Ombytta roller (kapitel 7) |
(Jao, här kommer lilla nya kapitlet… Jag flummar iväg way too much, men det blir säkert intressant ändå? Händer alldeles för mkt saker, men aja. Inte erat problem, utan mitt!)
*Förföljd…?*
(Denise)
Hon satt på sängen i gästrummet där hon bodde. En ofrivillig suck undslapp hennes läppar i samma ögonblick som dörren öppnades. Louises huvud skymtade i dörröppningen.
”Vad är det som har hänt?” frågade hon och gick fram och satte sig bredvid Denise.
”Jag och min kompis har bråkat,” svarade hon trött.
”Varför?” Denise skakade på huvudet.
”Du skulle inte tro mig om jag berättade,” sa hon lågt.
”Testa mig?”
”…” Denise skulle precis försöka förklara när mobilen ringde. Hon hade seriöst börjat fundera på att byta nummer eller något de senaste dagarna. Det ringde ALLTID vid fel tillfällen. Med en suck svarade hon, okänt nummer.
”Hej?”
”Är det Denise?” frågade en röst hon kände igen. Denises hjärta tog, till hennes förtret, ett skutt och ett ofrivilligt leende dök upp på hennes läppar.
”Gustav?” Hon kunde nästan höra honom le i andra änden.
”Ja. Jo, alltså vi har repat klart nu. Så jag undrar bara om du vill träffas, eller nåt?”
”Gärna,” svarade hon glatt. ”Vart ska vi träffas? Vid bänken?”
”Okej, om tio minuter?”
”Ja, ses då!” Denise lade på och vände sig mot Louise, som såg totalt oförstående ut.
”En kille jag träffade innan. Vi ska ses om tio minuter, är det okej om vi pratar sen?” Denise såg så uppspelt ut att Louise inte kunde annat än nicka.
”Klart, gå nu då!” Louise log mot Denise som nickade tillbaka och försvann ut ur rummet.
(Gustav)
Fem minuter efter telefonsamtalet stod han vid bänken, vilket ledde till att han såg Denise på långt håll när hon kom gående. Han blev förvånad över vad han kände när han såg henne. Kunde man bli så lycklig av att se en tjej man bara träffat en gång innan? Tydligen, ett leende dök upp utan att han kunde kontrollera det när hon kom närmre.
”Hej,” sa han när hon till slut var framme vid honom.
”Hej, vart ska vi? Parken?” sa hon snabbt, leendes. Han stelnade till och hoppades att hon inte märkt något. Trots allt hade han sett Bills ögon när de pratat om Denise innan, och Bill Brukade vara i parken på deras lediga tid. Det kunde han ju dock inte använda som undanflykt inför Denise, utan det var bara att hoppas att Bill inte var där.
”Visst,” svarade han och innan han visste ordet av hade de börjat gå. Denise hade tagit hans hand och svängde avslappnat med den när hon gick. Han var dock inte lika avslappnad, värmen från hennes hand for genom hans kropp som elektricitet.
(Bill)
Han hörde någon, eller några, komma förbi och flyttade snabbt på sig för att få vara ifred. Just nu ville han bara vara ensam, när han såg Gustav slappnade han av lite. Och var på väg fram igen när han såg vem som höll hans hand. Hans hjärta frös till is när han såg in i hennes ögon, de var glada, lyckliga, en så stor skillnad mot hur de varit när de pratat. Han flyttade sig lite närmre så att han kunde höra vad de sade. De stod på exakt samma ställe där han själv sått med henne ett par timmar tidigare.
”Vad tycker du om Bill då?” Bill stelnade till, hade han hört rätt? Han stirrade chockat på Gustav.
”Jag vet inte. Han sade inte så mycket.” Hon skrattade till, det var som hon sköt pilar i hans hjärta. ”Och annars är det väl bara bilden från intervjuer och filmer jag har.” När Gustav gav henne en blick som bad henne fortsätta visste Bill inte vad han skulle göra. Något sade honom att han Inte ville höra det här.
”Min bild av Bill?” Gustav nickade. ”Nej, han är din kompis,” sa hon allvarligt. Gustav såg totalt oförstående ut, men Bill tittade ner på sitt bröst, som om han väntat sig att blod skulle rinna ut från hans sårade hjärta. ”Det är ingen särskilt bra bild, det kanske du förstår. Men jag vet inte riktigt längre.” Hon såg med varma, något konfunderade ögon på Gustav, en blick som det smärtade Bill att Gustav fick och inte han. ”Jag hade en bild av dig också. Irriterade mig på dig, precis som på de andra. Du stämmer inte riktigt överens med din bild, så det vore fel att anta att Bill helt och hållet stämde överens med den jag har av honom.” Bill kunde se hur Denises ord grep tag i Gustav, förbluffade, imponerade honom, precis som de gjort med Bill. Gustav nickade långsamt.
”Okej…” Det blev tyst ett tag och Bill funderade på att sticka. ”Du vill inte berätta vad som hände med din kompis?” frågade Gustav försiktigt och Bill spetsade öronen. Bill visste inte om han inbillade sig eller såg Denise helt plötsligt väldigt trött ut.
”Hon följde efter mig och Bill innan idag,” sa hon lågt, Bill ryckte till. ”Och blev… arg, för vad jag sade till honom.” Gustav började öppna munnen, för att säga något, men hann inte innan Denise fortsatt.
”Jag vet egentligen inte om det var för att hon tyckte att jag var elak. Eller om det var för…” Det blev återigen tyst ett kort tag. ”Jag har aldrig berättat för henne hur jag egentligen mår. Jag vet faktiskt inte varför jag sade det till honom.” Bill satt mållös och tittade på Denise, hon såg så sorgsen ut. Var han den första som fått veta? Och i så fall, hur hade det kunnat vara möjligt att ingen gissat? På något sätt kände han skammen komma krypande, det var ju han själv som orsakat henne en del av smärtan.
”Vad sade du till honom?” frågade Gustav lågt.
”Uh…” Denise såg plågad ut, som om det var ord hon inte ville skulle komma över hennes läppar fler gånger. Bill fick helt plötsligt nog av att se de två stå och prata om honom, när han satt där. Dessutom ville han bespara henne mer plåga.
”Om man vill bli räddad från världen. Räddad från en själv, den man är. Hur tror du då det känns att höra någon sjunga om det med tillgjord röst?” sa han, med så stadig röst han kunde, och klev fram.
(oj, lång del :P)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BlodRosen - 30 jan 08 - 14:05- Betyg:  | | Ojojoj....spännande!^^ | | woops - 29 jan 08 - 17:52 | | Moha, spännande ;) | | Mangasagan - 13 jan 08 - 20:17- Betyg: | | GAAAAAH!!! Shit vad bra<3<3<3<3<3 Älska<3<3<3 |
|
|
|
