Mitt ljus i mörkret (kapitel 3) |
(Ööh, det här kan bli konstigt, men bara en sak. Om ni fortsätter läsa de nästa delarna kommer ni förstå, så håll ut! Eheh, bara en sak: Det här kan sluta exakt hur som helst, för jag har ingen jävla aning om ens vad som har hänt innan :P)
*Smärtsamma minnen*
(Georg)
”Ja.” Orden kom ur hans mun innan han hann hindra dem, han såg Bills förvånade blick och skyndade sedan ut. Just nu orkade han inte prata med honom, förklara något han ändå aldrig skulle förstå. Minnena smärtade, Elin, hon hade försvunnit ur hans liv för så länge sedan. En insikt slog honom plötsligt, det var inte så länge sedan. Bara två månader, hur kunde den korta tiden ha blivit så lång? För att han fortfarande älskade henne var väl det enkla svaret. Hans hjärta värkte och allt han egentligen ville var att gå tillbaka, se om hon hade vaknat och att få vara hos henne. Men han visste att han inte kunde göra det, han visste att han var tvungen att krossa sitt eget hjärta och hålla sig borta från henne. Det enda han önskade var att Bill inte skulle falla för henne, hur skulle han klara det? Skulle han överhuvudtaget klara att vara i närheten av den han älskade, som sagt att hon hatade honom? Orden sved fortfarande när han tänkte på dem, hur kunde en människa gå från att älska till att hata på så kort tid?
(Elin)
Allt var svart, men trots att hon varken såg eller kunde röra sig hörde hon, och kände. Bills mjuka rörelser som fick henne att rysa och gjorde ont samtidigt. Sam gillade det inte, han avskydde allt som hade med ’honom’ att göra, och Bill, han påminde alldeles för mycket. Sam skrek, vrålade, hennes huvud skulle sprängas när som helst, det visste hon. Hela kroppen smärtade, av trötthet, Sam och av saknad, sorg. Men trots att Sam lugnade sig, att smärtan långsamt bleknade och skriket upphörde kände hon ett sting i hjärtat när han reste sig. Hon kunde inte urskilja ord, men ’hans’ röst kände igen. Den nyuppkomna huvudvärken orsakad av Sams skrik sade henne att han också gjort det, hon önskade att hon hållit sig borta därifrån. Där på det ställe där han hittat henne och tagit med henne hit. En dörr smällde igen och som genom ett mirakel vaknade hon till. Hon såg att ’han’ hade försvunnit och förstod att Sam låtit henne se igen, hon ville inte se ’hans’ ansikte. Inom sig visste hon att hon inte skulle klara det, att smärtan Sam skulle orsaka skulle döda henne.
Hon satte sig långsamt upp och såg in i Bills förvånade ögon.
”Känner du hon…” började han men hann inte längre förrän Elin rest sig upp på darrande ben och gått förbi honom. I dörröppningen stannade hon och sade med darrande röst.
”Jag måste gå nu. Tack för att du tog hand om mig.” Hon sade allting snabbt, och hoppades att rösten skulle bära. Så länge hade hon inte pratat på nästan två månader, inte sedan den dagen. Minnena orsakade henne smärta, djupt inom sig och Sam började skrika igen. Han var som en bebis hon ständigt måste skydda från ondska, annars skulle han börja skrika och orsaka henne smärta. Med ett svagt, flyktigt leende som inte nådde de skrämda ögonen försvann hon ut genom dörren och ut från hotellet. När hon kom ut såg hon till sin glädje att det var nära hem, hon hade oroat sig över hur hon skulle komma hem när hon först upptäckt var hon var. Och Vem hon var hos, hade hon verkligen förväntat sig att han skulle komma ihåg henne? Trots allt var hon nog glad över att han inte gjorde det. Det hade ju blivit så mycket jobbigare om han kommit ihåg henne, hon klarade inte av folk som tyckte synd om henne. Visserligen hade det ju inte varit någon i det här fallet, ingen hade ju vetat, vetat att ’han’ varit hennes… Hennes ben vek sig och hon sjönk darrande ner på asfalten, varför var hon tvungen att dra upp de gamla minnena? Minnena som ekade genom hennes huvud, som blandades med skriken från Sam, hennes enda vän. För det var ju vad han var, trots att han var så krävande var han hennes vän, hon hade ingen annan. Bara sin älskade Sam, som hon tänkte göra allt för, aldrig skulle hon tänka på honom igen, lyssna på någon av deras musik, ALDRIG. Hon skulle gå tillbaka till sitt isolerade liv där hon slapp dem, och vara lycklig tillsammans med Sam. När hon hörde en röst bakom sig, som hon kände igen alltför väl, insåg hon att det inte skulle hända. Ödet ville att hon skulle vara olycklig, att smärtsamma minnen skulle dras upp igen, att Sam, hennes älskade, älskade vän, till slut skulle döda henne.
”Elin…?” Hon visste vem det var men orkade inte höja huvudet eller vända sig om, ville inte se in i Toms förvånade, bruna ögon.
(YEY! Nu har jag kommit på vad som har hänt! Visst är jag smartast? Whatever, ge mig kommentarer!!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Mangasagan - 17 jan 08 - 17:14- Betyg:  | | Jättebra:)<3 |
|
|
|
