På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[FF]Semestern, del 3

Sa jag att den skulle bli galen? (A)

Georg
Georg hoppade muttrande in på sitt rum. Varför skulle de tracka honom nu när han faktiskt hade något viktigt att berätta? Eller det kanske var lika bra att han inte hade hunnit säga något för då skulle de väl ha velat spärra in honom. Han såg på garderobsdörren som stod lite på glänt. Visst måste det ha varit en dröm? Försiktigt närmade han sig den. När han var ungefär en meter ifrån så sträckte han ut en krycka och stängde den. Han log nöjt och tänkte att nu skulle den inte kunna störa honom mer.
Mitt i natten vaknade Georg av ett konstigt ljud. Det var något som knarrade och det hade stört honom i hans drömmar. Han satte sig upp och såg sig om i rummet. Efter en stund hade ögonen vant sig så mycket vid mörkret att han kunde se att garderobsdörren stod på glänt igen. Förbannade dörr tänkte han och letade fram kryckorna så att han kunde stänga den igen. Innan han sköt igen dörren tänkte han att han måste se efter varför den hade gått upp. Georg tände lampan i garderoben och kikade in. Precis som förra gången var den helt tom. Han kunde inte låta bli att gå in i den för att se så det verkligen inte satt någon liten mus där inne som tänkte öppna dörren så fort han stängt den. Så fort han var inne i garderoben smällde dörren igen. Snart var det kolmörkt och han kände ännu en gång hur han föll, men den här gången höll det på mycket längre.
När allt äntligen stannade vågade han knappt öppna dörren. Han var alltför rädd för vad han skulle få se. Men eftersom han inte kunde sitta kvar i garderoben hela sitt liv så öppnade han dörren lite, lite på glänt. Vad han såg fick honom att flämta till.

Tom
Tom hade legat vaken och funderat. Han längtade faktiskt ut i backarna igen. Inte kunde han tro att det skulle kunna vara så roligt att åka skidor. Plötsligt hörde han att Georg var uppe och hoppade i sitt rum. Det dunkande ljudet av hans kryckor var ganska så avslöjande. Men vad gjorde han uppe den här tiden på dygnet? Kanske kunde han inte heller sova? Tom tänkte att han kanske borde gå in dit så kunde de fördriva lite tid tillsammans.
Snabbt ryckte han av sig täcket och flög upp ur sängen. Han huttrade till eftersom golvet var så kallt mot hans bara fötter. I mörkret började han famla efter ett par strumpor att ta på sig. Han hittade några, men hade inte en aning om ifall de tillhörde samma par. Han orkade inte tända några lampor utan lät månskenet guida honom medan han tassade över till Georgs rum. Han kunde höra honom böka runt och sedan en smäll. Precis när Tom la handen på dörrhandtaget för att se vad Georg höll på med började den att skaka. Han såg förfärat på dörrknoppen, men det hela var över innan han hunnit blinka. Då slet han upp dörren till Georgs rum.
– Georg vad i helvete… började han att skrika, men tystnade lika fort.
Rummet var tomt. Tom som var helt säker på att han hade hört Georg där inne blev helt ställd. Var kunde han och hans kryckor ha gömt sig här?
– Du, jag tycker faktiskt det är lite barnsligt att leka kurragömma mitt i natten, muttrade Tom ut i rummet.
Han såg sig om i rummet och insåg att det enda stället som Georg skulle kunna vara på var i garderoben. Tom ryckte på axlarna. Vad skulle Georg göra i garderoben?
– Nu tycker jag att du får sluta upp och komma ut ur garderoben, skrek Tom.

Georg
Den här gången var det inget tropiskt landskap som skymtade där ute. Istället såg han upp på skyhöga byggnader som nästan bländade honom i solskenet. Men det mest fantastiska var att ingen verkade gå på gatorna utan de snarare svävade fram. Ja det såg faktiskt ut som om det sköt ut små luftstrålar ifrån skorna och höll dem uppe en bit över marken. Georg såg på allt med gapande mun. I samma stund hörde han ett högt svischande som kom ovanifrån. För att kunna se vad det var var han tvungen att ta sina kryckor och hoppa ut ur garderoben. Det var en tanke som skrämde honom lite, men nyfikenheten tog överhand. Kanske borde han lära sig att inte lägga näsan i blöt hela tiden, men vad vore livet utan nya äventyr?
Väl ute i den nya världen såg han upp på himlen och såg ett stort skepp som flöt fram ibland molnen. Det var det som orsakade det svischande ljudet. Georg såg sig om och märkte att folk tittade väldigt konstigt på honom. Han förstod inte alls varför. Det enda han visste var att han hade kommit till en väldigt underlig värld. Plötsligt svävade en liten flicka fram till honom och drog honom försiktigt i armen.
– Du, var har du fått tag på dem där pinnarna, sa hon och pekade på kryckorna.
– Öh, dem fick jag på sjukhuset, stammade Georg fram.
– Jag har sett sånna på bild i historieböckerna, men ingen verkar riktigt veta vad dem var till för, sa flickan.
– Man har dem för att slippa belasta benen om man har brutit dem.
– Kan man inte bara sväva då? sa flickan förvånat.
– Du, kan du säga mig vilket år och vilken stad jag har hamnat i?
Den lilla flickan såg förbryllat på honom.
– Vet farbror inte att det här är Magdeburg och att det är år 3007?
Georg tappade hakan helt. Det var nog det sista svaret han hade väntat sig. Förskräckt backade han bakåt och trillade in i garderoben. Det sista han såg innan dörren smällde igen var den lilla flickan som vinkade åt honom.

Tom
Tom skulle just vända och gå tillbaka till sitt rum när han kände hur marken började skaka och sen hörde en duns inifrån garderoben. Förvånat såg han på när dörren öppnades och Georg hoppade ut.
– Skönt, jag är tillbaka, sa Georg högt för sig själv.
Tom fick nästan gnugga sig i ögonen för att tro på vad han såg. Alla hade tyckt att han var galen som letat efter Georg i garderoben och så var det ändå där han hade varit!
– Vad har du gjort i garderoben? utbrast Tom.
Georg såg förskräckt upp på honom.
– Eh, inget…
– Men tror du jag är dum eller? Du hörde mig säkert komma och så gömde du dig i garderoben mitt i natten bara för att skrämma mig! Jag blir galen av det här! sa Tom.
– Så var det inte alls! Jag hörde garderobsdörren öppnas och skulle se vad det var och sen hamnade jag i framtiden. Jag svär på heder och samvete att den garderoben bär på en förbannelse! skrek Georg.
Tom stirrade storögt på sin kamrat. Såg de andra något som han inte såg? Stod det verkligen idiot i pannan på honom eller var det de andra som hade problem och hela tiden skulle driva med honom?
– Du är ju dum i huvudet, sa Tom innan han gick och la sig igen.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 19 maj 08 - 15:13- Betyg: