13: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
TRETTON - ich liebe dich, Tom
[Chantelle]
Du vet när man går och låtsas titta på alla marknadsstånd och i affärerna, men egentligen lyssnar på mp3n och knappt märker vilken affär man är i? Ja, har du varit med om det vet du kanske också hur man reagerar när någon
petar en i sidan, antagligen efter att ha försökt ta kontakt ett tag, men utan svar.
”Mein Gott!” nästan skrek jag, och när jag vände mig om var jag nära skrika igen, bara av förvåningen att det var Bill Kaulitz som stod där.
Jag vet, jag borde ha vant mig nu, efter att ha pratat med honom några gånger, men nej, jag satte hjärtat i halsgropen varje gång. Kanske var det hans hår som skapade den reaktionen, för när man vänder sig om och ser rakt in i något som liknar en gigantisk igelkott, men med ansikte då, får man lite av en chock. Okej, inte man, JAG fick en chock.
”Hi”, sa han och kliade sig nonchalant (inte) i nacken.
”Uhm, hi”, sa jag och stoppade ned mp3n i jackfickan, i väntan på att han skulle säga något mer.
”What where you listening at?”
Jag kände hur mitt leende blev bredare när jag hörde hans knaggliga engelska.
”Not Tokio Hotel actually”, sa jag, nästan blygt, och kunde ha dödat mig själv för just det där blyga. Jag hatade det – jag verkade bestå av enbart blyga leenden.
Bill skrattade lite och jag kom att tänka på första gången vi mötts. Och båda första gångerna då vi pratat hade det slutat med att jag, ilsken som ett bi, rusat därifrån. Men nu, när jag inte var lika arg, verkade Bill inte lika säker på var han hade mig och kändes lite som en annan person. Men han är fortfarande stroppen Bill Kaulitz, påminde jag mig själv, som för övrigt verkade ha ett stort intresse att skratta åt mig.
”Are you always walking around in Berlin?” frågade Bill.
“No”, sa jag. “I don’t live so far from here and I use to take short walks sometimes...” Där avbröt jag mig, då jag var på väg att säga något som skulle låtit ännu idiotiskare. ”You, by the way, seem to be here everytime I am.”
Just då hördes ett skrik utanför och så stormade tre tjejer in i affären. En av de hade tårar i ögonen och tordes inte gå längre, medan de andra två rusade fram till Bill och sa något som lät som ’Kach bich atubach’, eller något sådant… Bill svarade något som i alla fall gick att tyda och tjejerna började hoppa på stället. Han drog fram en penna och skrev sin autograf få tjejernas armar och sedan i några block de hade med sig. Inte förrän de kastade sig om halsen på Bill lade jag märke till en storväxt man i hörnet. Han harklade sig och tog några steg framåt, vilket fick tjejerna att tvärt släppa Bill och skynda ut därifrån, efter att ha dragit med sin kompis.
”I’m sorry”, sa Bill generat till mig.
”It’s not your fault that the girls are crazy in you”, flinade jag. ”I mean, your hair, it would be strange if noone noticed.”
”You’re right. Of course.”
”You really talk funny, do you know that?” kunde jag inte låta bli att säga.
”You always remind me of it, so YES, I know.”
”But it’s cute.”
Orden hann knappt lämna mina läppar innan mannen, till vänster om Bill, sa något på tyska till honom.
”I have to go”, sa Bill. ”But… uhm, do you think I’ll see you again?”
Jag kramade mp3n hårdare i fickan, men tvingade fram ett leende.
”Maybe. Problably. I mean… I’ll see you again, but you might not remember me.”
”Why not?”
”I’m not famous, right?”
”Uhm…” Mannen harklade sig igen. ”Can’t I get your number?”
Fingrarna slöt sig åter igen om mp3n i fickan.
”Why do you want it? I’m noone special. I’m just… You should still be laughing at me and you should absolutley not ask for my number.”
Så fort jag sagt det ångrade jag mig. Jag öppnade munnen för att säga någonting mer, när Bill ryckte på axlarna och lämnade affären, tätt följd av mannen som jag nu förstod var något av en livvakt.
”Fan!” sa jag högt och fick en konstig blick från en kvinna. Hon var väl inte van vid att höra svenska svärord… ”Fan, jävla helvete” sa jag till henne och hon höjde ännu mer på ögonbrynen, samtidigt som hon rynkade lätt på näsan.
[Bill]
Vad i helvete hade hon för problem? Var hon fortfarande arg för det där, eller tyckte hon bara illa om mig? Vad hade jag gjort för fel, förutom att ha födds? Var det min stil som hon inte accepterade, för musiken hade hon
ju sagt att hon gillade? Eller var hon bara en sån typ som alltid var otrevlig och skällde på folk? Då skulle hon med all säkerhet sluta som en gammal dam som trängde sig före i köer, och skrek åt andra som gjorde likadant.
Trots att jag var ganska borta minuterna innan intervjun, så lyckades Tom få tillbaka mig till verkligheten. Lilla, gulliga Tom, alltid lyckades han få mig att känna mig bättre. Nu genom att bara sitta vid min sida och småprata, bara för att få mig att återvända till verkligheten.
Intervjun var rent ut sagt värdelös. Intervjuaren ställde bara frågor som inte alls hade med Berlintävlingen att göra, utan frågade mer om vi var singlar och en mängd andra privata frågor. Våra svar verkade hon gå på, och svaren var visserligen sanna, men de var balanserade mellan image och verklighet, precis som våra liv numera var.
På kvällen var jag trött i hela kroppen. Ögonen kändes som om de när som helst skulle falla ihop och jag orkade knappt lyfte handen för att öppna dörren till hotellrummet. Tom stapplade in efter mig, kanske hade han också problem med sin dörr. Dessutom låg den ju några meter åt vänster, alltså var det ganska långt att gå.
”Shit, vilket dag”, mumlade Tom. “Inte bara de tusentals intervjuerna och fansen och de som är helt galna i oss – de som hatar oss menar jag - utan allt leende! Mina läppar är helt… jag kommer att ha träningsverk i kinderna imorgon.”
”Jag med”, sa jag och sjönk ned i den beiga soffan.
Tom satte sig bredvid mig, och bredde sedan flinande ut sig. Han lade fötterna i mitt knä, lutade huvudet mot soffkanten och låtsades snarka.
”Tom”, sa jag varnande. ”Dessutom brukar man inte sitta med ett flin i ansiktet när man sover.”
”Jag kanske drömmer en underbar och mycket komisk dröm”, sa den sovande Tom vist.
”Okej”, gäspade jag. ”Varför är du i mitt hotellrum förresten?”
Tom satte sig upp, tog bort fötterna från bordet och försökte omärkbart rätta till de gigantiska byxorna. När de vägrade att sluta vecka sig i rumpan svor han till och drog bestämt rätt dem. Gesten fick mig att tänka på när han var yngre och ännu ett leende drog över mina läppar.
”Varför är du i mitt hotellrum?” frågade jag igen.
”För att jag inte orkade gå till mitt eget? Vaddå, vill du att jag ska gå?”
”Nejdå”, skyndade jag mig att säga.
”Bra”, svarade Tom och bredde återigen ut sig, nu med benen i mitt knä och huvudet stöttat mot två kuddar.
Det var ett sådant där ögonblick då man inser hur mycket man älskar en person. Att se honom ligga där med slutna ögon och dreadsen som kittade lite ansiktet. Kepsen som glidit fram lite i pannan på grund av hans ställning, läpparna som formade ord utan ljud, näsan som rynkades när han gäspade. Jeansen som skulle ha passat en överviktig man, men satt på hans smala ben och tröjan som liknade en klänning såg ut att räcka ned till knäna. Plötsligt log han överdrivet.
”Bill, du tittar på mig eller hur?”
Som svar lutade jag mig bakåt och föll ned i hans knä.
”Haha, aj”, skrattade Tom.
”Haha, oj”, svarade jag ironiskt.
Vi låg nog i världens konstigaste ställning, men var sjukt trötta, så två minuter senare snarkade vi båda. I smink, stajlat hår och kläder.
Det kanske är sånt man inte bryr sig om när man får vara med den man älskar så mycket att det gör ont?
Uwhm, kanske en kort del, men ville få ut den då jag varit lite seg med skrivandet på sistone (:
Måste säga att det kanske inte kommer delar lika ofta längre, nu när skolan kört igång igen. Vill liksom inte kasta bort mitt liv framför datorn känns det som... Har nog lyssnat för mycket på Leb die Sekunde/Live every Second x'D
Hur som helst, kommentera :) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 22:53- Betyg:  | | underbart. Du skriver som eu gud och får mig att knna mig som om jag vore i himlne <3<3<3 | | Mangasagan - 25 jan 08 - 17:46- Betyg: | | Jättebra<3 Du skriver så underbart:) | | prickigthallon - 13 jan 08 - 16:43- Betyg: | | Alltså, Längtan är uppfylld. Men nu är den tillbaks ;) MER :D:D <33 | | Zandy - 12 jan 08 - 21:49- Betyg: | | Du skriver jättebra! | | mikaelanystrom - 12 jan 08 - 20:33- Betyg: | | Gud vad jag längtat efter denna, precis som solstorm säger - ALLTID LIKA BRA:D:D<3 | lillolisen - 12 jan 08 - 20:20- Betyg:  | | Kort, men bra!:) | | Solstorm - 12 jan 08 - 19:16- Betyg: | ååh, äntligen en ny del, har väntat und längtat grymt mkt!!
Und jaa, vad ska man säga? - LIKA BRA SOM ALLTID<33 ÄLSKA<333 | | _ingen_ - 12 jan 08 - 18:29- Betyg: | Äntligen! haha, som man har väntat på en ny del och helt plötsligt så är den häär weeei, asbra btw! älskar denna novellen grovt mycket ska du veta!
men jag förstår dig om att du inte vill kasta ditt liv framför datan xD men hoppas det kommer en till del snart iaf! (: kram | | woops - 12 jan 08 - 18:29 | M-424: TACK (A) <3
Sirius: Får alltid liplust när jag ser de tsms (A) Haha, och TACK <3
Mp3: TACK xD <3 Dejtor is lajf X'D
tjoh: Åh, TACK :D <3 Ehm, jo, det kanske inte framgick så tydligt, men innan hon morsan reste till Tyskland och blablabla, så träffade hon honom och fick pengar mm, men just det tog jag inte med, för jag tyckte det blev så rörigt :) | | tjoh - 12 jan 08 - 18:23- Betyg: | oh så bra :D har sträckläst hela novellen. och jag älskart ! :D lite förvirradne ibland med personbytena och så ^^ men jag undrar en sak.. vart tog Remy vägen ? han skulle ju träffa hennes mamma och massa, får man inte veta ngt om det ?:O jag vill jag vll jag vill! :)
jättebra skrivet :) <333 | | Mp3 - 12 jan 08 - 17:45 | Ritkigt ritkgit bra :) <3
Vaddå kasta bort livet framför datan ? Datan ÄR livet :D Haha ^¨ Skojja bara¨, men du har rätt. Man sitter typ alltid vid datan xD Men till denna sjukt underbara novell. Riktigt bra del :) <3 ÄLSKAR!!! kommer mera snart ? (A) | | M-424 - 12 jan 08 - 17:31- Betyg: | | Jävligt bra skrivet;)<<3<3<3 Fortsätt!:) |
|
|
|
