  | | Jättebra<3 Fortsätt:) |
|
|
|
