FanFic. Fyra Marodörer = Trubbel (34) |
Heeej igen x) Sorry att det har dröjt, men scheisse denna delen blev låååång. Tyvärr endast i James synvinkel, men ni får nöja er. Nästa del kommer väl också ngn gång, men jag fruktar att den också blir rätt lång.. eller, jag vet inte. Det kanske är bra xD haha jaja LÄÄÄS NU!!! :D:D:D
(James)
”Sitt ner, Potter”, sa McGonagall allvarligt och nickade i riktning mot stolen som stod på min sida om hennes skrivbord. Jag gjorde som hon sa och väntade på att hon skulle fortsätta. Vilket hon också gjorde.
”Jag har tyvärr fått ta emot en del klagomål på hur du utför ditt uppdrag som Gryffindors lagkapten”, sa hon och lät nästan lite bedrövad.
Jag skruvade lite på mig där jag satt mitt emot henne. Visste inte vad jag skulle säga.
”JAG har också märkt att du inte koncentrerar dig på varken quidditch eller skolarbete, och jag vet att det är något som tynger dig Potter.”
Jag sa fortfarande ingenting. Det var omöjligt. Som om jag för tillfället hade tappat talförmågan.
”Är det något som har hänt som du vill berätta om?”
Orden ekade i arbetsrummet. I alla fall kändes det så. Jag såg storögt på McGonagall och hade jag inte just sett henne röra på läpparna så hade jag aldrig trott att det var hon som hade sagt det. Chansen att Snape skulle yttrat samma ord, verkade oändligt mycket större än att det skulle vara McGonagall.
Men nu satt hon där framför mig, och hade ju just sagt det jag trodde var omöjligt, och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Hon verkade samla ihop sig, för hon lutade sig framåt.
”Även om jag kan vara lite stel och sträng ibland, så är jag en utmärkt lyssnare”, sa hon. Jag var så chockad över hennes plötsligt vänliga och mjuka ton i rösten att jag trodde jag skulle trilla av stolen.
”Öhm… tjaa… jag vet inte riktigt var jag ska börja…” sa jag trevande.
”Från början, tycker jag”, sa hon i en Dumbledore-liknande ton.
När jag berättat klart om Remus, Lily och allt som hade hänt, drog McGonagall en liten suck och såg på mig.
”Potter, jag förstår dig mycket väl. Bättre än du anar, och det här är svårt. Mycket svårt, men jag kan ge dig ett gott råd”, sa hon. Jag nickade nyfiket. ”Ge dem tid Potter.”
”Tid?” upprepade jag.
”Ja, tid. Jag tvivlar på att varken mr Lupin eller miss Evans vill såra dig”, sa McGonagall lugnt.
”Ja, men då hade de väl låtit bli?!”
”De visste kanske inte riktigt vilken skada de gjorde.”
”Ja men…”
”Mr Lupins och miss Evans relation innehåller för övrigt inget annat än vänskap”, sa hon beslutsamt.
”Och hur… hur kan professorn vara så säker på det?” sa jag osäkert och förvånat och utöver det så förstod jag ingenting, om det är någon som undrar.
Professor McGonagall blev plötsligt alldeles skär om öronen och jag förstod att hon hade sagt mer än hon borde.
”De… de talade om det på prefektmötet häromdagen. Mr Lupin var rätt bestämd på den punkten och miss Evans var bara orolig över vad ni skulle tycka. Det var bara något jag råkade höra”, sa hon och betonade ”råkade” en aning för avslöjande.
Jag blev tyst igen. Antingen så hittade hon bara på eller så var det helt och hållet sant. Båda punkterna verkade otroliga, men en ljugande McGonagall kunde jag inte ens drömma om så jag var nog tvungen att ge sanningsalternativet en chans.
”Men… de kysstes ju!” sa jag oförstående. McGonagall lutade sig en aning framåt igen och hennes glasögon glänste till i skenet av ljusen runt omkring.
”Jag tror mer att det var som en slags hämnt. Men miss Evans och mr Lupin passar bara inte ihop på det sättet. Jag, och alla andra lärare, har börjat vänja oss vid ditt och miss Evans förhållande. Det känns till och med fel om det inte skulle vara så”, sa hon fundersamt.
”Det är ju inte så”, sa jag dystert. Hon klappade mig tafatt på axeln.
”Du ska nog se att det ordnar sig med det. Men skärpning med quidditchen. Jag vill ha den där quidditchpokalen stående här ett år till”, sa hon och gjorde en gest mot ett skåp som innehöll flera priser och medaljer.
”Quidditchmatchen!” utbrast jag förfärat och reste mig häftigt upp. Hur hade jag kunnat glömma bort den?!
”Oj, kära någon! Nu får du allt skynda dig!” sa McGonagall lite besvärat. Jag gick hastigt fram till dörren.
”Och Potter, nu vill jag att du ger Slytherinarna vad de tål!” sa hon bestämt och blinkade med ena ögat mot mig. Jag kunde inte låta bli att flina innan jag skyndade ut från kontoret och ner mot quidditchplanen.
”Och var i Merlins namn är den där tjockskalliga lagkaptenen James Potter nu då?!” hördes Jason Smiths röst så fort jag kommit ner till omklädningsrummen. Jason Smith var en pojke som gick i samma årskurs som mig fast i Hufflepuff och var kommentator.
”Och var är McGonagall som borde slå mig i huvudet på grund av det jag just sa?” fortsatte Smith förbryllat. Det hördes spridda skratt, de flesta kom från Slytherinläktaren.
”Och nej Snorgärsen, jag sa det inte för att se ditt äckliga leende!” fräste han och åstadkom höga skratt och busvisslingar från resterande elevhem.
”Mr Smith! Jag är precis här bakom dig och om du inte gör det du ska så behöver du inte tveka på att du får det där slaget du pratade om!” hördes McGonagalls ilskna och kyliga röst och skratten tystnade med ens.
”Men professorn… Matchen kan inte börja! Potter…”
”Är där”, sa McGonagall och pekade på mig som just då skyndade ut på planen.
”Äntligen! Var i all sin dar har du varit?!” fräste Harrison när jag gick förbi honom. Jag log urskuldande och skyndade bort till madame Hooch.
”Lagkaptener, skaka hand!” befallde hon och jag tyckte att hon lät lite vresigare än vanligt, men jag kanske bara inbillade mig.
Jag vaknade hur som helst upp ur mina funderingar då jag nästan fick min hand krossad av Slytherins slagman och lagkapten Benjamin Fischer. Trots att han var ett år yngre än mig så hade han inget problem att vara stöddig eller kaxig. Mest på grund av sin något… enorma, kroppsbyggnad.
Jag såg hatiskt på honom medan McGonagalls tidigare ord ekade gång på gång i mitt huvud.
Ge Slytherinarna vad de tål!
Och det var precis vad jag tänkte göra.
Jag hade tydligen släppt Fischers hand omedvetet, för nu stod jag med kvasten, beredd att flyga iväg från marken när som helst.
”Klara… färdiga… GÅ!”
Visselpipan ljöd i det blåsifa vädret, men jag var nästan osäker på om jag hade hört rätt när jag susade upp i luften och vinden ven högt i mina öron.
”Klonken är iväg och det blir Barber från Gryffindor som får tag på den först! Hon fintar förbi Slytherins Synthia Andrews, och passar vidare till Gemma Taylor! Utmärkt passning där Barber! Snyggt Taylor!” Smiths röst drunknade i vinden och regnet, allteftersom jag kom högre och högre upp.
Kvicken! Kvicken! tänkte jag förtvivlat och försökte få en skymt av den guldiga, snabba och bevingade bollen. Men, inte ett spår av den. Egentligen hade jag väl inte riktigt förväntat mig att se den riktigt än. Matchen hade ju precis börjat.
Jag flög ner några meter efter en stund så att Smiths röst hördes igen, och att jag på så sätt kunde få en uppfattning om hur matchen hade gått.
”Och Gryffindors jagare McPhee tar bollen, passar till Taylor som skjuter mål! Det stpr nu trettio mot noll till Gryffindor!” Applåderna överröstade snart den tjutande vinden.
”Men… vad händer där uppe?! Black störtdyker! Har han sett kvicken? Och var är Potter?!”
Jag greps fullkomligt av panik. Hade Regulus sett kvicken? Vart var han?
Jag dök jag med, samtidigt som jag såg mig omkring efter Regulus och kvicken. Under mig blev planen plötsligt synlig. Fischer sköt just iväg en dunkare mot Travis Thatcher som sköt iväg en likadan tillbaka. Dave Jhonsson, en av jagarna i Slytherin, snodde klonken från vår Polly McPhee och körde den rakt in i vår målring.
”Satan i… förlåt professorn!” sa Smith i högtalaren. ”Slytherin gör sitt första mål och tar därmed sina första poäng. Under tiden har Black stannat upp. Kvicken är borta igen!”
Jag såg mig omkring och fick snart syn på en Slytherinspelare som var otroligt lik Sirius. Det var Regulus Black. Sirius yngre bror, som jag duellerat med tidigare på terminen.
Han spanade omkring sig och jag valde att göra detsamma.
Kvicken, kvicken…
Borde jag verkligen göra som McGonagall hade sagt? Skulle jag ge Lily och Remus tid? Tid till vad? Att ångra sig? Komma tillbaka? Eller tid att försvinna från mig för alltid…? Vad menade hon egentligen?!
Jag såg ett mörkrött hårvirr nere vid Gryffindorläktaren och sen träffades jag som av en åskblixt, av Lilys gröna ögon. Det var som ett slag i magen, och sen spred sig värmen i mig. Hon log uppmuntrande och skrek ut något som dränktes av alla andras vrål.
”Och slytherin gör sitt fjärde mål! Fyrtio mot trettio till Slytherin. Vad har hänt med Gryffindors spelare?!” hördes Smiths bestörta röst.
Matchen flöt på och vi spelade bara sämre och sämre. Efter drygt tre timmar hade Slytherin fått ihop tvåhundraåttio poäng medan vi bara hade fått ihop etthundratjugo, och jag hade inte fått en skymt av kvicken än. Jag sneglade på Regulus som inte heller verkade se kvicken någonstans. Han vred på huvudet och våra blickar möttes. Det fanns så mycket Sirius i den blicken att jag för ett ögonblick blev helt förvirrad. Det kändes otroligt konstigt att titta in i sin bästa väns ögon och samtidigt känna något slags ett. Eller, han var ju itne min bästa vän, men hans ögon var nästan likadana som Sirius, så det hade nästan kunnat vara Sirius som satt där på kvasten.
Minnen och bilder från sommarlovets början dök genast upp i mitt huvud.
Sirius, blåslagen och blodig, med tårarna rinnandes nerför kinderna, stod utanför min ytterdörr. Det var första gången jag såg honom gråta, och därmed kan ni förstå att en gråtande Sirius Black inte är något man räknar med att se dagligen. Han var så svag att han knappt kunde stå när jag öppnade dörren. Han hade viskat fram några knappt hörbara ord:
”Jag har lämnat dem”, innan han stapplade innanför tröskeln och föll ihop i en livlös hög på hallgolvet. Mitt blod frös till is och jag trodde först att han var död. Jag hade givit ett tyst löfte om att jag skulle se till att utrota hela familjen Black om han dog, men när mina föräldrar dök upp bakom mig och rusade fram för att hjälpa honom, konstaterade de att han bara hade svimmat.
När Sirius några dagar senare berättade om slagen som hålligt på i flera år, och att han ständigt blev bortknuffad och att det bara var Regulus Black, hans lillebror, som räknades, hade jag först blivit chockad över att jag inget visste förrän då, men sen hade mitt hat till familjen Black blivit så stort att jag velat gå direkt till Grimmaldiplan nummer tolv och cruciatusförbanna dem allihop.
Hade det inte varit för Sirius som övertalat mig att inget skulle bli bättre av det, är jag rädd att jag hade gjort just det.
Regulus vek bort blicken och jag kom därmed tillbaka till nuet. Jag studerade honom ett ögonblick. Han var som Sirius, fast spinkigare och hade inte samma charm omkring sig.
Då plötsligt, scischade något suddigt guldaktigt förbi på min högra sida. Jag snodde runt kvastkäppen och där var den. Kvicken svävade cirka tio meter ifrån mig. Jag kastade mig ner på kvasten och pressade den framåt så mycket jag kunde. Jag skulle visa dem! Även om jag inte kunde kasta cruciatusförbannelsen över Regulus, så skulle jag i alla fall slå honom i quidditch!
Kvicken hade börjat röra sig igen, men jag kom ikapp den och jag sträckte ut armen. Öppnade handen, gjorde fingrarna så långa jag kunde. Jag snuddade vid kvicken. Lite, lite till och vi skulle vinna…
”Nej Potter, vad GÖR du?!?” vrålade Smith ögonblicket innan mina fingrar slöt sig om den guldiga bollen.
Jag landade på marken och höll upp handen med bollen i en segergest mot Gryffindorläktaren, men det kom inga hurrarrop. Istället hördes vinnarsånger, skratt och busvisslingar från Slytherins sida. Jag vände mig om och såg poängtavlan som just ställde om våra etthundratjugo poäng till tvåhundrasjuttio, och Slytherin hade fortfarande tvåhundraåttio poäng.
Jag såg mig omkring och förstod ingenting. Jag hade ju fångat kvicken! Vi hade vunnit! Eller…?
”James Potter din idiotiska, punkterade gurka!!! Vad i hela världen fick dig att fånga kvicken?!?” gormade Smith och fick mig att förstå att vi definitivt inte hade vunnit. Tvärtom. Vi hade för första gången i min quidditchkarriär på skolan, förlorat mot Slytherin. Och det var mitt fel.
Resten av laget landade bredvid mig med lätt bedrövade ansiktsuttryck innan Thatcher och Morris kom fram och klappade mig lätt på varsin axel.
”Förlåt, jag vet inte vad som…”
”Det är lugnt James. Vi vet att du har varit… lite ur form”, sa Polly och log lite tafatt.
”Ni får vara arga på mig. Jag sumpade det”, sa jag när vi allihop började gå upp mot omklädningsrummen.
Regnet hade avtagit, det märkte jag först då. Det hade blivit mindre molningt och till och med solen tittade fram. Men inom mig kändes det som om tusentals dementorer befann sig i min närhet och solen var försvunnen för alltid.
”Vi är inte arga”, sa Morris. ”Du sabbade en match, än sen då?”
”Dessutom har vi ju fortfarande en chans! Det här var ju bara andra matchen”, sa Gemma uppmuntrande.
Trots att de kom med liknande kommenterar om att det inte gjorde något mest hela tiden, så kände jag mig så nere att jag bad dem gå upp utan mig så länge. Jag ville inte se resten av mina kamraters besvikna ansiktsuttryck.
Jag stod i duschen och lät vattnet strila ner över mig. Jag vred upp värmen på det högsta och hoppades att vattnet skulle smälta ner mig, eller åtminstone skälja bort mig så att jag slapp allt det här. Jag hade sabbat precis allt som gick att sabba!
”James?” hördes plötsligt en svag röst. Jag stängde snabbt av vattnet och slet åt mig den sandfärgade handduken som jag hängt upp på en, något rostig, krok i duschrummet.
”James är du här?”
Jag virade handduken runt höften och drog handen genom det blöta håret för att få bort det mesta vattnet.
Sen gick jag ur duschrummet och fick en chock då jag insåg att det var Lily som stod vid den bänk där mina kläder låg.
Hennes mörkröda hår var fuktigt och blött i topparna. Hon var rödkindad och jag märkte på henne att hon var nervös för något. Jag mötte hennes blick och rös till av välbehag.
Kommentera ? (a) Kramar Jamie <33
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 dec 08 - 14:47- Betyg:  | | nu blir dom snart ihop igen<3<3 | | Mangasagan - 9 jan 08 - 19:48- Betyg: | Hur kan du bara skriva såhär sjukt bra?? <3
Den här novellen äger, och det gör du med xD <3 | | SabbePabbe - 9 jan 08 - 16:12- Betyg: | SKRIV MEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!! ANNARS FÅR DU KÄnNA PÅ ANNAT!
(och annat är inte bra) OM DU INTE FORTSÄTTER SKRIVA OMEDEL-
BART SÅ SKA JAG SKICKA NÅGRA SPÖKEN PÅ DIG!!
Hjälp! Spökena kanske råkar skrämma ihjäl dig, och då kan du
inte fortsätta skriva! Hemska tanke!
MEN FORTSÄTT SKRIVA!!!!!!!!!! | | Ifos95 - 9 jan 08 - 15:12- Betyg: | | Meer! | | prickigthallon - 8 jan 08 - 22:38- Betyg: | Men, men. Jag..jag vet inte vad jag ska säga! :O
Jag dööööör här. Och när du skrev om matchen blev jag jättesugen på att spela mitt Quidditch spel, men jag kände att det vorde dumt att göra NU. Så ja xD
Sepebra i alla fall <3
Puss och Kram <3 | | Elendil - 8 jan 08 - 21:12- Betyg: | denna här... denna här... det finns inte ord för den! :|
du... jag ... du... sirius! :|
gawie, !! Mer nuuuuu snääääällllaa! =/
slytherin van, jag fatta de inte först... men sen gick det upp ett ljus för mig xD
Men, mer nu... snälla *sirius ögon* ... GAAAAAAAAAAAAAH!!! Älska SIRIUUS! :| ... och den nya McDumblis xD HAHAHAHAHAHAHAHAHA <3Remi | | chulia - 8 jan 08 - 21:09 | erikabroberg: tack <3 haha, egen magiserie.. njaa, alltså, har inte riktigt fantasi till det tror jag xD eller inte vet jag, men det skulle vara kul. men tja... vi får väl se. Jo dom förlorade för att Slytherin hade mer poäng även fast Gryffindor fångade kvicken. insåg nu att jag har skrivit fel. Men jga ska ändra det direkt, så kanske det framgår lite tydligare. *smaart* x)
tack! | | erikabroberg - 8 jan 08 - 20:58 | Du är då VERKLIGEN duktig :D <3
du kanske borde hitta på en egen magiserie ? ;)
Det ensa som jag inte fattar är varför de förlorade, är väl kass på Potter antar jag CX | | chulia - 8 jan 08 - 20:11 | Spader4: Åh, Sussiesöt susanne Snövit Snorunge, mer är påväg.
Maadelen3: Du måste, och grattis syster! :D du är smartare än ajg ^^
Mp3: HAHA, kul att du gillar den då <3 x) haha xD | | Mp3 - 8 jan 08 - 20:02- Betyg: | JAAAAAAAAAAAAAAAAA½!!!! Alltså du Jamie din lilla sparris-med-magiska-krafter-som-förtrollar-läsar en-att-läsa-första-till-sista-ordet, så SJUKLIGT bra novell :D:D!!! <3<3<3 ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKA!!!! MÄÄÄRA NU!!!! snälla ? (A) Jag vill ha mera nu (eko: jag vill ha mera nu!) Du skriver så fantastiskt underbart att du får oss (läs: jag) som läsare att bli helt förtrollade av denna novell (und av alla andra noveller som du också skriver!!) ÄÄÄÄÄÄLSKAR!!! ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar ÄLSKAR älskar , denna novell ! und ditt sätt att skriva på !!!!! <3<3<3<3<3
Meeeera snart ? Jag ber dig på mina bara knän (okej, jag har jeans på mig, men saksamma xD) fortsätt nu!!<3<3<3<3<3<3<3<3<&l t;33<3
/En förhäxad trogen läsare som helt enkelt är besatt av dina noveller <3 | | Maadelen3 - 8 jan 08 - 19:50- Betyg: | JAG VILL ITNE KOMMENTERA! :'(
JÄTTEBRAA! :D <33
JAG VANN JAG VANN JAG VANN! även oom jag inte vill va reggie så måste jag ju *arg* ! BRA IAF! :D <3 | | spader4 - 8 jan 08 - 19:46 | IIIII!!
älskar dig James Jasmine Jamie Törnrosa Potta Potter!!:D SUper bra!:D:D
meer nu ditt matvrak!xD |
|
|
|
