Livet Som Teddy. |
Del 1
I sin stora vitmålade villa högst uppe på ett berg i ett land som ingen känner till så bodde en person likt en eremit utan familj och vänner. Personens namn var Teddy, Eller Teodor som han var döpt till. Anledningen till hans ensamhet berodde på vad hans ytterst osympatiske far hade lärt honom; Man ska inte skulle lita på andra än sin familj och att äkta nöjen innebar endast att umgås med sin familj.
Men nu när han inte hade sin familj, sin far, sin mor, sina systrar kvar så… vad skulle han göra då? Så nu med andra ord så hade han bara sin ensamhet till sällskap. Blott nitton unga vårar hade han fyllt under denna berättelses gång och han hade levt ensam i ungefär fem år nu, jag vet inte så noga. Hans tysta dagar hade ingen speciell rutin, han levde dagarna som de kom, med samma trista innehåll varje gång.
Under de ljusa timmarna så var han för det mesta i sitt musikrum och spelade fiol, piano, flöjt och ibland på sin cello. Ibland så tog han sig tid att sitta vid sin spegel och observera sig själv. Han var väl inte fager men ändå inte svår att se på, Hans ögon var lika djupt blåa som havet och hans halvlånga, lite ovårdade hår var lika svart som hans ensamhet. Han tyckte om att titta in i sin spegel, det gav Teddy en stunds illusion om att han inte var så ensam… Men när natten kom så brukade han klättra upp på taket på sin villa och se ner på den glittrande staden som låg nedanför berget. En stad med liv och rörelse, blinkade ljus, nästan som ett litet Las Vegas med fester varenda natt. Hans ögon glänste ofta av tårar när han tänkte på hur hans liv skulle kunna vara om han inte fostrats till att absolut inte lita på andra. Så många gånger som han vandrat ner till bergets slut för att leta upp en fest med underbara jämlikar så hade han, varenda gång, ångrat sig och med tungt hjärta vandrat uppför berget igen.
Men just den här natten då han som vanligt satt på sitt tak med ögonen riktade ner mot staden så hände det något. När han lade sig ner mot taket och vände blicken uppåt mot den stjärnklara himlen så såg han något som han aldrig sett förr. Ett tindrande stjärnfall som löpte över himlavalvet och för några sekunder lyste upp Teddys mörka omgivning. Han fortsatte att titta förundrat mot himlen och kom plötsligt ihåg vad hans mor hade sagt precis innan hon föll offer för sjukdomen som gripit tag i henne. Teddy kom ihåg hur hon hade tagit hans hand och dragit honom till sig och sedan viskat i hans öra; ”Kom ihåg att alltid önska dig saker när du får chansen, som när du tappar en ögonfrans, när du blåser ut ljusen på din födelsedagstårta och när du ser ett tindrande stjärnfall”. En sekund senare så släppte hon taget om Teddys hand och föll in till vila.
Teddy satte sig långsamt upp och funderade på vad han skulle önska sig och efter en liten stund i tysta tankar så kom han på en sak. Han hävde sig upp från taket till stående position, knäppte sina bleka händer över sitt bröst och tittade upp mot den vita fullmånen… Och önskade tyst. ”Jag önskar att jag kommer våga mig ner till staden, jag önskar att jag kan få komma till en utav alla de festerna som hålls där nere varje natt, de stunder av nöje som jag aldrig fått lära känna, det är det jag önskar, jag vill veta om det är värt det”.
Ska Jag Göra Fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | ShadowSensei - 16 jan 08 - 22:49- Betyg:  | | Yay you transformed my goodnight story to you into something better ^^ | | spader4 - 14 jan 08 - 17:57 | du skriver väldigt, gripande^^
jg vill GÄRNA ha mer!!:) | Flowerless - 13 jan 08 - 23:24- Betyg:  | | tänk mer på styckeindelningen bara^^ tycker den verkar väldigt bra=3 |
|
|
|
