Höstsaga (2) |
Och så går man i skolan igen.
Sp1b. Ett fånigt namn på en fånig klass säger jag. Jag tänker minsann inte skaffa några nya kompisar i den här klassen. Jag behöver inga nya kompisar.
Nämen, Cassandra, säger väl alla nu, inte kan du säga så? Det behöver väl alla, inte sant?
Jo, så kan jag visst säga, för jag vill inte. Jag svarar förstås om någon pratar med mig, och det är det många som gör, alla verkar som besatta över att få nya kompisar och vänder sig således direkt till de andra ensamma med sina patetiska frågor;
- Vad heter du?
- Var kommer du ifrån?
- Vilken skola gick du i?
- Känner du någon här?
Jag tänker förstrött att jag kanske skulle kunna skriva att jag heter Cassandra, och var jag bor och vilken skola jag gick i och att jag inte känner någon här, inte på riktigt, men man känner ju ingen på riktigt, det vet jag ju nu, på en lapp och klistra den på tröjan.
Vi har en femminuters bensträckare mellan namnlekarna men jag vill helst gå hem.
En svarthårig tjej närmar sig mig långsamt. Svart stripigt hår hänger livlöst ner över axlarna. Hon har en svart t-shirt som börjar tappa färgen och ett par jeans som ser så där nya och sträva ut. Avklippta handskar som sträcker sig över halva handleden.
Jag tar demonstrativt ett steg tillbaka. Jag vill inte prata med någon. Särskilt inte henne.
- Hej, säger hon tyst.
Jag tittar närmare på henne. Hon är så smal att hon nästan är genomskinlig.
Jag hälsar undvikande på henne. Jag vet inte vad jag gör här. Jag önskar att jag kunde gå hem och aldrig mer komma tillbaka. Men man måste gå till skolan, man måste studera och bli något, det har mamma och pappa förklarat en miljard gånger. Och syokonsulenten.
- Du känner inte heller någon här va?
Jag svarar kort och koncist;
- Nej.
- Inte jag heller.
Tråkigt för dig, vill jag säga.
- Eller, jag gick i samma klass som henne där.
Hon nickar mot en välsminkad tjej med en sån där magtröja som jag trodde dog ut med Spicegirls.
- Men jag känner henne inte, fortsätter hon.
Jag skulle vilja tala om för henne att man inte kan känna någon, utom möjligtvis sig själv. Men jag avstår och tittar bort istället.
Vi fyllde i blanketten tillsammans och det är vi som borde stå här nu, Malin. Men du visste redan då att det inte skulle bli så, eller hur?
För du gjorde inte saker på impuls, det var inte din grej. Du planerade, du planerade allt in i minsta detalj, dagar och veckor innan. Varför skulle det där slutgiltiga vara ett undantag?
Det enda jag inte kan förstå är hur du lyckades hålla mig utanför. Det var ju för fan vi varenda dag, säkert åtta timmar om dagen.
Det finns så många tecken man skulle kunna se, men jag såg inga, du skar dig inte i armarna, eller avskärmade dig från omvärlden. Allt var som vanligt varje dag. Sedan var det bara slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vattendroppe - 27 mar 08 - 13:33 | Oh, den här var bra! Hoppas att du försätter, nu blir man ju
nyfiken! | ciitronvatten__ - 8 jan 08 - 00:44- Betyg:  | | oj, bra :) fortsätt |
|
|
|
