Vid ljusets slut |
Skriv gärna ris eller ros:D
Den här "Sagan" handlar om tre flickor som går i sitt tredje år på Hogwarts. De går
också i Gryffindor. Hoppas ni gillar den:
Kapitel 1 Resan
Emma Greenburg stod vid en av bänkarna närmast det röda tåget. Hon suckade irriterad och drog handen igenom sitt bruna hår. Hennes vänner, Wendy Grant och Mandy Harrison, var försenade. Emma skulle ha mött sina vänner för en kvart sedan. Hon suckade åter igen och satte sig på en bänk.
“ Typiskt dom att komma försent idag”, tänkte Emma för sig själv. Det var inget ovanligt att Wendy och Mandy kom försenade till lektionerna och sedan skylde ifrån sig på Emma; de brukade säga: Du borde sagt till oss att vi började nu. Emma brukade då försvara sig med att hon alltid sa till dom när hon gick ner och att dom hade egna scheman. Det slutade då med att Wendy och Mandy säger förlåt och allt börjar om nästa dag igen.
Emma log åt minnet. Det såg inte ut som det skulle förändras den här året. Emma kastade en blick på uret som hängde på en av pelarna lite längre bort.
“ Kvart i elva”, tänkte hon. “ Jag går om fem minuter till tåget och försöker hitta en tom kupé”.
Efter ett par minuter kom Mandy flämtande fram till Emma.
“ Förlåt… Mamma skulle väcka mig men väckarklockan fungerade inte”, pustade hon fram.
Emma nickade. Mandy kom ifrån en mugglar familj och en sak Emma hade lärt sig ifrån Mandy, var att mugglare var beroende av väckarklockor.
“ Har Wendy kommit än?”, frågade Mandy.
“ Nej”, svarade Emma.
“ Titta, det började regna och nu är jag dygnblöt. Och jag som hade gjort mig så fin”, sa Mandy besviket mer till sig själv än till Emma.
Emma kastade en blick på Mandy. Med ena handen hade hon virvlat en blond hårlock på fingret och med andra handen undersökte hon sitt armbandsur om den fungerade.
“ Den fungerar”, sa hon och tittade upp på Emma med sin gråa ögon. “ Men ska vi inte kliva på tåget och försöka hitta en tom kupé?”
“ Visst”, sa Emma slappt och ryckte på axlarna.
Nästan vid slutet av tåget hittade en tom kupe.
“ Hoppas Wendy kommer snart”, sa Emma medan hon plockade fram några böcker ur sin väska.
“ Wendy kommer alltid försenad så du behöver inte oroa dig för henne. Förresten så åker tåget om ungefär tio minuter”, svarade Mandy obekymrat och plockade fram några tidningar. Emma nickade oroat.
“ Jag har hört att din bror ska börja här”, började Emma tveksamt.
“ Jo, det är sant. Han heter Eric och min store bror, Robert du vet, är tillsammans med Eric nu”, började Mandy ivrigt berätta. “ Och sen har vi min lillasyster Rosie som börjar här om två år…”
“ Hej allihopa!”.
Mandy slutade att prata och Emma tittade upp från sin bok som hon nyss hade tagit fram.
“ Hej”, svarade Emma. “ Vi undrande när du skulle komma. Vi trodde att du skulle bli försenad, som vanlig”, fortsatte Emma och höjde menad på ena ögonbrynet.
“ Jag trodde inte att du skulle bli försenad”, började Mandy men efter att ha kastat en blick på Emma tystnade hon.
“ Man kan verkligen säga att jag har tur”, sa Wendy och satte sig bredvid Mandy. “ Vi skulle åka bil hit och det började med att vi var först tvungna att vända tillbaka därför att Peter( den äldste brodern) hade glömt sin kvast. Sen när vi äntligen hade nått motorvägen var vi tvungna att åka hem åter igen därför att Matthew ( den yngsta brodern) hade glömt en av sina böcker”, rabblade Wendy på och började ilsket göra gester med handen. Emma återvände till sin bok medan Wendy fortsatte att prata, troligen för sig själv, om sin dramatiska resa hit.
Tåget började röra sig. Efter en tag tittade Emma upp från sin bok. Det engelska landskapet var nu täckt av en tjock grå dimma och regnet piskade mot fönstret. Wendy satt och läste en trollkarlstidning medan Mandy läste en modetidning för mugglare.
“ Ursäkta små vänner, men skulle ni vilja ha något?”, frågade tanten som drog vagnen med godis.
“ Så klart”, sa Wendy och hoppade upp. “ Ska jag köpa något till er också?
Wendy visste vad både Emma och Mandy ville ha, så efter att ha köpt godis till alla så gick Wendy tillbaka in till kupen. Emma satt och stirrade exakt lika livlöst ut genom fönstret som när Wendy hade lämnat kupen medan Mandy nickade ibland då hon tittade i sin tidning. Wendy gick och satte sig bredvid Mandy och sa:
“ Hur har erat lov varit?”
“ Mitt har varit som vanligt. Jag har varit med mina kusiner och jag har gått igenom kurs böckerna så jag vet på ett ungefär vad vi ska göra”, sa Emma.
“ Jag har varit bortrest, närmare bestämt i Frankrike”, sa Mandy blundande med ett brett leende. Wendy insåg snabbt att det här var ett ämne som Mandy kunde prata hur mycket som helst om så hon avbröt Mandy och sa:
“ Vad kul, jag själv har varit hemma med mina bröder och bråkat lite med dom och sånt”, sa Wendy. “ Och sen…”
“ Hur är det med er då?”
Kupe dörren slogs upp och tre pojkar trängde sig fram. Det var Martin Johnson, John Windter och Robbie Frost.
“ Åh hej”, kvittrade Mandy fram och slog armarna runt sin pojkvän Martin. Martin var en brunhårig kille med ett ego lika skinnande som hans tänder. Att Mandy och han var tillsammans förvånade Wendy lite eftersom han bättre kom överrens med Emma.
“ Hej”, sa John med ett matt leende. John var en trevlig pojke med blont hår. Att han var vän med Martin var en gåta för många men när man frågade honom om det svarade han alltid: Man ska inte bedöma hunden efter håret.
Även om John var lite konstig kunde Wendy inte låta bli att vara lite små förtjust i John även om hon visste att John gillade Mary Stone ( En tjej som är ledare för Lampide- gänget, ett gäng för de “coola”)
“ Hej”, sa Robbie blygt och rodnade. Från att ha tittat drömmande på John såg Wendy förvånat upp på Robbie. Att höra Robbie prata var som att se ett mirakel uppstå. Han pratade sällan och när han gjorde det hoppade folk till av förvåning eftersom de inte hade lagt märket till honom. Robbie var lite rund och hade svart hår. Ibland när han log kunde man se en djup sorg långt inne i hans ögon.
Medan Mandy och Martin satt och gosade med varandra, vred sig alla andra av besvär.
“ Vill någon spela trollkarlskort?”, frågade Wendy osäkert och tog fram ett kortlek.
Emma himlade med ögonen och mumlade ett svagt nej medan John och Robbie intog de två tomma sätena framför Wendy.
Efter en halvtimme försvann pojkarna. Wendy tittade snopet efter dom medan hon höll i sitt kortlek medan Emma såg lättnad ut. Mandy suckade. Den enda anledningen hon egentligen var tillsammans med Martin var därför att alla förväntade sig att hon skulle vara det. Om hon skulle göra slut skulle bara alla börja ställa bevärliga frågor och Angeline House, skolans skvallerbytta, skulle börja sprida ett rykte antigen om henne eller Martin. Mandy var säker på att Martin kände som henne. Ibland hände det att han, helt omedvetet, började fråga frågor om Emma. Det som var ännu mer konstigt var att varje gång Emma sa något till honom( vilket inte var ofta) började han rodna och stamma. Mandy suckade åter igen.
Mörkret hade nu hunnit falla ner över horisonten och det hade slutat att regna. Flickorna bytte om och en kvart senare stannade tåget vid perrongen i Hogsmeade. De gick ut ur tåget och en kylig vind träffade Mandy så att huttrade. Några vagnar stod utanför tågstationen och flickorna letade fram en tom kupe.
De stod nu utanför Hogwarts porten och höll på att frysa ihjäl, eller åtminstone Wendy. Wendy skakade av köld.
” Visst… Visst är det kallt”, pressade hon fram mellan sina skakande tänder. Emma, som såg ut som en eskimå med sin mössa och jacka vände sig om och skakade på huvudet.
” Nu överdriver du väl, här du kan låna mina vantar”, sa hon med ett leende och sträckte fram sina vantar.
Wendy tog tacksamt i mot dem. Hon sträckte på huvudet och såg tre av sina andra vänner.
” Vi ses inuti Stora salen”, sa hon till Mandy och Emma och försvann i vimlet av frusna elever.
Emma tittade med skeptiska ögon efter Wendy. Wendy var på väg att gå till Carl- Frederick Clincyh( även kallad C.F), Victor Goldenstone och William Harper. Det var skolans, med Emmas mening, bråkmakare, något som Wendy starkt sa ifrån. Hon försvarade sig med att folk hade svartmålat dom och att gammalt hederligt bus inte skadar någon. Det som förvånade mest Emma var att pojkarna gick i Hufflepuff förutom William Harper som gick i Ravenclaw.
” Vad är det som händer?”, skrek Mandy förskräckt. Mandy var inte den enda eleven som hade börjat skrika. Eleverna hade börjat skingrats från en plats i mitten där det stod som mest folk och i mitten stod tre flinade pojkar och en överlycklig tjej. En brandgul brasa hade uppstått i mitten av den tomma platsen och en från att ha varit en förvånad professor McGonagall som stod vid porten förvandlades hon till en ilsken professor. Och så hade årets första straffkommendering uppstått.
Wendy hade inte kommit ner från professor McGonagall rum så både Emma och Mandy antog att hon inte skulle vara med på festen. En ilsken professor McGonagall gick och ställde sig framför ett par livrädda förstaårselever medan hon sa några ohörbara ord. Efter uppropet ställde sig professor Dumbledore upp och sa:
” Nåja, jag har bara två ord att säga: hugg in!”
Eleverna hurrade och all mat som man har kunnat drömma dök upp. Mandy lade några korvar och potatisar på sin tallrik medan hon bekantade Stora salen. Hundratals levande ljus hängde fritt över eleverna och stora banderoller hängde ovanför borden med elevhems emblem. Det magiska taket som visade vädret utanför var nu täckt av dimma och en halv månne kunde man se bakom ett moln.
Efter middagen kom desserten och efter den, då alla var trötta och mätta, var det dags för professor Dumbledore traditionella tal. Han började berätta om dom nya lärarna ( försvars mot trollkonster och trolldryckskonst) och något mer som Mandy inte lyssnade på. Hon gäspade trött och ville bara sova nu. Efter någon minut sa professor Dumbledore det Mandy ville höra:
” Nu är ni väl trötta? Varsågoda att gå”.
Mandy tvekade inte att lyda den uppmaningen, efter att ha bytt om så somnade hon på direkten tillsammans med sina kamrater.
Sent på kvällen kom en flicka in. Det här kommer bli ett roligt år, tänker hon och tar något ur någons väska.
|
|
|
|
