På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[TH-FF] Out of view - 1

Ja, alltså FÖRLÅT (eller nånting? xD). När jag började skriva den här så.. ja, jag bara skrev nånting, och det var inte meningen att det skulle bli någon fan fic, men jaa, nu "råkade" det som sagt bli det ändå xD *rodna*
Men *harkla sig*
Jo, det är alltså en fan fic om Tokio Hotel, och jag vet att det finns übermånga sådana redan, men jag ska försöka göra den här mer annorlundare (kan man säga så? xD). Und ja, jag hoppas att ni gillar den!

Und förresten - GLÖM FÖR GUDS SKULL INTE ATT KOMMENTERA :D <3

____________________________________

1. - Bill

Jag ser mig omkring i den rökiga, skumt upplysta lokalen. Ett dovt mummel av hesa röster, mörka figurer som sitter hukade över de rangliga borden svischar förbi min svepande blick.
När jag, för sisådär femtioelfte gången den här kvällen, konstaterat att ingen verkar särskilt överintresserad av mig, återvänder jag med blicken till det skitiga, ärrade träet i bordskivan framför mig. En aning fumligt lyfter jag upp glaset, torkar hastigt av kanten, och häller sedan i mig bottensatsen av dess beska, frätande innehåll. Jag grimaserar, ställer ner det tomma glaset med en smäll på bordet framför mig, och reser mig sedan upp. Med ännu en ofruktsam blick runt det rökiga rummet, går jag sedan mot den svarta dörren, och lämnar lokalen.
Den råa kylan slår emot mig då jag kommer ut i vintermörkret. Ytterligare en snabb blick omkring mig berättar att jag för tillfället är ensam utanför pubens slitna stenfasad. Jag drar ner huvan till den svarta rocken över ansiktet, och börjar sedan, en aning vingligt, med nedböjt huvud och händerna djupt nedkörda i fickorna, gå åt höger genom den skitiga gränden.
Känslan av att vara förföljd och iakttagen vill inte lämna mig ifred. Den tvingar mig att ideligen snegla nervöst omkring mig, men gång på gång blir jag besviken, eller lättad? För ingen av de få mörka, hastigt förbiskyndande nattmänniskorna verkar vare sig förfölja eller iaktta mig, snarare tvärtom faktiskt. Och ändå vill inte känslan släppa, vilket börjar gå mig på nerverna.
Jag gick dit som avtalat, väntade i över tre timmar, men ingen kom. Och nu vet jag ärligt talat inte om jag ska vara lättad eller besviken, eller bara fortsätta känna mig onödigt iakttagen och … rädd? Nej, det är nog inte rätt ord att beskriva känslan med. Men av någon anledning vill min hjärna inte fungera riktigt som den ska, så för tillfället kan jag inte komma på något bättre. Men, hursomhelst så är det en väldigt obehaglig känsla, som att veta att någonting ska hända, men inte vad det är – otroligt frustrerande.

Jag ökar på stegen, svänger runt en vägkrök och fortsätter mitt vingliga klafsande längs de snöblöta gatorna. Jag ser hela tiden till att hålla mig nära stenväggen till höger om mig, bara för att vara på den säkra sidan. Men, jag blir varken attackerad, överfallen eller indragen i någon mörk gränd av en mystisk främling i mörk slängkappa, om det nu var det jag hade väntat mig.
Okej, allt det här låter nog väldigt förvirrande, men det beror antagligen på att jag ÄR förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om någonting längre, inte sedan jag fick det där brevet. Brevet, ja, det kanske vore bra att berätta om det först? Okej.
Jo, det är alltså så, att för exakt fem dagar sedan fick jag ett brev. ”Okej”, tänker du nu – ”VÄLDIGT konstigt att folk råkar få brev”, men om du då försöker att inte tänka så jäkla mycket, och istället lyssnar på mig.
- Brevet skiljde sig från resten av högen med vita, röda och rosa, parfymdoftande brev från en och annan fjortonårig beundrarinna. Kuvertet var svart, och bar varken frimärke eller avsändare, bara mitt namn med silverbokstäver, nedtecknad med en minimal, på något sätt neutral handstil. Jag lade märke till det direkt, eftersom det som sagt skiljde sig från mängden, och jag tycks ha en tendens att dras till sådana ”udda” saker. Alltså slet jag åt mig brevet, innan någon annan ”viss person” till tvillingbror hann få syn på det, och stängde in mig på mitt rum för att läsa.
I det svarta kuvertet låg ett enda, vitt papper, prydligt hopvikt exakt på mitten, som jag givetvis vek upp med stor nyfikenhet.
Det innehöll varken överskrift eller undertecknat, och bestod endast av några få ord data/maskinskriven text:
”Tro inte att du är säker, det stämmer inte. Jag vet vem du är, vet vart du är, vet allt om dig, alltid.”
Och sedan, längst ner på papperet, nedklottrat med samma prydliga handstil som på kuvertet, stod något som jag antog måste vara plats, datum och tidpunkt:
”Schwarze Schlange, 07.01.05, 22:00”

Jag kan inte påstå att jag blev särskilt rädd, inte till en början i alla fall - mer förbryllad faktiskt. Men vi hade mycket att göra den dagen, så jag lade undan brevet i ena skrivbordslådan, och fortsatte precis som vanligt. Men eftersom jag är en otroligt vetgirig person, som inte gillar att inte ha koll på saker och ting, och dessutom är äckligt nyfiken av mig, så återvände mina tankar till brevet och dess innehåll när jag försökte somna på kvällen. Och dagen efter, som alltså var i tisdags, frågade jag därför vår livvakt Saki, liksom i förbigående, om han visste någonting om ett ställe som hette ”Schwarze Schlange”. Han verkade förvånas av min fråga, ville veta varför jag undrade det. Jag avfärdade hans misstänksamhet genom att mumla någonting lamt om att jag hört någon nämna det någon gång, någonstans. Och Saki berättade att det var en pub, och inte vilken pub som helst heller – utan en av de allra mörkaste, skitigaste, mest mystiska, slagsmålbenägna bakgatepubarna i hela stan.
Och naturligtvis stillade inte detta besked min nyfikenhet, utan stärkte den snarare ännu mer. Och kalla mig idiot om du vill, men jag bestämde mig för att liksom ”råka” befinna mig just på denna pub på lördag den femte januari kl. 22:00.
Och tja, nu har jag varit där, suttit och väntat i över TRE TIMMAR i ett mörkt litet hörn, storögt betraktat alla konstiga typer som höll till där, medan jag hällde i mig någon vidrigt smakande dryck som värdshusvärden så tjänstvillig bjöd mig på. Och JA! Jag har ju redan gett dig lov att kalla mig idiot, och jag står fast vid det. För visst, jag medger att det skulle kunna vara en aning idiotiskt att dricka något som någon skum typ i en mörk skräckfilmspub bjuder mig på, men varför tacka nej när man bjuds? Dessutom hade jag inget bättre för mig medan jag väntade på, ja, jag vet inte vad, så därför hann det skitiga glaset nog bli påfyllt några frikostiga gånger under de tre timmarna.
Men som sagt, så kom ingen, och inget särskilt spännande inträffade heller för den delen.
Och där tar den lilla historien slut, och vi befinner oss återigen i nutid, med mig vinglande på väg tillbaka mot hotellet. Och som jag visst också sagt, så vette fan vad jag ska tro om allt det här. Är det ett skämt? Isåfall tycker då inte jag att det är ett särskilt roligt sådant!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

woops - 30 jan 08 - 18:21- Betyg: