Mitt ljus i mörkret (prolog) |
(Öh, vet inte riktigt vad det ska bli av den här nu när jag börjar skriva. Så, en prolog blir det iaf, sen kanske, kanske mer… Har en idé till en ny novell osså, så vi får se)
Hennes tårar flöt ut och bildade en mörk fläck på den vita kudden. Tårar orsakade av ’honom’, ’honom’ som hon hatade, föraktade, och älskade över allt annat på denna jord. Det kändes som ett tomt, svart hål inuti henne. Smärtan varje gång monstret inuti det rörde på sig fick henne att skaka till. För henne var smärtan inte ett sätt att leva, kanske var det därför hon inte skar sig, och den smärtan det svarta hålet i hennes hjärta orsakade var enbart plågsam. Det hade blivit som en vana, att ta hand om den som bodde i det svarta hålet. Att undvika allting som hade med ’honom’ att göra, för det gillade Han inte. Han, hennes bundsförvant, anledningen till att hon levde, som hon döpt till Sam. Sam var arg på henne, hon hade lyssnat på ’hans’ favoritlåt, den ’han’ som hon inte fick bli påmind om. Som hon inte fick påminna Sam om. Nu hatade hon inte bara sig själv, för att hon råkat spela låten, utan också Dem. Som hade gjort låten, spelat in den, fått ’honom’ att älska den. Och alltså, även om det var en lång väg dit, fått henne att höra låten idag och göra Sam arg. För arg det var han, hon kände hur han stormade inuti hennes hjärta. Bet i henne, rev i henne, fick henne att gråta, att skrika av smärta och sorg. Sam hade en speciell förmåga, att göra henne sorgsen, få henne att minnas. Minnas ’honom’, som hon så desperat ville glömma. För så fort något påminde henne om ’honom’ berättade Sam det för henne. Sam som sade att han ville henne gott, att han endast ville att hon skulle få ont för att hon skulle kunna glömma. För det var ju därför Sam var där, för att hjälpa henne att glömma ’honom’. ’Honom’ som hon älskat, och som orsakat henne så stor smärta. Och där hon låg, gråtandes visste hon att det var Sam i henne som hatade och föraktade ’honom’, den andra delen av henne saknade ’honom’, älskade ’honom’ och ville ha ’honom’ tillbaka. Hon visste inte vilken del av henne hon föredrog. För trots känslorna hon hade visste hon, Sam hade ju sagt det, att ’han’ inte var bra för henne. Att hon inte skulle gå tillbaka till en som slog henne. Det hade Sam sagt, och hon kunde inte annat än tro på honom. För han var trots allt den enda här i världen hon kunde lita på, den enda som alltid var där för henne och ville henne väl. Hennes egna Sam.
(Egal, nu blir det en ff iaf *suck*. Oj, kanske inte skulle ha avslöjat det. Om ni inte fattar vem Sam är, mejla så förklarar jag (dvs ni med dåligt tålamod, för jag berättar det senare i novellen!))
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 13 jan 08 - 20:13- Betyg:  | Verkar bra:) Men en aning förvirrande oxå.
Fortsätt!:)<3 |
|
|
|
