Kap 6- Hier drinnen ist niemals richtig Tag
Vi sitter på busshållplatsen och väntar på bussen för att åka hem till mig när han säger det. Han säger det jag visste att jag skulle få höra så småningom, men att faktiskt höra honom säga det gjorde mer ont än jag trodde.
-Jag åker hem till Tyskland om tio dagar. Säger han och jag stelnar till.
Det är svårt att förklara hur jag känner när jag hör det, men jag kan försöka. Om vi säger så här; Tänk dig att du börjar med ingenting. Du har inget skydd mot omvärlden som är full med faror. Och den person som en gång kunde rädda dig, eller åtminstone vara rädd tillsammans med dig, hon är nu borta. Farorna slet er långsamt ifrån varandra. Så du är helt ensam i en skrämmande mörk värld som kan attackera när som helst och skada dig så du inte kan röra på dig. När det helt plötsligt dyker upp någon som är som en ängel som bygger upp en mur för att skydda dig. Och precis när han ska lägga dit den sista tegelstenen ramlar han och förstör hela muren, och därute är världen farligare än någonsin. Och till råga på allt, älskar du den här ängeln. Förstår du ungefär nu? Då så, då kan jag återgå till att berätta om busshållplatsen.
– T-tio dagar? Får jag fram till slut och försöker att blinka bort tårarna som vill leta sig fram på min kind.
Känn inget Felicia, dumma lilla flicka. Ni har bara känt varandra i två dagar, TVÅ DAGAR! Tror du att du betyder något för honom? Du är inte värd honom. Det vet du.
Ännu en gång blinkar jag för att hålla borta tårarna, men det vill bara komma mer och mer.
– Felicia… Säger han besvärat och lägger en hand på min arm.
– Jag vill inte åka ifrån dig, men jag har hela mitt liv i Tyskland. Min familj och mina vänner. Säger han, eller snarare viskar.
Han snyftar till och jag vågar försiktigt titta upp på honom. Hans ögon är tårade och han söker hela tiden min blick. Men jag vill inte se honom i ögonen. Jag vill inte se hans sorgsna, djupa ögon. För ärligt talat så vill jag inte gråta. Jag är stark, det har jag alltid varit. Så inte kan jag väl gråta över en kille som jag har känt i två dagar?
– Men vi kan hålla kontakten endå. Och i sommar ska jag till Stockholm på konsert, då kan vi väl träffas? Säger han försiktigt och torkar bort en tår från sin kind.
I vanliga fall skulle jag flinat åt hur han uttalade Stockholm, men nu finns det inget att le för. Bill ska åka. Han ska åka ifrån mig och lämna mig ensam här i Göteborg. Ruttna, äckliga Göteborg. Jag vill bo i Tyskland. Jag vill bo nära Bill så att han kan presentera mig för sin mamma som sedan ska skämma ut honom genom att visa gamla babyfoton. Jag vill att Bill inte ska vara superkänd och åka runt i Europa hela tiden. Jag vill ha honom för mig själv. Jag vill inte att massor av fans ska springa efter honom som galningar och säga att dom älskar honom. Dom älskar inte honom. Dom älskar Bill Kaulitz. Varför måste Bill och Bill Kaulitz vara samma person? Varför kan inte Bill vara Bill och Bill Kaulitz vara Bill Kaulitz? Varför ska han göra det så svårt för mig?! För allt är faktiskt hans fel. Han borde inte ha låtit mig gråta ut mot hans axel, eller frågat om mitt telefonnummer. Och han borde verkligen inte ringt mig dagen efter för att han ville träffas. Inte när han visste att han skulle åka.
– Felicia? Frågar han och torkar bort några tårar som har runnit ner på min kind, vilket jag inte ens märker förrän nu.
– Jag… jag klarar mig inte själv. Viskar jag och lutar mitt huvud mot hans axel.
Vad då? Om jag redan har visat mig svag genom att gråta kan jag väl lika gärna släppa ut allt?
– Jag kommer tillbaka. Säger han och ser mig i ögonen som att han verkligen menar det. – Lovar du?
– Jag lovar. Jag ler svagt och han kysser mig försiktigt.
Hans tunga i min mun och hans händer i mina. Till slut kommer bussen och vi måste motvilligt släppa varandra och gå på bussen. Men han släpper inte min hand utan går och håller den i ett stadigt grepp. Och han ler, ett sådant leende bara han kan le. Ett sånt där leende som gör mig lycklig. Och om tio dagar ska jag klara mig utan det.
Jag kommer ihåg att Tiffany sa en grej en gång, och det har liksom fastnat i mina tankar.
”Ingen är värd att vänta för länge på. Om han inte skulle råka vara den som får ditt hjärta att hoppa ur bröstet med bara en blick och gör dig lycklig med ett leende.”
Det är nästan så att hon beskrev mina känslor om Bill som att hon kunde hoppa in i mitt hjärta och bara känna allt jag känner. Fast isåfall hade hon märkt att det finns en rädsla också. En rädsla att förlora honom, eller att jag bara är en lek för honom.
När vi kommer hem till mig går vi in på mitt rum och sitter och bara tittar på varandra. Men jag vill inte röra honom, det känns som fel tillfälle att ens kyssa honom. Så istället tar jag upp Tiffanys brev och lägger det på skrivbordet för att lägga min jacka i tvätten. När jag kommer tillbaka från tvättstugan ser jag att Bill står vid skrivbordet och glor på brevet. Jag förstår egentligen inte varför han gör det eftersom att han endå inte förstår ett smack. Utan att ens tänka på vad jag gör börjar jag högt läsa brevet för honom. På engelska. När jag skakigt har tagit mig igenom hela brevet ser jag upp på Bill, som nu sitter med tårade ögon och glor rakt framför sig. Men jag är ganska säker på att det inte är väggen han är så intresserad av, för i hans ögon ser jag att han befinner sig någon helt annanstans.
-Jag älskar dig Felicia. Säger han plötsligt och våra ögon möts.
-Jag älskar dig också Bill.
Jag går långsamt fram till honom och börjar försiktigt kyssa honom samtidigt som jag drar av honom tröjan. Jag kysser honom på hans smala överkropp och han ryser av välbehag. Långsamt hamnar våra kläder i en hög på golvet och jag glömmer för en stund av att han ska åka. För han älskar mig, och jag älskar honom tillbaka. Inget kan göra en människa lyckligare än äkta kärlek, fast hela tiden vet jag att det inte heller är något som kan göra en människa olyckligare än just kärleken. Men inte nu, just nu är vi tillsammans. Bara jag och Bill, i våran egna värld. För även om resten av världen fortsätter som vanligt står tiden still i mitt rum. Inga bilar hörs utanför, inga lekande barn. Inget annat existerar än vi två, tillsammans i min säng.
Kommentarer skulle väl inte vara helt fel då :)
(Och förlåt så himla mycket att jag kallade Göteborg ruttet xD )
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) |
_Isa_ - 17 jan 08 - 10:04- Betyg:  |
| hette hon inte felicia förra delarna ? :O haha :) super bra förövrigt!! :D |
| SiberianHusky96 - 17 jan 08 - 07:15- Betyg: |
| Feta bra! |
| Mangasagan - 10 jan 08 - 20:40- Betyg: |
Jättebra<3 Helt amazing underbart asså<3
Du skriver så underbart<3 |
| LostDevil - 10 jan 08 - 17:08 |
Obeskrivligt bra ! (:
Me Like It (: MEera ;) |
| julia_love - 10 jan 08 - 15:38- Betyg: |
braaaa<3<3<3
LOVE IT SOOOOOO!!! |
saraelskarbecca - 9 jan 08 - 16:25- Betyg:  |
| Bra (: <3 |
| Solstorm - 9 jan 08 - 16:09- Betyg: |
ååh, så himla ... fiiiiint <333
Du skriver überbra<33 :') |
| svartiris - 9 jan 08 - 16:08- Betyg: |
| weii, MERA! |
| FortessOfTears - 9 jan 08 - 13:54 |
Ciissii: Tack :) Håller på med fortsättningen nu ^^
Sirius: Göteborg suger bara ibland xD (Ganska ofta)
Men iaf; TACK <33 :)
Miccq: Naw, kul att du tycker om den :) |
| Miccq - 9 jan 08 - 10:55- Betyg: |
| ogud.blir tårögd.. |
| Ciissii - 8 jan 08 - 23:49- Betyg: |
| Du skriver så sjukt bra :) Fortsätt! |
| FortessOfTears - 8 jan 08 - 23:22 |
| Terri: Nawie, tack :) |
